En helt ny sorts kvinna, tre faser i ett liv, tre viktiga människor, en livslång längtan. Dessa är ingredienserna i Anneli Jordahls roman som kom ut i höstas, med den långa och underdåniga titeln Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet).Orden är Ellen Keys och boken är en berättelse om hennes livslånga kärlek till Urban von Feilizen, kritiker också han, självlärd, godsägare, far till fyra barn och gift med en kvinna som med åren förlorar synen och blir allt mer beroende av honom. De träffas på 1880-talet och inleder en korrespondens som, trots avbrott, ska vara livet ut. Ansikte mot ansikte möts de bara ett fåtal gånger, men inom bokens ram är och förblir han Ellen Keys stora och enda, tragiskt ofullbordade kärlek.
Romanen är uppbyggd av tre delar av vilka den första berättar historien om Ellens och Urbans brevromans medan de ännu är unga och hon hoppas och tror att han ska lämna sin hustru.
I den andra delen står Ellens vänskap med Viktoria Benedictsson i centrum. Här är det parallelliteten i deras berättelser som lyfts fram: båda är erkända författare, självständiga kvinnor av en ny typ, och samtidigt, eller kanske just därför, oförmögna att hitta en levande och besvarad kärlek. Bådas kärlek är också överspänt romantisk, trång och ödesdiger, en reflektion av det ofattbart smala utrymme som en fritt tänkande och skrivande kvinna hade att röra sig på.
I den tredje, till tempo och stämning lugnaste delen, är Ellen Key den stora författaren som har byggt sitt Strand där hon lever och arbetar. Till Strand kommer en dag Malin Blomsterberg, en ung arbetarkvinna som har läst allt hon skrivit och mycket till. Malin vill bara tacka Ellen Key för hennes böcker, men stannar som hushållerska, sällskap och vän till författarens död.
Det finns ett märkligt sug för moderna författare och läsare i den period som var Ellen Keys: det moderna genombrottet i litteraturen; nya idéer om kön, sexualitet och familj; en påbörjad omförhandling av relationen mellan kvinna och man; drömmen om ett nytt samhälle. Jag slukar boken med god aptit, ivrig att veta hur det ska gå. Ska hon träffa Urban igen? Ska de förenas? När ska hon ta sig samman?
Men jag blir likväl inte klok på vad boken egentligen handlar om. Vad är det som driver den? Vill Jordahl säga något om Ellen Key eller använder hon Ellen Key för att tala om något annat? Inte för att en roman måste ha ett budskap, men när en författare använder verkliga personer blir frågan om vad hon gör med sina karaktärer angelägnare. En bok om ”kärlek och vänskap, beroende och frihet” har någon förlagsnisse skrivit på bakpärmen. Jag kan tänka mig att Jordahl har hittat en stämning eller en problematik som finns runt Key, runt Benedictsson, velat stanna i den och skriva den. Men varför just en roman? Varför skriva just denna korta roman där karaktärsteckningen nästan med nödvändighet blir osjälvständig, i beroendeförhållande till de verkliga personerna, till de texter som de och deras vänner har lämnat efter sig. Konflikten mellan Keys eget liv och hennes idéer om kvinnan och kärleken är för sin del intressant, men inte heller den blir riktigt undersökt här.
Jag undrar om inte den välartikulerade Jordahls romadebut hade blivit bättre, djupare, mera berörande och tankeväckande, om den varit en renare fiktion, om den inte hade kunnat luta sig tillbaka på verkliga öden, om den varit tvungen att måla fram en helt egen värld. Men då hade den förstås varit en helt annan bok.

---

Anneli Jordahl:  Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Atlas 2009.