Sträckning?

Många bedömare är ense om att något avgörande har skett i det ”kulturella klimatet” under de senaste femton åren. Kommersialisering, teknikdyrkan, hetsig livsrytm och fixering vid underhållning är några av nyckelorden för att beskriva fenomenet.

Tecknen är många. Förlag upphör med lyrikutgivning. Gallerier kräver bildkonst som framförallt säljer smidigt. Den småskaliga prosan kämpar för att behålla sina redan utsatta positioner. På samhällsnivå länkas den statliga synen på konstutövning allt brutalare till ”branding” av varumärket Finland.Så. Was ist los?  Är det fråga om den välkända kverulansen över tidens framfart – över sedernas förfall. Kanske det. Konst görs ju för levande människor och vill dessa inte ha den är det väl ett tydligt tecken på att den är meningslös. Just så resonerar maktens män och kvinnor. Men eventuellt gör de saken lite för lätt för sig. Ur historiskt perspektiv har det visat sig att enkla raka modeller inte varit de bästa. Ibland har de faktiskt varit förödande.
För att förstå vad som skett måste vi skärpa fokus och se vad som verkligen är relevant i utvecklingen. Kommersialism, ytlighet, dragning till underhållning etc. är ju faktiskt inget nytt i sig, men skalar vi av allt bråte hittar vi till slut det som är reellt. Marknadsekonomi i förening med osannolik teknisk utveckling har drivit fram en effektivitet som världen aldrig tidigare skådat. Om man enkelt vill förklara varför Sovjetunionen kollapsade är det lätt gjort. Socialismen var rätt och slätt ineffektiv.
Och vem vågar kritisera effektiviteten? Tack vara den undviker miljoner människor i tredje världen att svälta ihjäl. Tack vare den kommer vi kanske att inför en kommande pandemi ta fram vaccinet i tid för att rädda mänskligheten. Tack vare vår effektivitet får miljontals människor förverkliga drömmar som under tidigare generationer bara förekom i fantasternas utopier. Men ändå. Också här finns en baksida, en mörk skugga. Att vara effektiv är något som griper in i själva hjärtpunkten av vår kultur.
Ta en titt på en dagstidning för femtio år sedan. Språket är faktaspäckat. Meningsbyggnaden ofta komplicerad. Detta var läsaren villig att acceptera. Han sträckte sig och fick ut betydligt mera än ur dagens strömlinjeformade journalistjargong. Och det går lätt att läsa i dag – också romaner som ofta är skrivna med samma journalistiska grepp. Det går undan med fart och vi behöver gudskelov inte anstränga eller sträcka oss mera. Språket har blivit effektivt! Nu kommer det oss till mötes. Nästan inga tråkiga krav finns kvar.
Men vad händer när allting blir lätt och kravlöst? Datorn och den häpnadsväckande effektivt berättade storyn på vita duken, gör båda sitt bästa för att jämna vägen. Smygande förlorar vi en förmåga vi en gång ägde. Förmågan till sträckning. Att skriva en text innebär alltid en tänkt läsare. Länge har vi kunnat föreställa oss en läsare beredd till sträckning. Lyriken kastar ut trådändor som den hoppas och tror att någon skall ta fasta på. Dess avsikt är inte att ge den lättast möjliga vägen utan den som resulterar i ett möte. Men utan sträckning från båda parter kan aldrig ett möte komma till stånd. Håller vår effektivitetskult på att urholka alla sådana möjligheter? Ett möte är faktiskt inte en spegelbild av en själv utan en blid av något annat.