984
Ord&bild lyfter fram den nya generationen i latinamerikansk litteratur.
Det finns ingen annan litteratur som är så vital i dag som den latinamerikanska, skriver Torbjörn Elensky i Ord&Bild 4/2009. Det är kanske därför inte en slump att flera kulturtidskrifter i slutet av förra året kom ut med temanummer om Latinamerika, förutom Ord&Bild åtminstone Lyrikvännen, Karavan och Kulttuurivihkot.I Kulttuurivihkot ondgör sig den peruanska poeten Roxana Crisólogo, bosatt i Finland sedan 1996, över att man i vårt land i stort sett inte känner till några andra latinamerikanska författare än Gabriel García Márquez och Pablo Neruda. Detta är givetvis en överdrift men den bottnar i en förståelig frustration, för trots att största delen av boomgenerationens författare – förutom Márquez t.ex. Carlos Fuentes, Ernesto Sábato, Jorge Luis Borges, Julio Cortázar, Mario Vargas Llosa – liksom givetvis en bästsäljare som Isabel Allende, är översatta och kända för åtminstone en medelstor läsekrets, så är nyare författare (en stor del av boomförfattarnas verk utkom redan på sextiotalet) nästan helt och hållet okända. Läget är betydligt bättre i Sverige där latinamerikansk litteratur översätts och uppmärksammas i mycket högre grad än här. Enbart under de två senaste åren har till exempel min egen tillvaro berikats inte bara av Cortázars samlade noveller i två tjocka volymer (Modernista 2007) utan också av två för mig nya och häpnadsväckande författarskap, chilenskfödde Roberto Bolaños (De vilda detektiverna 2007, och Om natten i Chile 2009, Tranan) och framför allt av den mexikanskjudiska poeten Gloria Gervitzs (Migrationer, W&W 2009). Födda 1953 respektive 1943 kan Bolaño och Gervitz ändå inte med bästa vilja sägas tillhöra de nya latinamerikanska författarna. Att dessa tillsvidare är mer eller mindre okända också i Sverige är emellertid något som Torbjörn Elensky, gästredaktör för Ord&Bilds latinamerikanummer, föresatt sig att råda bot på. Numret handlar uttryckligen om den nya generation som steg fram på 1990-talet och som började med att sopa rent hus med boomförfattarna, framför allt med Márquez. I sin introduktion skriver Elensky att strävan har varit att gå på tvärs mot förväntningarna på att den latinamerikanska litteraturen skall vara antingen exotisk (magisk realism) eller politisk och socialt vinklad, förväntningar som många av de yngre författarna upplevt som extremt förkvävande.
När det gällt att bryta mot dessa förväntningar har chilenaren Alberto Fuguet (f. 1964), som ställt sitt eget urbana McOndo med snabbmat, droger och storstadspuls mot Márquezs exotiska Macondo, haft stor betydelse. 1996 redigerade han tillsammans med Sergio Gómez den polemiska novellantologin McOndo vars uttryckliga syfte var att göra sig fri från boomgenerationen. En annan milstolpe var hans upptäckt av den kolombianske författaren och cineasten Andrés Caicedo, ett litterärt underbarn som tog livet av sig 1977, tjugofem år gammal, innan han hunnit åstadkomma mer än ett fåtal färdiga texter, men som ändå blivit en kultgestalt i sitt hemlands litterära kretsar och som Fuguet kom att betrakta som en själsfrände och föregångare och framför allt ett bevis på att det redan på boomgenerationens tid skapades en modern urban litteratur i Latinamerika, till och med i Márquezs eget hemland. 2008 gav Fuguet ut en sammanställning av Caicedos efterlämnade texter, en slags ”självbiografi” med titeln ”Mi Cuerpo Es Una Celda” (”Min kropp är min bur”). I sin essä om Caicedo och Fuguet skriver chilenaren Diego Zúñiga (f. 1987) att ”verket kommit att bli oumbärligt för den unga latinamerikanska litteraturen efter att det publicerades 2008”.
Ord&Bilds temanummer är så stort och rikt att det är omöjligt (och meningslöst) att rada upp hela innehållet här, men för att ge en antydan om mångsidigheten vill jag nämna till exempel Lyn di Iorios essä ”Om att vara latino i Amerika och i amerikansk litteratur”. di Iorio, som själv är av puertoricanskt ursprung men sedan länge bosatt i USA där hon undervisar vid New York University, beskriver en viktig aspekt av dagens latinamerikanska litteratur, det vill säga den som skrivs av amerikanska latinoförfattare (t.ex. Junot Díaz vars roman Oscar Waos korta förunderliga liv kom på svenska för något år sedan). För sin undersökning av hur den latinska identiteten utvecklas i samspel och konflikt med USA har di Iorio myntat uttrycket ”killing Spanish”, ett komplext begrepp som hon utreder i sin essä och som kanske kan sägas utmynna i tanken att ”Fader Engelska” och ”Moder Spanska” har fött ett nytt idiom – och därmed en ny litteratur på starkt framväxande.
Jag vill också nämna Gabriela Håkanssons essä om den kolombianska författaren Laura Restrepo och hennes hårdkokta romankonst: ”Det är onekligen provocerande – en politiskt engagerad kvinna med ambitionen att förstå sitt lands förfall och efter ett decenniums research landar i något som gott och väl kunde vara skrivet av Mickey Spillane”. Restrepo som både hunnit skriva ett flertal romaner och vara politiskt engagerad i olika underjordiska motståndsrörelser, hör inte till den unga generationen (hon är född 1950) men hon debuterade först på 1990-talet.
De flesta av de skönlitterära texter som ingår i temanumret har inte tidigare översatts till svenska och man kan bara hoppas att förlagen känner sig lika lockade som jag att få läsa mera av t.ex. Antonio Ungar (f. 1974 i Kolombia), Samanta Schweblin (f. 1978 i Argentina) och Wendy Guerras (f. 1970 i Kuba) vars fiktiva dagböcker Todos se van kommer ut på Tranan förlag med titeln Alla ger sig av under 2010! Men framför allt önskar jag hett att Ricardo Piglias (f.1941 i Argentina) samlade verk ges ut på svenska så fort som möjligt. Det korta utdraget ur hans roman Respiración artificial (”Konstgjord andning”) är en fullt tillräcklig anledning att skaffa sig detta nummer av Ord&Bild, på vilket sätt som helst.
När det gällt att bryta mot dessa förväntningar har chilenaren Alberto Fuguet (f. 1964), som ställt sitt eget urbana McOndo med snabbmat, droger och storstadspuls mot Márquezs exotiska Macondo, haft stor betydelse. 1996 redigerade han tillsammans med Sergio Gómez den polemiska novellantologin McOndo vars uttryckliga syfte var att göra sig fri från boomgenerationen. En annan milstolpe var hans upptäckt av den kolombianske författaren och cineasten Andrés Caicedo, ett litterärt underbarn som tog livet av sig 1977, tjugofem år gammal, innan han hunnit åstadkomma mer än ett fåtal färdiga texter, men som ändå blivit en kultgestalt i sitt hemlands litterära kretsar och som Fuguet kom att betrakta som en själsfrände och föregångare och framför allt ett bevis på att det redan på boomgenerationens tid skapades en modern urban litteratur i Latinamerika, till och med i Márquezs eget hemland. 2008 gav Fuguet ut en sammanställning av Caicedos efterlämnade texter, en slags ”självbiografi” med titeln ”Mi Cuerpo Es Una Celda” (”Min kropp är min bur”). I sin essä om Caicedo och Fuguet skriver chilenaren Diego Zúñiga (f. 1987) att ”verket kommit att bli oumbärligt för den unga latinamerikanska litteraturen efter att det publicerades 2008”.
Ord&Bilds temanummer är så stort och rikt att det är omöjligt (och meningslöst) att rada upp hela innehållet här, men för att ge en antydan om mångsidigheten vill jag nämna till exempel Lyn di Iorios essä ”Om att vara latino i Amerika och i amerikansk litteratur”. di Iorio, som själv är av puertoricanskt ursprung men sedan länge bosatt i USA där hon undervisar vid New York University, beskriver en viktig aspekt av dagens latinamerikanska litteratur, det vill säga den som skrivs av amerikanska latinoförfattare (t.ex. Junot Díaz vars roman Oscar Waos korta förunderliga liv kom på svenska för något år sedan). För sin undersökning av hur den latinska identiteten utvecklas i samspel och konflikt med USA har di Iorio myntat uttrycket ”killing Spanish”, ett komplext begrepp som hon utreder i sin essä och som kanske kan sägas utmynna i tanken att ”Fader Engelska” och ”Moder Spanska” har fött ett nytt idiom – och därmed en ny litteratur på starkt framväxande.
Jag vill också nämna Gabriela Håkanssons essä om den kolombianska författaren Laura Restrepo och hennes hårdkokta romankonst: ”Det är onekligen provocerande – en politiskt engagerad kvinna med ambitionen att förstå sitt lands förfall och efter ett decenniums research landar i något som gott och väl kunde vara skrivet av Mickey Spillane”. Restrepo som både hunnit skriva ett flertal romaner och vara politiskt engagerad i olika underjordiska motståndsrörelser, hör inte till den unga generationen (hon är född 1950) men hon debuterade först på 1990-talet.
De flesta av de skönlitterära texter som ingår i temanumret har inte tidigare översatts till svenska och man kan bara hoppas att förlagen känner sig lika lockade som jag att få läsa mera av t.ex. Antonio Ungar (f. 1974 i Kolombia), Samanta Schweblin (f. 1978 i Argentina) och Wendy Guerras (f. 1970 i Kuba) vars fiktiva dagböcker Todos se van kommer ut på Tranan förlag med titeln Alla ger sig av under 2010! Men framför allt önskar jag hett att Ricardo Piglias (f.1941 i Argentina) samlade verk ges ut på svenska så fort som möjligt. Det korta utdraget ur hans roman Respiración artificial (”Konstgjord andning”) är en fullt tillräcklig anledning att skaffa sig detta nummer av Ord&Bild, på vilket sätt som helst.
Ord&Bild, Latinamerika, nr 4/2009, Lyrikvännen, På spanska, nr 5/2009, Karavan nr 3/2009 (Karavan har därtill under årens lopp presenterat en mångfald latinamerikanska författarskap både i brett upplagda temanummer och genom att regelbundet recensera nyutkommen latinamerikansk litteratur), Kulttuurivihkot , Latinalainen Amerikka, nr 6/2009.
My Lindelöf
