”En film om ett land, dess historia och dess mentalitet”, utgångsläget för den isländska dokumentären Draumalandid (Drömlandet) låter som hämtat direkt ur journalfilmens glansdagar, då biopubliken ännu oskuldsfullt kunde fängslas av jordens exotiska platser.

Och på det hela taget är det här ett slags postmodern motsvarighet till journalfilmen. Dokumentärens Island presenteras genom vackra naturbilder, arkivklipp, en klok berättaröst och intervjuer. Det är ett modernt och agrart Island som träder fram. Ett land som levt av fiske och en Nato-militärbas, ett land som nyligen gick vilse i konsumtionsiver och fiskal desillusion – ett land som egentligen missade den industriella revolutionen.Dokumentären bygger på Andri Snær Magnasons bok med samma namn, och på samma sätt som i boken är desillusion ett återkommande tema i filmen. Magnason sade i en intervju i NT 22.1.09 apropå boken hur han kände att: ”det var något som var allvarligt fel i hur vi kände inför pengar, utveckling jobb [på Island], hur vi leddes att säga ja till deltagande i Irakkriget på grund av arbetstillfällen på militärbasen.” En liknande ”vad var det egentligen som gick snett”-tanke är också utgångspunkten i dokumentären som Magnason själv har regisserat tillsammans med Þorfinnur Guðnason. Filmskaparnas tes är, något tillspetsat, att Island under hela sin historia varit kolonialiserat. Före självständigheten av Norge och Danmark och efter självständigheten först av USA och senare av amerikanska storbolag. Berättelsens huvudfåra börjar när det kring millenniet står klart att den amerikanska militären har planer på att lämna basen i Keflavik. Det som sker när planerna slutligen verkställs är att man bjuder in de amerikanska storbolagen i stället. Vad är det då storbolag, som aluminiumtillverkaren Alcoa som vanligtvis placerar sin produktion i låglöneländer, har att hämta på Island, med en tämligen normal europeisk lönenivå? Svaret lyder billig energi. Den isländska naturen med dess många forsar, fjordar och geotermiska områden är som ett grönt kraftverk i sig självt. Det isländska energipriset är ungefär en tredjedel av det europeiska medelpriset och detta attraherar speciellt energikrävande smutsig tungindustri som aluminiumtillverkning. Alcoas smältverk förbrukar ensamt dubbelt så mycket elektricitet som alla isländska hushåll, företag och offentliga lokaler tillsammans. För att man ska få tillgång till de energiresurser industrin sväljer krävs dammar, bergsbrytning och provborrningar, vilket ödelägger och dränker stora delar av det isländska nationallandskapet i högländerna. Om man vill förankra det här i en finländsk kontext, är det ungefär som man skulle sälja ut Skärgården eller Insjöfinland åt högst bjudande.
Draumalandid är en dokumentär som framförallt berättar i bilder, med ett bildberättande som är starkt förankrat i något man kunde kalla för en nordisk dokumentärfilmstradition. Närmast ligger kanske Stefan Jarls Naturens hämnd, för med samma, till synes små bildliga medel, lyckas Draumalandid förmedla hur något oersättligt håller på att gå förlorat. På ett subtilt sätt visar man hur en av Europas största vildmarker successivt dränks när Kárahnjúkar-dammen öppnas 2008 för att förse Alcoas aluminiumsmältverk med el. Här kulminerar också filmens genomgående subtila bildberättande i en hopplös scen där en fågel försöker rädda sina ägg undan dammens stigande vattenmassor. I slutscenerna hinner några av äggen kläckas, men vattnet har redan stigit till en kritisk nivå. Ungarna drunknar direkt.


Draumalandid visas 29.1 under dokumentärfilmfestivalen Docpoint. Festivalen pågår i Helsingfors 26–31.1. Mer information: www.docpoint.info

Anton Schüller

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.