Camilla Berggrens och Marianne Lydéns bok Nyttiga idioter är en journalistiskt välskriven intervjurapport om de finlandssvenska minoritetskommunisterna.

Tiden är tydligen mogen för att åtminstone en del av dem som var med i den ”stalinistiska” rörelsen öppet och hederligt skall kunna analysera sitt engagemang och vad som gick fel. Som gammal sextiotalist följde jag nära med rörelsen, var fascinerad av dess entusiasm och delade dess ideal ”en bättre och rättvisare värld, fred, jämlikhet och solidaritet”. Om jag inte hade funnit min plats i den radikala kristna studentrörelsen är det inte omöjligt att jag själv hade blivit blåskjorta. Än idag känns det tragiskt att en så stark rörelse för de egna idealen kunde gå så fel.
Ändå förefaller det mig som om boken inte tar det farliga i rörelsen tillräckligt på allvar. Problemet ligger i själva titeln Nyttiga idioter. Jag använde en gång det uttrycket om mig själv i en intervju i Kyrkpressen, när jag redogjorde för mitt engagemang i den internationella kristna fredskonferensen, som var en del av den sovjetstyrda fredsrörelsen. Nyttiga idioter som var medvetna om sin roll behövdes och fungerade som en spricka i järnridån.
Frågan är om de unga minoritetskommunisterna verkligen bara var nyttiga idioter. Jag är nog tveksam till det, då jag läser deras egna redogörelser för engagemanget.
Jag tror inte ett ögonblick på att det var några verkliga farans år i början av 1970-talet. Men om Sovjetunionen hade beslutat att gå in i Finland, hade minoritetskommunisterna säkert med hänvisning till vsb-pakten som de verkliga företrädarna för det finska folket bett om broderlig hjälp i försvaret mot högerkrafterna. Och av intervjuerna att döma hade nog många av de unga finlandssvenska taistoiterna med glädje ställt sig bakom begäran.
Även om 70-talet inte var 30-tal förefaller det som om en stor del av blåskjortorna hade varit beredda att avrätta en och annan som satte sig till motvärn mot revolutionen. Och visst hade många varit stolta över att få förtroendeuppdrag som funktionärer och kanske ministrar i ett socialistiskt Finland i Sovjets ledband. Inte bara Otto-Ville Kuusinen utan också Edvard Gylling blev kader i Stalins rike.
Man kan naturligtvis också fråga sig vilken roll Finlands lutherska kyrka och jag som dess informatör hade spelat efter ett socialistiskt maktövertagande i vårt land.
Jag skriver denna spekulativa kommentar, därför att det är viktigt att vara medveten om vilka faror som finns inbyggda i kollektiva idealistiska rörelser. Samtidigt som jag fortfarande hoppas att en global solidaritetsrörelse av fria människor som är beredda att avstå från sina privilegier skall göra det möjligt att rädda livet på jorden och dela jordens tillgångar så att de räcker för alla.

Ulf Särs

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.