”Det lönar sig alltid att se Tjechov”, sa en litteraturlärare vid universitetet en gång och det var ett bra råd. Det gäller särskilt pjäsen Körsbärsträdgården. Och i allra högsta grad den version som nu går på Svenska Teatern.Anton Tjechovs vemodiga klassiker om den ryska aristokratins undergång har fått ett karnevalistiskt uttryck på Stora scenen. Det står genast klart att scenograf Erik Salvesen är en trollkarl som inte snålar på sin magi. Scenen är placerad i mitten av salongen på parketten, medan en stor del av publiken sitter på stolar uppradade på den ”riktiga” scenen. Det gamla godset, där handlingen utspelar sig, utgörs av några kantstötta rokokomöbler, en nertrampad orientalisk matta. Här och där ligger byggbråte utspritt.
Inför föreställningen väcks förstås frågan om hur man fysiskt löst själva körsbärsträdgården. De gamla fruktträden som omger godsägarinnan Ranevskajas herrgård har ju ett starkt symboliskt värde, med en innebörd som varierar för de olika karaktärerna. För den revolutionära evighetsstudenten Trofimov är trädgården en boja, för köpmannen Lopachin, vars fäder var trälar, är den ett uttryck för förtryck. För Ranevskaja står trädgården för en förlorad värld och samhällsordning. På Svenska Teatern manifesteras den rätt diskret genom att en duk med målade körsbärsblommor i pastell hissas upp en bit in i föreställningen.
Regissör Erik Söderblom har en tydlig egen vision men han är ändå sin Tjechov trogen. Också Tjechovs leende finns ständigt närvarande i föreställningen. Den kännspaka humorn uttrycks inte minst genom guvernanten Charlotta, tragikomiskt gestaltad av Martina Roos, som i den ena stunden sitter och röker uppe i en balkong och i den andra flörtar med publiken eller ställer till med trollkonster.
Att vara omringad av publik medför utmaningar för skådespelarna och vissa klarar sig bättre än andra. Akustiken i mitten av salongen är emellertid inte den bästa, vilket delvis leder till att vissa repliker drunknar.
En del av skådespelarna är som klippta och skurna för sina roller, bland andra Mitja Sirén som Trofimov, Marcus Groth som den sentimentala Gajev och förstås Anna Hultin som gör en underbar finlandssvensk ragata av den bipolära Ranveskaja. Kristofer Möller bjuder också en fin slap stick-tolkning av den klumpiga kontoristen Jepichodov.
Att Körsbärsträdgården handlar om klassidentiteter och kliv uppåt och neråt på stegen är obestridbart. Men Söderblom visar inte bara upp herrskap, borgare och tjänstefolk utan inkluderar också det understa skiktet. Den kusliga scenen där en hord av anonyma tiggare dyker upp, hör till de mest effektfulla ögonblicken under föreställningen. Här knyter Söderblom kanske an till romdebatten, men framförallt känns det som en antydan till ett moraliskt imperativ.
Men det går heller inte att blunda för att det finns en språkpolitisk koppling i Söderbloms uppsättning. Ska man vara pragmatisk, välja pengarna och hugga ner träden, stycka upp tomten i lotter som sedan kan hyras ut till sommargäster? Eller ska man bevara det kulturella arvet, en trädgård som inte är ekonomiskt lönsam, men som är en av sitt slag?
Svenska Teatern: Körsbärsträdgården av Anton Tjechov. Regi: Erik Söderblom. Scenografi: Erik Salvesen. Översättning: Marcus Groth. Dräkter: Reija Laine. Hår och mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Timo Muurinen. I rollerna: Anna Hultin, Alma Pöysti, Amira Kalifa, Marcus Groth, Johan Storgård, Mitja Sirén, Thomas Backlund, Martina Roos, Kristofer Möller, Hellen Willberg, Rabbe Smedlund, Peter Kanerva.
Isabella Rothberg
