1,6K
Ett historiskt reportage med ordning i tanken och klarhet i språket, skriver Per-Erik Lönnfors om Henrik Meinanders Finland 1944.
Om någon under mina gymnasieår hade påstått att historieläsning kan vara lustfylld hade jag betraktat honom som en fantasilös plugghäst. Efter att ha sträckläst Henrik Meinanders Finland 1944. Krig, samhälle, känslolandskap måste jag ändra omdömet eller placera mig själv i den kategorin.Boken om detta ödesår blir en topeliansk “Boken om vårt krig”, både tack vare formen och innehållet. Jag tar formen först.
Idén om bokens struktur föddes som en snilleblixt när författaren knöt sin kravatt. Vändpunktsåret 1944 valdes för att det stakade ut riktlinjerna för Finlands utveckling femtio år framåt. Tolv kapitel med var sitt tema berättar hur landet fann sin väg.
Eftersom kapitlen samtidigt följer utvecklingen månad för månad blir boken en thriller. Finlands historia är en cliffhanger som jag gärna ser om och om igen, liksom Zorros märke i min ungdom. Trots att jag vet hur det slutar lär jag mig för varje gång mera om varför det gick som det gick.
Utan Meinanders skicklighet som berättare skulle konceptet kanske inte ha fungerat. Hans sakprosa är föredömlig, som tagen ur en lärobok i textkomposition.
Skicklig variation
I stället för den suddiga aforistik som en del andra historiker försöker hovera med inleder Meinander varje nytt stycke med en sats som presenterar dess tema, fortsätter med att utveckla och stöda tankegången med exempel, varefter han modifierar den med några nya vinklar och avslutar stycket med en mening som för ut läsaren ur ämnet och förbereder honom för nästa.
Sådan berättarteknik är en njutning för en gammal journaliststuderande som värderar ordning i tanken och klarhet i språket. Lägg därtill en skicklig variation mellan det allmänna och det enskilda så blir formen ett historiskt reportage över det “känslolandskap” och den “minneskultur” som författaren introducerar för att föra läsaren in i händelserna så som de som var med kan tänkas ha uppfattat dem: “Drastuit, sade den något rysktalande fänriken Lauri Seitsonen” är inledningen till ett kapitel, ett annat börjar med “Den 4 augusti 1944 stegade Mannerheim i paraduniform ut ur riksdagshusets plenisal som nyinstallerad president och gick långsamt genom byggnaden mot huvudingången”.
Detta om formen. När det gäller innehållet är min kompetens mindre, utom några enstaka episoder som jag som tillfällig dramatiker haft orsak att noggrannare gräva mig in i. Därför är det överblicken över händelserna som mest hjälper den sporadiska historieläsaren till en mera omfattande förståelse av förloppet än man får med att läsa dagstidningars redogörelser för händelser som råkar vara historiskt aktuella.
inga stapeldiagram
Meinanders vidvinkel tar till exempel in Narvafrontens betydelse för krigshändelserna i Finland. Det är lärorikt för dem som vant sig att läsa om kriget som en mera isolerad finländsk kamp.
De tyska truppernas grepp om Narva var en förutsättning för Finlands försvar genom att binda ryska trupper, och omvänt gav tyskarnas utrymning av området en möjlighet till den av Stalin beordrade storoffensiven mot Finland i juni 1944. Dess samband med den ryska storoffensiven Operation Bagration klargörs också, ett två månader långt fältslag som blev en av Röda arméns största segrar och ett av de svåraste nederlagen i tysk krigshistoria.
Här beskrivs också de skickliga sovjetiska skenmanövrar som vilseledde inte bara det finländska försvaret utan också tyskarna, som förfogade över en vida massivare underrättelsetjänst än den finländska huvudstab som blivit kritiserad för att ha tagits på sängen av det sovjetiska anfallet, dessutom utan någon genomtänkt plan för behärskad reträtt.
Dessa och andra militära operationer beskriver Meinander med en välkommen avsaknad av diagram över truppuppställningar. Sådana kan ge en falsk uppfattning om strukturerad och planmässig krigföring när händelserna i verkligheten är mera improviserade och rentav kaotiska.
en källa till förståelse
Den kronologiska kulminationen sammanfaller med den dramatiska när Finland skall manövrera sig ut ur kriget hösten 1944. Det är väl känt att president Rytis personliga försäkran till Hitler den 26 juni att inte ingå en separat fred med Sovjetunionen var avgörande för utvecklingen. På vems initiativ den skrivelsen kom till avslöjar Meinander tyvärr inte, men det är kanske för mycket begärt. Men det var först då den verkliga thrillern började, när Mannerheim till olidlighet tänjde på det meddelande till Hitler som avslöjade Rytis försäkran som en bluff. “Som i ett sakta borttynande äktenskap undveck båda parter in i det sista att konstatera att man snart skulle gå skilda vägar”.
Ännu efter att Ryti avgått den 1 augusti och efterträtts av Mannerheim dröjde det tre veckor innan marsken visade de kort han hade gömt tätt intill sin vapenrock. Liksom Sandels i Pardala by satt han lugnt och spisade kräftor tillsammans med sina närmaste rådgivare i sin salongsvagn den 24 augusti, med tre snapsar och kött till huvudrätt, innan han fattade sitt beslut. Sedan skred han karakteristiskt till omedelbar handling. En förhandlingsinvit skickades genast till madam Kollontaj i Stockholm för vidarebefordan till Moskva. Finland var på väg ut ur kriget.
Hur illa man än tycker om maktkoncentration är det svårt att inte övertygas om välsignelsen i att kavalleristen och statsmannen Mannerheim suveränt höll i tyglarna under dessa kritiska veckor. Den enväldighet och oförmåga att delegera och informera som hade varit en belastning under kriget blev nu en tillgång. Meinanders slutbetyg över Mannherheim blir därför positivt, liksom över den av ödet illa tilltygade Ryti, en helt annan personlighet än sin parhäst under hela fortsättningskriget.
Detta om de egentliga krigs- och politiska händelserna. Men Meinanders “känslolandskap” innehåller mycket annat, som populär- och högkultur på hemmafronten, bortglömda personligheter som Lauri Puntila och Rolf Lagerborg, den sexuella aktiviteten i krig och fred (under de tre första veckorna i december 1944 inleddes flera havandeskap än någonsin förr eller senare i Finland). Allt som allt, Meinanders bok är en källa till förståelse av vårt lands utveckling för dem som är för unga för att ha varit med om den, och en repetition för dem som har varit det, eller som blivit vilseledda av efterkrigstidens självrationaliserande memoarkartell.
Idén om bokens struktur föddes som en snilleblixt när författaren knöt sin kravatt. Vändpunktsåret 1944 valdes för att det stakade ut riktlinjerna för Finlands utveckling femtio år framåt. Tolv kapitel med var sitt tema berättar hur landet fann sin väg.
Eftersom kapitlen samtidigt följer utvecklingen månad för månad blir boken en thriller. Finlands historia är en cliffhanger som jag gärna ser om och om igen, liksom Zorros märke i min ungdom. Trots att jag vet hur det slutar lär jag mig för varje gång mera om varför det gick som det gick.
Utan Meinanders skicklighet som berättare skulle konceptet kanske inte ha fungerat. Hans sakprosa är föredömlig, som tagen ur en lärobok i textkomposition.
Skicklig variation
I stället för den suddiga aforistik som en del andra historiker försöker hovera med inleder Meinander varje nytt stycke med en sats som presenterar dess tema, fortsätter med att utveckla och stöda tankegången med exempel, varefter han modifierar den med några nya vinklar och avslutar stycket med en mening som för ut läsaren ur ämnet och förbereder honom för nästa.
Sådan berättarteknik är en njutning för en gammal journaliststuderande som värderar ordning i tanken och klarhet i språket. Lägg därtill en skicklig variation mellan det allmänna och det enskilda så blir formen ett historiskt reportage över det “känslolandskap” och den “minneskultur” som författaren introducerar för att föra läsaren in i händelserna så som de som var med kan tänkas ha uppfattat dem: “Drastuit, sade den något rysktalande fänriken Lauri Seitsonen” är inledningen till ett kapitel, ett annat börjar med “Den 4 augusti 1944 stegade Mannerheim i paraduniform ut ur riksdagshusets plenisal som nyinstallerad president och gick långsamt genom byggnaden mot huvudingången”.
Detta om formen. När det gäller innehållet är min kompetens mindre, utom några enstaka episoder som jag som tillfällig dramatiker haft orsak att noggrannare gräva mig in i. Därför är det överblicken över händelserna som mest hjälper den sporadiska historieläsaren till en mera omfattande förståelse av förloppet än man får med att läsa dagstidningars redogörelser för händelser som råkar vara historiskt aktuella.
inga stapeldiagram
Meinanders vidvinkel tar till exempel in Narvafrontens betydelse för krigshändelserna i Finland. Det är lärorikt för dem som vant sig att läsa om kriget som en mera isolerad finländsk kamp.
De tyska truppernas grepp om Narva var en förutsättning för Finlands försvar genom att binda ryska trupper, och omvänt gav tyskarnas utrymning av området en möjlighet till den av Stalin beordrade storoffensiven mot Finland i juni 1944. Dess samband med den ryska storoffensiven Operation Bagration klargörs också, ett två månader långt fältslag som blev en av Röda arméns största segrar och ett av de svåraste nederlagen i tysk krigshistoria.
Här beskrivs också de skickliga sovjetiska skenmanövrar som vilseledde inte bara det finländska försvaret utan också tyskarna, som förfogade över en vida massivare underrättelsetjänst än den finländska huvudstab som blivit kritiserad för att ha tagits på sängen av det sovjetiska anfallet, dessutom utan någon genomtänkt plan för behärskad reträtt.
Dessa och andra militära operationer beskriver Meinander med en välkommen avsaknad av diagram över truppuppställningar. Sådana kan ge en falsk uppfattning om strukturerad och planmässig krigföring när händelserna i verkligheten är mera improviserade och rentav kaotiska.
en källa till förståelse
Den kronologiska kulminationen sammanfaller med den dramatiska när Finland skall manövrera sig ut ur kriget hösten 1944. Det är väl känt att president Rytis personliga försäkran till Hitler den 26 juni att inte ingå en separat fred med Sovjetunionen var avgörande för utvecklingen. På vems initiativ den skrivelsen kom till avslöjar Meinander tyvärr inte, men det är kanske för mycket begärt. Men det var först då den verkliga thrillern började, när Mannerheim till olidlighet tänjde på det meddelande till Hitler som avslöjade Rytis försäkran som en bluff. “Som i ett sakta borttynande äktenskap undveck båda parter in i det sista att konstatera att man snart skulle gå skilda vägar”.
Ännu efter att Ryti avgått den 1 augusti och efterträtts av Mannerheim dröjde det tre veckor innan marsken visade de kort han hade gömt tätt intill sin vapenrock. Liksom Sandels i Pardala by satt han lugnt och spisade kräftor tillsammans med sina närmaste rådgivare i sin salongsvagn den 24 augusti, med tre snapsar och kött till huvudrätt, innan han fattade sitt beslut. Sedan skred han karakteristiskt till omedelbar handling. En förhandlingsinvit skickades genast till madam Kollontaj i Stockholm för vidarebefordan till Moskva. Finland var på väg ut ur kriget.
Hur illa man än tycker om maktkoncentration är det svårt att inte övertygas om välsignelsen i att kavalleristen och statsmannen Mannerheim suveränt höll i tyglarna under dessa kritiska veckor. Den enväldighet och oförmåga att delegera och informera som hade varit en belastning under kriget blev nu en tillgång. Meinanders slutbetyg över Mannherheim blir därför positivt, liksom över den av ödet illa tilltygade Ryti, en helt annan personlighet än sin parhäst under hela fortsättningskriget.
Detta om de egentliga krigs- och politiska händelserna. Men Meinanders “känslolandskap” innehåller mycket annat, som populär- och högkultur på hemmafronten, bortglömda personligheter som Lauri Puntila och Rolf Lagerborg, den sexuella aktiviteten i krig och fred (under de tre första veckorna i december 1944 inleddes flera havandeskap än någonsin förr eller senare i Finland). Allt som allt, Meinanders bok är en källa till förståelse av vårt lands utveckling för dem som är för unga för att ha varit med om den, och en repetition för dem som har varit det, eller som blivit vilseledda av efterkrigstidens självrationaliserande memoarkartell.
Henrik Meinander: Finland 1944. Krig, samhälle, känslolandskap. Söderströms 2009.
Per-Erik Lönnfors
