Konflikten som blossade upp mellan uigurer och han-kineser i Xinjiang i västra Kina i somras härrör ur missnöjet med marginaliseringen av den etniska minoriteten. Hittills har åtta avrättningar verkställts och fler dödsdomar kungjorts.
– Lönen var 700 yuan (motsvarande 70 euro) i månaden, men från det drog chefen av för mat och arbetskläder och till och med en avgift för arbetsredskapen, d.v.s. kopparna som vi använde för att servera! Och det för 12–14 timmars arbete om dagen, alla dagar utom några få lediga.
– Jag måste ju betala min hyra, så det blev ingenting kvar. Och det var hela tiden bråk, cheferna stred sinsemellan och gav motstridiga anvisningar. Jag fick inte ens låta kollegerna dricka vatten gratis.
Amers uppsyn mörknar när han tänker tillbaka på de kaotiska dagarna i juli.
– Många människor bara försvann. Kineserna har inget hjärta när de kan göra sådant.
Ett pyrande missnöje
Jag är i Urumqi en vecka före offerhelgen Kurbanay. Staden är höljd i ett töcken av avgaser och sot, det är kyligt, med lite snö. Urumqi har under de senaste åren vuxit så snabbt att den liknar vilken kinesisk industristad som helst; en urban miljö av betong, cement, breda gator som kantas av på pricken likadana affärsbyggnader uppförda i elementblock. Längs en av huvudgatorna vallas en skock får till slakt inför helgen. Bara kvarteren kring moskéen och basaren, som är öppen igen efter förstörelsen i somras, domineras av uigurerna, det turkiskbesläktade ursprungsfolket i den centralasiatiska regionen, nu etnisk minoritet i stor-Kina. På gatumarknaden i kvarteren får man som vanligt igen lammkebab, nanbröd och färskpressad granatäppelsaft. Marknaden är nästan öde, det har varit flera dåliga år i följd för affärerna, men än har det inte knäckt uigurerna, som har levt på handel sedan Sidenvägen.
Man märker att folk är rädda och stämningen är dämpad. Uigurerna rör sig diskret och aktar sig för att sticka upp. Kinesisk milis kör några demonstrationsrundor, men storebror vakar med hjälp av kameror och i skepnaden av lokala angivare.
– Folk är fattiga och kineserna betalar bra för information, är det sedan rykten eller skvaller. Man måste vara på sin vakt, säger en ung kille.
Alla har hört om någon som gripits av polis och försvunnit. Brutala massgripningar av uigurer företogs på hundra orter i Xinjiang, i många fall helt godtyckligt. De gripna har inte hörts av sedan de fördes till militärläger. Ingen jag vågar fråga om saken känner till dem som dömts till döden och avrättats för oroligheterna i somras. Uiguriska organisationer befarar att 800 personer dog under upploppen i somras, medan myndigheterna uppger att de var under 200. Under förevändning att man bekämpar terrorism, har myndigheterna helt spärrat av internet i Xinjiang. Inte heller textmeddelanden eller utrikessamtal är tillåtna någonstans för att folk ska kunna kontakta familjemedlemmar utomlands. All telefontrafik är avlyssnad, får jag veta.
Jag söker upp en jurist som jag sedan tidigare känner som människorättsförsvarare och förespråkare för uigurernas rättigheter. Jag har blivit varnad för att herr Zhang, han-kines men född i Xinjiang, har utsatts för påtryckningar och att han upplysts om att det inte är politiskt korrekt att tala om minoritetsbefolkningens rättigheter då uigurerna enligt den officiella propagandan ju visat sig så opålitliga i somras. Mycket riktigt bemöter mig herr Zhang och hans kollega med den officiella retoriken; nu ska mänskliga rättigheter handla om offrens rättigheter. Jag frågar om de åtalade för upploppen i juli dömts i en rättvis rättegång. Juristerna drar paralleller till USA, de ändrade ju internationell rättspraxis med sitt Guantanamo.
– Och se bara vad de gör med talibanerna, visst kan terrorister behandlas annorlunda.
Taxichauffören som plockar upp mig utanför järnvägsstationen överraskar med att vara rysk. Den regionala handeln med Ryssland är omfångsrik och liksom i de övriga nordkinesiska provinserna finns det en viss rysk inflyttning.
– Är du journalist, frågar taxichauffören i 20-års åldern. Vi kommunicerar så gott det går för min del på mandarinkinesiska. ”Eller är du spion, en sådan där 007?”.
Olja och torka
Jag tar tåget västerut. Då det ljusnar är landskapet magnifikt. Bergskedjor med snöiga sockertoppar, karg stäpp och längre västerut öken. Vi passerar stora frukt- och bomullsplantager, boskapshållningen sker i byarna nära övrig bebyggelse. Enorma industriella odlingar, som är beroende av bevattning, har byggts de senaste åren. Men jordbruket och boskapshållningen förlorar i betydelse för provinsen; överallt byggs nya anläggningar för utvinningsindustrin, pipelines, naturgaskablar, borranläggningar, gruvor och nya vägar. De outnyttjade naturrikedomarna omfattar kol och metaller såsom koppar, silver och guld. Kolbaserad kemisk industri etableras också.
Tågrutten genom Xinjiang går via några historiska städer, resten har moderniserats till oigenkännelighet och hela nya städer håller på att byggas upp på bekostnad av utvecklingen av resten av regionen. Jag stannar till på en av stationerna. Ju längre man kommer från provinsens huvudstad, desto frispråkigare är folk om det utbredda missnöjet bland provinsens tio miljoner uigurer.
– Historiska städer som tidigare frodades, såsom Hotan, är nu mycket fattiga. Vi hatar regeringen. Och vi är rädda. Regeringen är för mäktig, de kan göra vad som helst. Politik är ett farligt ämne.
En del skol- och universitetsutbildning hålls på uiguriska, men enligt rapporter från organisationen för icke-representerade nationer och folk (UNPO) håller skolsystemet på att övergå till mandarinkinesiska. Demografiska data är hemligstämplade, upplyste man mig om på den kinesiska vetenskapsakademien i Urumqi vid mitt senaste besök för ett år sedan. Bara historiska data är tillgängliga, och enligt dem utgör uigurerna över hälften av Xinjiangs befolkning. Men ingen kan tro att det längre stämmer. Antalet inflyttade och tillströmmande han-kineser är enormt och han-kineserna dominerar gatubilden utom i Kashgar och en del mindre städer och byar. Från centralregeringens sida är det snarare frågan om en medveten förflyttningspolitik för att lätta på befolkningstrycket i provinserna i centrala Kina och kustregionen.
– Då kineserna vill migrera till Xinjiang, ringer de bara ett nummer. Då ordnas bostad och skolor, bättre än de uigurerna har tillgång till. Och arbetsplatser! Inga uigurer jobbar inom oljeindustrin.
Ett problem som både han-kineser och uigurer vidkänns är att intäkterna från utvinningsindustrin inte beskattas i provinsen Xinjiang, utan istället enligt företagens huvudkontor i Kinas industrialiserade kusttrakter, oftast Shanghai eller Beijing. Prospekterings- och byggföretagen kommer också från andra provinser och tar med sig arbetskraften. Lokala företag har ingen andel i det ekonomiska uppsvinget. Uigurerna fortsätter som förr med handel, service, jordbruk och boskapshållning av får och getter. Men de traditionella näringarna lider under klimatförändringen, och jordbrukare i södra Xinjiang har tvingats flytta undan torkan.
– Tarimfloden är uttorkad. Och i sjöarna finns det ingen mera fisk, berättar en studerande vid universitetet i Urumqi.
– De senaste vintrarna har vi inte haft mycket snö. Det borde vara kallare, säger en annan.
Renoveringsprojekt i Kashgar
Jag når äntligen Kashgar, uigurernas kulturella vagga. Tågförbindelsen med Urumqi har funnits i tio år och lett till ökad inflyttning från andra provinser. Traditionellt samsas i den här trakten också kasaker, tajiker, kirgiser och uzbeker. Stadens stolthet är den gamla stadsdelen, som klassats som världsarv av UNESCO. Jag talar med några av invånarna om ”renoveringsprojektet” som den kinesiska administrationen inlett. I ett tidigare skede har en del av de gamla byggnaderna rivits och lokalbefolkningen har befarat det värsta.
– De förstör gamla stan gradvis. De säger att husen måste byggas om för att vara jordbävningssäkra. Det gamla rivs och en ny betongkonstruktion uppförs på samma ställe. Det blir dyrt för ägarna som måste stå för materialet. Och det nya huset är av usel kvalitet.
En skylt i gamla stan upplyser om att projektet godkänts av rådgivare inom UNESCO, men det är föga troligt. De anrika koranskolorna är stängda sedan länge och moskéerna i gamla stan får inte utvidgas. Uigurerna utsätts för ständiga myndighetstrakasserier; ID-kort beslagtas, privatföretagare beläggs med avgifter och för att få pass måste man betala tusentals euro i mutor. I ett par år har det därför i praktiken varit nästan omöjligt för uigurer att få pass, vilket satt stopp för handeln som traditionellt bedrivits över gränserna med grannländerna i Central-Asien.
Jag tar mig till Mahmut Al-Kashgaris gravplats i byn Opal utanför Kashgar. Al-Kashgari levde på 1000-talet och lade grunden till det turkiska skriftspråket genom att författa ”Det stora turkiska uppslagsverket”. De kinesiska kulturmyndigheterna har byggt om graven och lagt relikerna i ett mausoleum av betong. I byn intill lever man som man alltid gjort. På boskapsmarknaden på måndagar är det mycket pengar i omlopp och tusentals människor strömmar till. Härifrån kom de uigurer som tvångsförflyttades till fabriksarbete i provinsen Guangdong i södra Kina i maj i år. Bråk på leksaksfabriken ledde till trettio dödsfall och var orsaken till att uigurerna demonstrerade mot de kinesiska myndigheterna i Urumqi i juli.
– Om man har oturen att bli inkallad, kan man inte vägra, för då blir det problem för familjen, säger en ung man.
Hur ser ni på framtiden, frågar jag.
– Det är oerhört. Kommer vi alls att finnas kvar här?, undrar mina medpassagerare i taxin på väg tillbaka till Kashgar.
Drogmissbruk och HIV
Också frivillig intern migration inom Kina är omfattande. Senare samma vecka i Beijing träffar jag uigurer som studerat vid kinesiska universitet och som arbetar i huvudstaden.
– Visst är vi som folkgrupp förtryckta. Men det är mera frihet i Beijing, berättar en av dem. Oroväckande är att också kinesiska intellektuella är synnerligen nationalistiska.
Xinjiang gränsar till Afghanistan och är en av ingångsportarna för droghandeln i Kina. Drogmissbruk är ett stort problem i Xinjiang. Exiluigurer insatta i situationen påtalar att den kinesiska ordningspolisen inte handskas med problemet, delvis på grund av korruption. Missbruket har lett till att provinsen har den största andelen HIV-smittade. Medborgarorganisationer som jobbar med HIV-patienter uppskattar att drogproblemet accentueras särskilt i slummen i de kinesiska storstäderna. I Beijing lever flera hundratals uigurer i skjul och baracker i utkanten av staden. Några av de väletablerade uigurerna vill grunda en förening för att hjälpa dem.
– Vad har regeringen emot oss? frågar sig männen som avbryter sitt kortspel i ett tält då jag dyker upp på besök.
– Jag vill åka hem, men vad kan jag göra där? säger en av dem.
– Förr hade jag jordbruk, men det gick inte bra och dessutom måste jag betala skatt och avgifter. Nu är det kineserna som får mark.
Före den intensiva industrialiseringen av Xinjiang tog vid, delades jordbruksmark ut till han-kineser inom armén för att trygga militär närvaro över vittspridda områden.
– Folk är misstänksamma mot uigurerna i Beijing. Det kostar mera att hyra bostad, om man får någon.
– Jag hade en diskussion med kineser här i Beijing. De frågade vem som är min president, jag svarade förstås Hu Jintao. De var fortfarande misstänksamma. Så jag frågade dem, har ni inte sett på TV att regeringen säger att vi alla ska leva i harmoni med varandra?
- Kinesiska provinsen Xinjiang Uyghur Autonomous Region (Xinjiang betyder på mandarin ”Nya domäner”)
- Östturkestan annekterades till det kinesiska Manchu-imperiet år 1884
- Provinshuvudstad Urumqi
- Officiellt 20 miljoner invånare, varav hälften uigurer, språket uiguriska
- För minoriteter tillåts 2–3 barn/familj
- 80 procent av uigurerna lever under fattigdomsgränsen, enligt organisationen UNPO
- Två tevekanaler på uiguriska
- Ju längre man kommer från
- huvudstaden, desto frispråkigare är folk om det utbredda missnöjet bland
- provinsens tio miljoner uigurer.
Anna-Karin Friis
