Frilansjournalisten Andreas Hedfors var i fem veckor nyhetschef på kirgisiska statsradion. Landet är fullt av fantastiska historier men organisationen en mardröm och varje kritiskt inslag måste balanseras med lögner och propaganda, skriver han.

Jag är hög statlig tjänsteman i en regim som inte bara tagit makten med förfalskade val och är djupt korrupt, utan också mördar och torterar de människor som sätter sig upp mot den. Efter att ha hållit en SIDA-kurs om genus bjöds jag i oktober-november in som nyhetschef på den kirgisiska statsradion.

Hälsar ni på på fjärde våningen i det fallfärdiga radiohuset i huvudstaden Bisjkek verkar allt nästan normalt. Jag håller nyhetsmöte varje morgon i en dragig hall. Går sen runt och coachar reportrarna i research (“ring, ring, ring, även om den enda telefonen är i en annan byggnad”), intervjuteknik (“frågade du chefsingenjören varför hälften av elenergin försvinner?”) och dramaturgi (“börja med 17-åringen som såldes som sexslav, ta sen ministern”). Jobbar cirka 12–14 timmar om dygnet och har lovats en lokal drömlön på cirka 4 000 kronor i månaden.
Men under tiden går mina kunskaper från Sveriges Radio och JMK i Stockholm till att förbättra de tekniska och dramaturgiska färdigheterna hos regimens propagandapersonal. Under fem veckor är det en svensk som leder arbetet att förtiga grova brott och skönmåla misären de 5 miljonerna kirgisistanierna lever i.
Den lilla bergslandet Kirgisistan ligger i Centralasien, östan om Kaspiska havet och västan om Kina. Sen 1990-talet har republiken lyfts fram som en ö av relativ frihet omgiven av råa diktaturer. Konstitutionen var progressiv och organisationslivet, såsom kvinnorörelsen, blomstrade. Men den sovjetiska infrastrukturen har rostat sönder och nivåerna på korruption och arbetslöshet är nu lika kritiska som de för barnadödlighet och medellivslängd. Och mot slutet av 00-talet har en ny, auktoritär regim dragit åt strypsnaran kring den spirande demokratin.

Orwellianska argument

Statsradion är att betrakta som ett regeringsorgan och arbetsklimatet djupt schizofrent. När jag anställdes var det idel glada miner och tal om att införa “internationell standard.” Första arbetsdagen planerade jag inslag om tvåårsdagen för ett journalistmord och den nästan utraderade oppositionens utlandsresa. Strax före den kirgisiskspråkiga kvällssändningen ringer radiochefen A till min redaktör och flyttar inslagen sist i programmet. Högröd i ansiktet, med närmast kolonialt patos laddade jag för att säga upp mig.
Men istället räknade jag till tio och tog ett snack om saken. A, med ministers rang, påstod iskallt att hon bara av gammal vana ändrat i körschemat och inte har några synpunkter på inslagen. Jag får gärna ändra tillbaka till den ryskspråkiga sändningen – “om jag hinner.” Så jag springer genom det labyrintiska radiohuset till studio sex, och vi hinner sända de kritiska nyheterna först.
Sedan dess har arbetet varit en berg-och-dalbana. Ett par gånger i veckan har jag varit på väg att säga upp mig, alternativt kikat ut genom fönstret efter säkerhetstjänsten GSNB:s svarta bilar. Vissa dagar har reportrarna närmast arbetsvägrat för att vi slutat bevaka vanliga jubiléer, invigningar och prisutdelningar (standardinslaget nummer ett i auktoritära statsmedier) och jag har gett med mig. Andra dagar har vi berättat om brudkidnappning, våld i nära relationer, människohandel – och publicerat ett inslag om OSSE:s sågning av presidentvalet i somras, vilket alltså nått ut på båda språken till minsta bergsby.
Censurens anatomi är värd åtskilliga doktorsavhandlingar. Naivt trodde jag att den Onda Statsradion skulle ha självinsikt och öppet förbjuda vissa teman, av politiska skäl. Icke. In i det sista försökte min chef övertyga mig om att fyra rättsprocesser mot oppositionsledare verkligen inte behöver bevakas journalistiskt. Hennes argument var orwellianska: “Det pågår ingen rättegång. Åklagarsidan ställer inte upp så bevakning vore ensidig. Bevakning skapar “problem” i fängelset för de åtalade. Redaktionen saknar resurser. Bevakning är onödig för de åtalade kommer inte att dömas (det vet hon för hennes bror arbetar med fallet(!), berättar hon). Först när jag bemött samtliga tog hon steget att formellt förbjuda temat.

Ombytta roller

Efter veckor av denna fars var situationen ohållbar. Men vänner som den till Sverige avhoppade kirgisiske oppositionspolitikern Edil Baisalov uppmanar mig att till varje pris stanna kvar och långsiktigt bidra till en demokratisering. Så i en dialog med ombytta roller bad jag chefen godkänna alla “känsliga ämnen” i förväg och lovade att göra sådana inslag “balanserade” (d.v.s. med en med svenska mått mätt oacceptabelt statsvänlig ton). Men i gengäld skulle vi få rapportera om garanterat sprängstoff som presidentens brott mot konstitutionen, tortyr och utpressning i poliskåren och statens försök att konfiskera hela internetdomänen .kg.
För mina reportrar sitter propagandan i ryggmärgen, men därunder finns alternativa perspektiv. Inte minst därför är det viktigt att ha glasklara argument, byggda på fakta som de litar på, när jag försöker argumentera för något demokratiskt. Häromdagen påtalade jag tortyren och de mångåriga fängelsestraffen mot 31 bybor i byn Nookat och fick höra av en av mina bästa reportrar C att “det var väl rätt åt extremisterna”. Men när jag några dagar senare glatt förklarat att vi fått chefens tillstånd att sända diverse känsliga ämnen, satt C tyst en stund och sa sen: “Vi kanske ska göra något på Nookat också? Intervjua ombudsmannen, kanske ringa familjerna?”
Vilket ansvar har vi som jobbar för staten i en förtryckarregim? Hur mycket måste man “försöka förändra” för att ett sådant lakejjobb ska vara legitimt? Teologen Martin Niemöllers dikt “Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte…” gör sig också obehagligt påmind. Kritiken i Bisjkek mot västinstitutioner som OSSE:s och den amerikanska ambassadens passivitet inför övergreppen är bred. En som alldeles tydligt har gått för långt är Z, en av de otaliga tidigare frihetsivrande samhällsaktörer som blivit högt uppsatt regimpolitiker. Han ska ha motiverat sin övergång till regimen med följande ord: “Om det är oundvikligt att du ska bli våldtagen, slappna av.”
Min slutsats är att jag i första hand skall utnyttja mina befogenheter till det yttersta. Först när ledningen inskränker mitt handlingsutrymme alltför mycket har jag rätt att lämna posten som diktaturens lakej.

Andreas Hedfors

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.