Fogghelflora heter alltså Joar Tibergs nya prosadiktsamling. Vad är det för titel egentligen – heter det inte fågelfauna? Och så den underliga stavningen, som ett eko från en ortografiskt grumligare tid, innan Svenska Akademiens normeringsarbete kom i gång på allvar. Dikterna handlar mycket om fåglar och den flora som omger dem – och oss, om vi fortfarande har sinne och blick för sådant i ett postekologiskt samhälle. De handlar också om att klä fågelsången i mänsklig språkdräkt, ett översättande utan beständighet, för också de mest träffsäkra jämförelser är modebundna – våra metaforer åldras och blir till sist obsoleta. I den ornitologiska klassikern Fåglar i Sverige (1953) liknar Erik Rosenberg rödhakens knäppande läte vid en moraklocka som dras upp. Obrukligt idag, konstaterar Tiberg.
Själv har han en förkärlek för ljudhärmande utbrott: ”Diodioddongidiodong! Dongkk! Diodiidiididongk!” Så kan näktergalens ljudeffekter språksättas. Men det blir ändå aldrig rätt, medger poeten. Transkriberingsförsöken förenas med en språkupplösande tendens som i dikterna existerar parallellt med precisa, realistiskt förankrade iakttagelser. Tiberg har redan tidigare visat att han kan sina fåglar. Stundtals är det som att befinna sig i en helt annan genre, den essäistiska eller kåserande naturskildringen, men den experimenterande ordsabotören är aldrig långt borta.
Det handlar förstås om att uppsöka en gräns, exempelvis mellan språk och ting, natur och kultur, stad och landsbygd, konkretion och abstraktion, en gräns där spänningar, konflikter och olösligheter synliggörs på ett uppfordrande sätt. Den finns andra fågelkunniga diktare som rör sig i samma marker, jag kommer att tänka på Staffan Söderblom och, förstås, Bengt Emil Johnson, men Tiberg har en egen infallsvinkel och ton, en alldeles egen angelägenhet, som är tydligare här än i någon av hans tidigare böcker.
”Gränsen går genom hjärtat”, lyder samlingens sista rad. Dikten berättar om sorgen och rädslan i lövsångarens sång, men också om trotset och viljan i bofinkens. Visst är detta ett tvivelaktigt förmänskligande av naturen, eller vore det i nästan all annan samtidsdikt, men Tibergs texter håller också för den sortens uttryck.

---

Joar Tiberg: Fogghelflora (dikter). Heidruns 2009.

Jag kom på en grej.
Hur tydligt fågelsång är rum.
Norr om stugan, bland leende småbjörkarna där,
sitter lövsångaren och lipar, hon är sorgsen, verkligen,
så vek att det skimrar ett slags styrka. Allt är farligt.
Vill man gråta en stund, eller bara stå i den stora
rädslan, kan man gå dit, men kanske inte stå för länge.
Söderut, i grandunklet, sitter bofinken. Snärten,
trotset, viljan i den låten är något annat. Hon vet var
skåpet ska stå, hon mal och mal, och strofen slutar
uppåt, den pekar snett upp.
Ska man till exempel sluta supa eller röka kan man
gå dit.
”Kom inte dragande med nå jävla flaskor, jag har
bestämt mig!”
Hon har hur mycket vilja som helst, hon är auktori-
tativ, hon ger sig aldrig.
Två rum.
Gränsen går genom hjärtat.