I min barndom läste jag ofta tillsammans med min mormor ur hennes gamla andliga skrifter, tryckta i fraktur.
Texten såg uråldrig och hemlighetsfull ut. Jag kommer ännu ihåg att det i en av dem fanns en bild av hur kristna martyrer torterades med diverse hemska metoder. Dessa var de goda böckerna. Min mormor varnade mig ofta för de onda och farliga böckerna. Sedan dess har jag alltid varit på jakt efter sådana, men har aldrig riktigt varit på det klara med vilka de farliga böckerna är. Men, då jag läser H.P. Lovecrafts noveller börjar jag ana mig till hur de kan se ut.Howard Philips Lovecraft (1890–1937) är kanske den efter Edgar Allan Poe mest legendariska författaren inom skräckgenren, en genre som alltid tycks vara populär. Varje tidsperiod har sina speciella rädslor och skräckscenarier, som på ett eller annat vis kommer till uttryck i populärkulturen. Knappast har någon undgått den boom av vampyr- och zombiefiktion som just nu är på gång. Skräcken tar inte en sådan personifierad form hos Lovecraft. Det fasansfulla är ofta här en obestämbar, övermänsklig kraft, svår att fatta för människosinnena. Lovecrafts texter tar ofta avstamp i en blandning av ockultism och populärvetenskapliga spekulationer. Här vimlar av tidlösa, hemliga och förbjudna skrifter innehållande onda krafter, som kan låsa upp dörrarna till en annan värld, där människoliv och förnuft saknar betydelse. Det var väl också en sådan världsåskådning den människoföraktande rasisten Lovecraft kände sig hemma i.
Fasansfulla händelser i Dunwich och andra noveller innehåller fyra noveller, översatta av Charlotte Hjukström, och ett efterord av Mattias Fyhr. I novellerna finns varelser och makter som tar sig gestalt i och använder sig av människokroppar för att återskapas, glesbygdsmänniskor, bortglömda av gudar, men drabbade av inavel och omänskliga hemsökelser och böcker som ingen ens borde öppna, för att följderna bara av att se på bilderna redan är hisnande. Ja, det var kanske just dessa böcker min mormor varnade mig för.
Böcker är ett viktigt tema hos Lovecraft, kanske för att han själv var en nörd, som från tidig barndom hellre umgicks med gamla skrifter än med människor. I novellerna befinner man sig därför också ofta i egendomliga bibliotek, eller på jakt efter de hemliga, förbjudna skrifterna. Böckerna är farligare än de mest effektiva vapen.
I en av novellerna hänvisar författaren till relativitetsteorin och det kanske är en viktig point. Novellerna skrevs vid en tidpunkt då vetenskapen hotade alla värden, men också ruckade på världsbilden i sig och vad är mera skrämmande än det. Novellerna rör sig i ett gränsområde till vansinnet. Varken läsaren eller de fiktiva personerna kan vara säkra på om det är verkligheten eller sinnena som rubbats. Vansinne var inte något främmande för författaren. Bägge hans föräldrar slutade sina liv på mentalsjukhus.
Fasansfulla händelser i Dunwich är en kuslig bok. Inte så mycket på grund av handlingen i novellerna, som på den psykotiska stämningen i dem.
Lovecrafts närmast förryckta fantasi och mytologi liknar ofta hallucinationerna vid en snedtändning. Problemet är kanske att författaren inte har ett tillräkligt rikt språk att beskriva detta fasansfulla. I somliga noveller löser han problemet genom att placera in texterna i en speciell kontext, där de t.ex. kan uppges vara rapporter skrivna av en person på gränsen till vansinne. På så vis kan svagheterna motiveras och bli till en del av den mörka charmen i novellerna. Fascinerande läsning under mörka vinternätter.

H.P. Lovecraft: Fasansfulla händelser i Dunwich och andra noveller, (Bakhåll 2009.)

Tom Karlsson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.