779
Äntligen en ny Castor-deckare! Okej, jag skämtar, antar mig inte ha en enda läsare som går och väntar på nästa bok i Mike Careys noir-fantasy-deckar-serie om exorcisten Felix Castor.
På jullovet läste jag The Naming of the Beasts, den femte i serien. Böckerna utspelar sig i en parallellversion av dagens London, där de döda blir allt ovilligare att nöja sig med sin lott. Fenomenet började märkas efter millenieskiftet, gäller världen över och går än så länge oförklarat – men Carey serverar bok för bok pusselbitar som antyder att det är en del av ett större sammanhang. Som följd finns det nu aktivistgrupper som kämpar för de dödas mänskliga rättigheter, och politikerna debatterar en betydande omskrivning av arvslagstiftningen.
Det ökade antalet spöken, zombien och varulvar (ett något missvisande samlingsbegrepp för döda själar som flyttar in i och omskapar djurkroppar) har gett Felix Castor möjlighet att försörja sig på sitt sjätte sinne. Speciellt förmågan att beordra de döda att ta klivet över gränsen till … ja, vart han puttar över dem har Castor ingen aning om. Vilket har lett till en viss ovilja hos honom att skicka folk vidare.
I den första boken, The Devil You Know (2006), presenterades Castor således som pank före detta exorcist, ansatt av dåligt samvete. Över allt från sitt första fall – som barn upptäckte han sin förmåga då hans döda syster ville krypa ner i hans säng – vidare till sitt misslyckade försök att befria sin bästa vän från den demon han blivit besatt av.
Så nu åtar sig Castor mest fall där han fördriver något slags onda varelser. De tidiga böckerna fokuserade på enskilda fall, samtidigt som ett garde av sidokaraktärer växte fram och utvecklades. I de senare delarna har de övergripande intrigerna fått ta allt mer plats. Bättre så – tycker jag som egentligen inte gillar deckare så värst.
Men låt mig förnumstigt påpeka att man måste börja från början, inte fuska och gå rakt på den nya boken. Vilket Carey, eller hans redaktör, inte verkar hålla med om – böckerna bromsar ständigt in för att presentera karaktärer om igen. Dumt. Något straff ska väl den ha som fuskar?
Det ökade antalet spöken, zombien och varulvar (ett något missvisande samlingsbegrepp för döda själar som flyttar in i och omskapar djurkroppar) har gett Felix Castor möjlighet att försörja sig på sitt sjätte sinne. Speciellt förmågan att beordra de döda att ta klivet över gränsen till … ja, vart han puttar över dem har Castor ingen aning om. Vilket har lett till en viss ovilja hos honom att skicka folk vidare.
I den första boken, The Devil You Know (2006), presenterades Castor således som pank före detta exorcist, ansatt av dåligt samvete. Över allt från sitt första fall – som barn upptäckte han sin förmåga då hans döda syster ville krypa ner i hans säng – vidare till sitt misslyckade försök att befria sin bästa vän från den demon han blivit besatt av.
Så nu åtar sig Castor mest fall där han fördriver något slags onda varelser. De tidiga böckerna fokuserade på enskilda fall, samtidigt som ett garde av sidokaraktärer växte fram och utvecklades. I de senare delarna har de övergripande intrigerna fått ta allt mer plats. Bättre så – tycker jag som egentligen inte gillar deckare så värst.
Men låt mig förnumstigt påpeka att man måste börja från början, inte fuska och gå rakt på den nya boken. Vilket Carey, eller hans redaktör, inte verkar hålla med om – böckerna bromsar ständigt in för att presentera karaktärer om igen. Dumt. Något straff ska väl den ha som fuskar?
Mike Carey: The Naming of the Beasts (Orbit 2009).
Solveig Arle
