Bara några dagar innan jag träffar Pepe läser jag i en av Kampalas dagstidningar om en ny lag som för tillfället diskuteras i Ugandas riksdag. Ugandas nuvarande lagstiftning förbjuder homosexualitet men den nya lagen, ”The Anti Homosexuality Bill” som den kallas, skulle leda till hårdare straff för homosexuella och i värsta fall dödsstraff. Det räcker alltså inte, enligt Ugandas politiker, med enbart böter eller fängelsestraff. Nu är det dags att en gång för alla få bort ”the white mans disease”, som många av landets ledare kallar det. Lagförslaget presenterades den 14 oktober 2009 för Ugandas riksdag och den diskuteras livligt i media och bland beslutsfattarna, det är ännu oklart om den kommer att träda i kraft. Lagen går emot allt som har med mänskliga rättigheter att göra och motsäger stora delar av Ugandas konstitution. Inte enbart homosexuella drabbas utan hela Ugandas befolkning påverkas av lagen. Anses man sprida budskapet om homosexuella förbindelser eller känner man någon homosexuell och låter bli att rapportera om detta till polisen inom 24 timmar, riskerar man upp till tre års fängelse. Lagförslaget fortsätter att chockera eftersom homosexuella även kan bli bestraffade när de befinner sig utomlands. Få brott innebär exterritorialitet, genom lagen skulle homosexualitet anses som ett hemskare brott än t.ex. mord. Den nya lagen både höjs till skyarna och kritiseras i medierna. Kritiska journalister kan dock riskera avsked eller att få hela tidningar eller radiokanaler avstängda. Detta händer ganska ofta.

”De vet vem jag är”

Det är en något nedstämd Pepe som långsamt tuggar i sig sitt ris med bönor. Han har arbetat för organisationen SMUG, ”Sexual Minorities in Uganda” i två år, och är tydligen ett känt namn bland gay-vänner i Kampala, men också hos polisen. Organisationen har existerat sedan 2004, men är i princip olaglig och kan därför inte registreras. SMUG är en koalition av underorganisationer som alla jobbar för sexuella minoriteters rättigheter i någon form. SMUG koordinerar alla dessa organisationer, åtta till antalet. Organisationen lever helt och hållet på internationella bidrag och har ingen medlemsavgift. Då och då arrangeras workshops men det är svårt att hitta platser där folk kan samlas utan att bli utslängda.

– Man har lärt sig vilka restauranger man vågar gå till och i vilka områden man vågar röra sig. Tidigare fanns några gömda gay-barer, men allt har stängts nu. Det blir bara värre och värre hela tiden, suckar han.

Livet är inte lätt för dem som valt att komma ut ur skåpet och engagera sig i sina rättigheter. Den nya lagen har till och med lett till att många krupit in i skåpet igen, eftersom den uppmanar familj, vänner, chefer och grannar att utlämna homosexuella till polisen. Pepe berättar att både han själv och organisationen har flyttat otaliga gånger under det senaste året.

Polisen vet namnen på de flesta som är aktiva i SMUG och organisationen blir konstant utsatt för hot både från regeringen och kriminalpolisen, CID (Criminal Investigations Department). Det är inte ovanligt att få dödshot eller att bli förföljd på gatan och misshandlad.

– Man får ständigt gå omkring och känna sig rädd, säger Pepe och berättar om en incident några veckor tidigare. Han gick på gatan i Kampala och blev förföljd av en bil som stannade efter ett tag. Ut steg en man, han visade sin polisbricka och bad Pepe stiga in i bilen. De tog honom med sig till polisstationen. Han var tvungen att lämna alla sina saker, tömma sina fickor och ta av sig skorna. Efter det blev han förhörd i fyra timmar. Lyckligtvis släppte de honom utan att ta till våld, han hade tur denna gång. Han berättar att han alltid tar taxi när han rör sig i centrum. Sällan tar han ”boda-boda” (motorcylkeltaxi) eller går till fots.

– De vet vem jag är, och jag tror att de kan avlyssna alla mina samtal, säger han och tittar sig omkring som om han är säker på att det är någon som spionerar på oss just nu.

Vi blir avbrutna av Pepes telefon som ringer. Han svarar på luganda, det lokala språket i Kampala, helt obegripligt för mig trots att jag vistats i landet i över två månader. Han talar ivrigt en kort stund. Det är Pepes bror och jag frågar hur resten av hans familj har tagit det att han är homosexuell. Han säger att de har varit mycket förstående.

– Det är dom som gör att jag orkar kämpa vidare, tillägger han.

Vi avrundar intervjun och Pepe säger att jag kan kontakta honom när som helst om jag har ytterligare frågor.

– Om jag nu inte mot förmodan skulle bli dömd till döden före det, säger han och skrattar för första gången under intervjun. Men leendet försvinner snabbt och likaså Pepe, som hoppar på en ”boda-boda” och kör in i Kampalas livsfarliga trafik.