För nybörjare och vana slevhanterare

I mitt kök tronar diverse hyllmeter kokböcker, och jag har för länge sedan sagt till mig själv att NU får det vara nog. Då och då fastnar ändå någon ny i rockärmen, någon som verkar inspirerande och har ett läckert yttre. Som jag efter det inte öppnar. Men Vivi-Ann Sjögrens Fattiga riddare i eget kök har chansen att bli både nerklottad, tummad och sliten! Trots att den främst är tänkt för nybörjaren vid spisen äger den nämligen klassikerpotential, som ett uppslagsverk för husmor/husfar som sliter håret av idétorka, som saknar något gammalt recept på husmanskost eller som skulle vilja pröva på något nytt och exotiskt att överraska familjen med. Definitivt en roligare grundkokbok än den jag släpat genom åren från skoltidens timmar i ”hushållslära”.Layouten i boken tyckte jag först var tråkig, men sen insåg jag att den är genial. Det är lätt att hitta, lätt att läsa. Ingredienser och beskrivningar klart uppdelade i skilda spalter. Inledande kapitel med praktiska tips och utförliga mellantexter om olika råvaror, om hur stark en chili kan vara, om hur man kärnar ur en avocado. Fattiga riddare i eget kök är något så ovanligt som en modern kokbok, som inte med ett glassigt yttre och förföriska bilder friar till oss matporrfreakar. Här är det texten som övertygar! Charlotta Bouchts bilder är sakliga och dessutom alldeles för små för att bli dreglade över. De fungerar mest som behövliga pauser i textmassan.
Kokboken är både tjock och välmatad: Här flödar tipsen, de enkla recepten, de många variationerna, de billiga rätterna! Nybörjare eller gammal och van slevhanterare, ingenting känns komplicerat att göra eller svårt att förstå. Inga konstigheter! Matlagning kan absolut inte bli enklare och roligare än så här.
Vivi-Ann Sjögren har också ett så personligt tilltal att jag känner det lite som om mamma fanns inom räckhåll och jag kunde fråga henne: ”Men hur GÖR jag sen egentligen?” På min tänkta fråga svarar Vivi-Ann genast i följande stycke eller på nästa sida.

Att koka ett ägg

Jag hade faktiskt tänkt få fast henne med att slarva med tillredningsbeskrivningarna. Eftersom det är uttalat att nybörjare skall ha glädje av boken är ju den biten jätteviktig. Men tji fick jag. Hur många minuter skall man till exempel koka ett ägg för att få det till önskad fason? Inget fusk här inte. Vivi-Ann berättar när man skall börja räkna, och i varje ägg-recept anger hon minuterna skilt. Till och med hur man skall rensa en strömming lyckas hon förklara.
De oväntade kombinationer som boken utan att blinka föreslår gör att åtminstone jag vill börja blanda ännu tokigare, utan rädsla. Vad sägs till exempel om sallad på torkade plommon och riven rödbeta, vitlök, frön och nötter?  Eller att använda thé som krydda på gravlax och i risets kokvatten? Det finns nog heller ingen annan än Vivi-Ann Sjögren som skulle föreslå att man prövar på att blanda maskrosknoppar i äggsmöret till de karelska pirogerna.
Sen kan man vara av olika åsikt om saker och ting. I min familj skall snålsoppa kokas länge och alltid vara redd. Hos Vivi-Ann är den tanken hemsk (vet jag genom tidigare diskussioner). Strömmingslåda tycker jag skall vara gjord på saltströmming och inte på färsk. Och gravlaxsås – hur i herrans namn får hon senap, socker, vinäger, olja och finhackad dill att ta ihop och bli ”tjock och blank” utan att skära sig, bara genom att ”blanda allt”? Det är ju en sås som likt majonnäsen kräver en långsam process där man droppar i oljan medan man rör med sked.
Trots det är jag säker på att kokbokens recept är väl utprövade. Det finns en trygghet i att veta att författaren växte upp med husmanskost på fyrtio- och femtiotalen. Att hon levt som husmor i Spanien. Att hon bott långa tider i Afrika och har rest och lagat mat på många andra håll i världen.
Den här kokboken skulle jag ha köpt till min egen dotter när hon åkte för att studera, om den funnits då. Nu får jag istället fröjda mig åt den alldeles själv.

---

Vivi-Ann Sjögren (text) och Charlotta Boucht (foto): Fattiga riddare i eget kök. Schildts, 2009.