Att läsa Jonas Karlssons senaste novellsamling är som att sätta sig i ett köpcentrum en rörig eftermiddag.
Uppmärksamt vilar jag ögonen på en kaotisk kombination av människor som alla lever i omedveten symbios, i parallella världar och viljor, men med motsättningar klapprande som klackarna som smäller i golvet. I Den perfekte vännen rör sig vitt skilda karaktärer i varandras omlopp, passerar varandra för att slutligen mötas i likheter.Som titeln avslöjar rotar författaren tillika skådespelaren och dramatikern Karlsson i ämnet vänskap. Vad konstituerar vänskap, bandet till andra människor? Novellerna tangerar människans allra djupaste behov av samspel, vare sig det är grundat i vilja eller motvilja. Karlsson gräver i människans mest privata egenheter och placerar dem i perspektivet relationer. De nio noveller som utgör denna samling rör sig som reptiler i grunt vatten, rör upp bottenslammet och lämnar ringar på vattenytan. De påverkar.I det vida persongalleri som Karlsson ställer ut i fastnar jag mest för Björn i novellen ”Rummet”. Den är med sina 114 sidor väl värd sin egen pärm. Den besynnerliga huvudkaraktären envisas med att vistas i vad som visar sig vara ett imaginärt rum på myndigheten där han jobbar och blir på grund av sitt avvikande beteende betraktad som ett osunt inslag i kontorsmiljön. Karlsson gestaltar här skickligt en individ vars huvudsakliga drivkraft inte är att bli accepterad.
Novellerna laborerar i vardagliga tankevärldar, vilket inte betyder att de är ordinära. En stämgaffel knäpps till vid första meningen och en mystisk, nästan absurd, klangbotten ljuder genom hela samlingen. Det är ömt dråpligt. Karlsson förser läsaren med närbilder av helt vanliga människor som rör sig i ett alldeles eget kretslopp. Precis som det är omöjligt att förutse nästa händelse i ett förvirrat köpcentrum är det omöjligt att förutse författarens vändningar.
Språket är Karlssons främsta gestaltningsverktyg. Samlingen präglas av en avskalad estetik som lämnar utrymme för berättelsen. Novellerna kan på ytskiktet verka banala men blottar komplexa människoporträtt. Det finns ett direkt tilltal som skapar atmosfären i novellerna. Avslappnat adopterar han de olika språkvärldar karaktärerna kräver och det är de här nyanserna i språket som blir tyngdpunkter i de enskilda novellerna.
Berättarperspektivet skiftar även det ohämmat. För det mesta bidrar det till att forma en mångfasetterad samling men i samlingens sista novell ”Syltmacka” känns greppet obefogat när perspektivet kommer från ett oidentifierat ”vi”. Kanske skildrar det individen som kollektiv. Och visst, det vässar uppmärksamheten men just här känns uttrycket apart.
Den perfekte vännen är oavsett ett stycke träffsäker, underhållande prosa på många nivåer. Avslappnat genomborrar novellerna existentiella frågeställningar och reflekterar över sambanden och avstånden mellan oss människor. Jonas Karlsson förlänger min iakttagelseförmåga och lika ömt som ödena läggs fram åt mig tar jag emot dem.
Jonas Karlsson: Den perfekte vännen, Wahlström & Widstrand 2009.
Matilda Södergran
