I armeniernas bild av sig själva och sitt land har förlorarens skugga stadigt etsat sig fast, skriver bildkonstnären Ulrika Ferm som har rest i Armenien med med sin kamera.

Jag landar i gryningen i början av november och det är otroligt varmt för årstiden. Natten har jag tillbringat sömnlös på en bänk på ett trist och byggdammigt flygfält i Moskva. Flyget startar punktligt innan solen har hunnit gå upp och jag är den enda kvinnan på Aeroflot planet. Arbetande män med grova händer och stämmor, de flesta utan handbagage, några bär en nött plastpåse med tvivelaktigt innehåll. Alla är klädda i mörk läderjacka och de flesta har skinnmössa. Denna klädsel skall visa sig vara något av en nationaldräkt, även om skinnmössan hos kvinnorna ersätts av blonderat hår och högklackade skor är obligatoriska. Jag propsar på min fönsterplats och mannen som intagit den muttrar något på ett för mig obegripligt språk som måste vara armeniska eller ryska, som är det språk man tilltalar en utlänning på i Armeninen. Jag pekar på numret på mitt boardingcard och sen på numret på stolen där han sitter och sen på mig själv. Jag har dåligt samvete för att jag inte låter honom sitta kvar, men jag har hoppats så på att få se en skymt av berget Ararat från luften och vill för allt i världen inte missa något om vädret skulle vara klart. Trots att jag inte får syn på Ararat blir jag inte besviken. Det karga bergslandskapet ser bedårande och dramatiskt ut i gryningen när vi närmar oss vår destination Yerevan. Dessvärre är det alltså exceptionellt varmt för årstiden och osäkert när det senast har regnat ordentligt. Luften är tjock och det är svårt att avgöra om det är dimma eller smog vi landar i.

Vilda Östern

En form av vilda västern-kapitalism syns i stadsbilden. I utkanten av Yerevan, där gatorna mer börjar likna landsvägar står nybyggda blinkande kasinon och spelhallar på rad. Mellan två av dessa, alltid till synes utan besökare, ligger ett urgammalt litet förfallet hus vars trädgård fungerar som nattlogi för familjens får. Hundar springer lösa – ju längre bort från centrum, desto fler.
Här och där utströdda i periferin och längs med landsvägarna mellan de mindre städerna, pågår det ena vansinnigare byggprojektet än det andra, främst av lyxvillor med tillhörande dålig smak, övervakningskameror och skyddsstängsel. Många av byggprojekten ägs av diasporaarmenier bosatta i andra delar av världen, som efter självständighetsförklaringen gjort ett försök att återvända. Vid sidan av de multinationella bolagen hör armenierna i diasporan till de största investerarna i Armenien. Man uppskattar att det bara i Nordamerika finns en och en halv miljon armenier, vilket bland annat tar sig uttryck i en stark och oroande konservativ lobbyverksamhet i Washington. Det finns uppskattningsvis cirka åtta miljoner armenier, av vilka bara drygt tre miljoner är bosatta i Armenien. I Armenien är dock  arbetslösheten enorm och alla som bara har möjlighet åker utomlands för att arbeta eller studera.
Tidpunkten jag valt för att åka till Armenien visade sig vara bara några veckor efter de dramatiska börsrasen förra hösten. Det är svårt för mig att avgöra hur hårt krisen drabbade Armenien. Men en vits som cirkulerade medan jag var där, visar åtminstone med vilken galghumor armenierna såg på sin situation:
”– Vet du vad krisen sa då den anlände till Armenien? – Nej. – Den sa – Wow, vem var här före mig?”.
Armenien är därtill fortfarande en bräcklig demokrati, där pengar ofta är lika med makt. Protester på gatan efter presidentvalet 2008, resulterade i massdemonstrationer som hårdhänt kuvades av polis och militär, de flesta av våldsbrotten och dödsfallen är fortfarande ouppklarade. Undantagstillstånd utlystes i tjugo dagar med fortsatta tysta protester på ett litet torg i närheten av operan, kallat frihetsplatsen, numera omgivet av höga kameraövervakade byggstängsel som hindrar all insyn. Under undantagstillståndet arresterades oppositionens ledare och prominenta personer som givit sitt stöd till oppositionen. Protester mot regeringen är fortfarande bannlysta.

Oläkta sår

Geografiskt känns Armenien ganska avlägset, ensamt och illa beläget. Två av grannländerna ses som något av ärkefiender: Turkiet och Azerbadjan. Till de två andra grannarna Georgien och Iran har man bättre relationer – också om gränsen mellan Iran och Armenien fortfarande övervakas från Moskva,  vilket i praktiken medför en extra rysk gränskontroll då man passerar den. Både gränserna till Turkiet och Azerbadjan är stängda med den påföljden att varor från Europa inte kan transporteras direkt till Armenien, utan enbart via Georgien eller Iran. Iran är kanske det land som har den bästa relationen till Armenien. Runtom i Iran finns fortfarande armeniska kyrkor bevarade som regelbundet används av den armeniska minoriteten i landet.
De skall dröja innan jag får se en skymt av berget som armenierna betraktar som något av en nationell symbol. Under historiens gång har Ararat, berget som Noaks ark enligt Gamla Testamentet strandade på, hamnat på turkiskt territorium. I klart väder är berget mycket närvarande i Yerevans stadsbild och en ständig påminnelse om det infekterade förhållandet till Turkiet. I självständighetsdeklarationen 1990, då Armenien frigjort sig från det kollapsande Sovjetunionen, står det att en av Armeniens grundpelare skall vara att arbeta för att folkmordet 1915–1921 skall erkännas internationellt. Uppskattningsvis dödades då 1,2–1,5 miljoner av armenierna i det dåvarande Osmanska riket. Att Turkiet fortfarande inte har erkänt att något folkmord överhuvudtaget ägt rum, är för armenierna ett svidande sår som har svårt att läka.

Förlorarens skugga

Under ett besök i staden Gumry, som drabbades av en fruktansvärd jordbävning 1988, tar jag mig upp på en kulle vars inre är format som en borg. Det är en anläggning med tvivelaktigt ursprung som tycks uråldrig, men som under sovjettiden var militärt område, antagligen av den enkla orsaken att man från kullen har god utsikt över forna sovjetiska militäranläggningar. Medan vi strosar omkring så att säga inuti kullen, bland stenar och bråte, blir vi tillbakavisade av några män som stått och samtalat i mitten av något som mest liknar en krater. De säger sig vara de nya ägarna men den lokala guiden lyckas förhandla sig till att vi får strosa fritt omkring. Jag får mig utpekat ett annat föredetta militärområde som totalförstördes av jordbävningen. På området lär det ha funnits en sovjetisk bunker där man experimenterade med artificiella jordbävningar. Under min vistelse stöter jag flera gånger på antagandet att den sovjetiska militären hade något med jordbävningen att göra.
I armeniernas bild av sig själva och sitt land har förlorarens skugga stadigt etsat sig fast. Man kan gott säga att Armenien fått sig ett ordentligt slag med den socialistiska hammaren. Under sovjettiden producerades nästan allt gummi som behövdes för unionens kommunistiska republiker i Armenien. Kilometerlånga stillastående fabrikkomplex vittnar nu om en annan era. Produktionen var milt sagt knappast miljövänlig, och idag betalar Ryssland ett stöd som kan betraktas som en form av ulandsbistånd, men som omskrivs som miljöstöd, mot att de forna sovjetiska gummiproduktionsanläggningarna står stilla. Ur miljösynpunkt är detta visserligen bra men samtidigt bara en droppe i havet. Miljömedvetenheten i Armenien är obefintlig. Avfallshanteringen är ytterst bristfällig om den överhuvudtaget existerar. Man kan ta sig en bra bit ut i ödemarken utan att slippa plastpåsar, tomflaskor och annat skräp.
Trots att landets enda riktigt stora sjö, Sevan, har krympt med en tredjedel under de senaste 30 åren, får jag gång på gång höra att Armenien ännu inte har drabbats av klimatkrisen – och så ligger det ju så högt över havet att den översvämning som hotar när isbergen smälter knappast drabbar dem.

Det viktiga berget

Liksom i många andra föredetta öststater pågår i Armenien ett sökande efter den egna identiteten. Man förvånas över mängden unga människor som i detalj och med iver kan berätta om sitt folks och sitt lands historia mer än tusen år tillbaka i tiden. Det armeniska alfabetet och skriftspråket tillkom i samband med att man översatte Bibeln till armeniska i början av 500-talet. Gör detta det logiskt, att det är religionen snarare än språket som armenierna är stoltast över?
Framför reliken som påstås vara en bit av Noaks ark, en liten förkolnad träbit i glasmonter, stannar man ofrivilligt upp. Där är han igen, Noak. Armeniern kallar sitt land Hayastan efter Hayk som enligt legenden var Noaks sonsons son.
Först sista morgonen på min månadslånga vistelse i Armenien kommer jag äntligen att få se berget Ararat i klart väder. Ett kraftigt snöfall under natten har svept bort smogen, och solnedgången utanför flygplansfönstret är otroligt vacker.

Ulrika Ferm

3 kommentarer

Katten 20 juli, 2018 - 12:35

Iran är inte det landet som Armenien har bäst relation med. De är också fiender. Armeniska nationalister stödjer PKK (kurdiska nazister) för att hota assyrier, araber, iranier och turkar, eftersom de är inte rena ”européer/arier (den vita delrasen)”.

Reply
Katten 20 juli, 2018 - 12:40

PKK tillsammans med HPG, KCK och PJAK har kopplingar till bland annat George W Bush, nazism i Nordamerika, regimen i Ryssland (Putin), grekiska och armeniska nazismen (Helleno-Armeno-Kurdisk eller pan-Arisk nationalism)

Reply
Katten 20 juli, 2018 - 12:42

Dem hävdar också att Anatolien ska inte vara en del av Turkiet, plus säger de också att turkar ska tillbaks till Centralasien. Enligt dem är Anatolien, land för kurder, armenier och greker.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.