Om jag blundar kan jag precis återkalla den jordiga och fruktiga doften i mormors farstu. Tallsåpsdoften var som starkast kring midsommar, då trasmattorna var nytvättade.
På sensommaren blandades doften med svartvinbär, på hösten med äppel, kring jul med snö, pepparkaka och skinka. Idag bor jag och min familj i mormors hus. Den väldiga kastanjen utanför vårt hus planterade min mormor för länge, länge sedan. Trädet är enormt. När det fäller sina blad på hösten tar det flera dagar att kratta ihop dem. En gång var trädet en liten kastanj som grodde och blev en planta som mormor planterade. Idag finns flera fågelbon i trädet. Hackspetten kommer regelbundet på lunch. Här hänger fågelbräden och en tjock gren bär djupa sår i barken efter barnens gunga. På sommaren dricker familjen ibland eftermiddagskaffe i trädets skugga. Rötterna letar sig upp överallt i blomrabatterna, suger näring ur rosorna. En del av stammen är alldeles ihålig och vi vet att vi snart måste fälla trädet för att det inte i någon storm skall ramla över huset och krossa taket. Det är ett förvånansvärt svårt beslut att ta. Vi älskar trädet och hur kan man bara såga ner ett träd som fyra generationer har växt upp tillsammans med. När jag går förbi kastanjen kan jag sällan låta bli att smeka den grå barken.
Jag är lite bortskämd. Jag förstod det inte förut, att jag i motsats till de flesta andra i min generation har haft fördelen att växa upp med min mormor i samma hushåll. När jag kom tidigt hem från skolan fanns hon alltid hemma, likaså när jag eller någon av mina syskon var sjuka.
Min mormor kramades sällan. Kanske det var en generationsfråga, kanske hon bara var sådan. Hon visade sin kärlek och sina omsorger på andra sätt. Jag tyckte väldigt mycket om henne. En gång när jag var på skolresa skickade jag ett vykort åt henne och avslutade hälsningen som jag alltid brukar: ”Kram! Katarina” När vi träffades efteråt var hon tårögd: ”Jag blev så glad, man får ju inte så många kramar i min ålder!” Det var en chock för mig när jag insåg att det var sant. Mormor blev änka redan som 40-åring. Lika gammal som jag är nu. Hur mycket kroppskontakt hade hon efter det? Kroppskontakt utöver läkarbesök och fotvård? Jag beslöt mig då, som tolvåring, att alltid, alltid krama mormor när vi träffades. Hon levde tills hon var dryga 90 år, fick uppleva elva barnbarn och sjutton barnbarnsbarn. Jag hoppas hon fick barnkramar så det räckte till …
En annan av ”mina” tanter – tant Jenny frågade när vi var på årlig visit om hon fick känna på min kind. Jag var kanske fyra–fem år gammal. Jag tyckte det var lite konstigt, inte obehagligt, men konstigt att Jenny frågade om hon fick. Vi stod i hallen. Hon strök sin varma, torra hand över min kind och talade sen länge om barns persikohud. Jenny hade inga egna barn och ingen man heller – såvitt jag vet.
I går kväll när jag nattade vår yngsta dotter och strök henne över kinden, kom jag plötsligt att tänka på Jenny och mormor, båda döda sedan många år. Barnakinden var så len. Jag drabbades av ett stort vemod, på gränsen till livssorg.
Så snabbt tiden går … Min kind är numera sträv, ännu inte rynkig, men i alla fall sträv och jordens dragningskraft märks i mitt ansikte. Jennys och mormors hud är vid det här laget gräs och blommor på begravningsplatsen. Min yngsta dotters kind är ännu len som siden och persika.
Vi dras alla obönhörligt längs vår tidsaxel. Tiden går. Nyss var jag barn och tant Jenny strök mig över kinden. Nyss var jag barn och sov i kökssoffan med mormor.
Nu stryker jag min yngsta dotter över kinden och önskar att tiden stod stilla – att vi fick lite, lite mer tid på oss här på jorden. Och att vi skulle komma ihåg att gamla människor också är människor.

Hur kan man bara såga ner ett träd som fyra generationer har växt upp tillsammans med.

Katarina Gäddnäs

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.