Den finsk-irakiska videokonstnären Adel Abidin är ett av vårt lands allra största affischnamn ute i världen. Själv funderar han inte på vad andra tycker om hans konst.

Det märks att det här med att posera för pressfotograferna är något som Adel Abidin kunde leva utan. Som den sympatiska karaktär han är, ställer han snällt upp på bildknäpparnas önskemål om att stå framför installationen, kliva upp på bänken, ställa sig i hörnet … men mest av allt ser han ut som om han vill krypa iväg till sin studio och börja arbeta på nästa projekt.Den finsk-irakiska visuella konstnären Abidins första stora soloutställning öppnade på nutidskonstmuseet Kiasma i Helsingfors den 11 februari. Installationen består av en ”skulptur”, eller snarare formgiven ljustavla, och en serie videokonstverk.
Jag träffar Abidin en dryg vecka före vernissagen i hans studio i Kabelfabriken, där han tar sig en paus i arbetet för att drösa ner i en gammal röd lädersoffa och tända en cigarrett.
– Det är stressigt så in i helvete, säger han om förberedelserna inför den stora öppningen.
Han figurerade i Ny Tid redan för några veckor sedan, i samband med utställningen Export Import, där han medverkade. I utställningen presenterades några av Finlands internationellt mest erkända konstnärer. Adel Abidin har bland annat representerat Finland på biennalen i Venedig, och strax innan utställningen på Kiasma blev det klart att han också får äran att vara Finlands representant på biennalen i Sydney senare i år. Nu är han alltså aktuell med sin första stora soloutställning, och mycket mer prestigefyllt än att få den utställd på Kiasma blir det väl inte?
– Jag tycker det här är väldigt spännande. Det är min största utställning någonsin, och den består av sex olika delar.

De stora frågorna

Abidin förklarar att tanken bakom verket är att man ska få följa människans väg genom livet till döden och fundera över de stadier och utmaningar som hon ställs inför. De stora frågorna i livet.
– Det här är grundläggande ting som egentligen inte har förändrats. Konspirationer, livet, de fattigas kamp, ekonomi, döden … Skillnaden är bara den att förut stred man om en köttbit och i dag är det något annat. Det här porträtterar jag på mitt eget ironiska sätt.
Humorn är ett genomgående tema i Abidins installationer, även om den ofta har mörkare och mer allvarliga undertoner. Fyra kostymprydda män sitter i ett slitet rum som ser ut som om det kunde finnas i Abidins krigsdrabbade hemstad Bagdad och trummar rytmiskt på bröd som långsamt faller sönder under konserten. En rolig och intressant ”Stomp-liknande” föreställning, men kanske också en kommentar om vad som händer med världens resurser? För mig personligen är den mest gripande videon den där två män spelar bordtennis med en naken kvinna som nät. Helt koncentrerade på sitt maskulina rivalitetsspel struntar männen fullkomligt i kvinnans gnyenden då hon träffas av bollen gång på gång.
När jag träffar Abidin i hans studio förklarar han att han i princip inte ser på den skapande processen på ett annat sätt än en målare. Han började själv också med målningar, men gick snart över till videokonst. År 2004 målade han sin sista tavla som föreställde en monitor och dess innehåll. När den var klar insåg han att det inte är någon vits att måla om man målar monitorer, då kan man lika gärna ta en riktigt skärm och fylla den med levande innehåll.
– Duken är platt, men videon kan på ett sätt ses som en skulptur, eftersom den har fler dimensioner.

Skål för Muhammed

Som exempel på sin stil lyfter Abidin fram konspirationen om anti-islamsk propaganda i Coca-Colas logo, en av de många konspirationsteorier som florerar, speciellt på internet. Om man spegelvänder logon och ändrar på ett par streck, står det enligt teorin ”Ingen Muhammed! Inget Mecka!” Men istället för att komma med snusförnuftiga förklaringar om att de handlare som uppfann drycken och logon på 1800-talet knappast hade tänkt sig att den skulle bli en världsomspännande protest mot islam, svänger han på argumentet. Han menar att då han svänger på texten tycker han att det står ”Till Muhammed! Till Mecka!”
– Så varje gång vi dricker Coca-Cola, så skålar vi egentligen för islam!
Abidin säger att hans huvudsakliga språk är ironi och sarkasm, även då han talar om tunga saker, som döden. Ironin, säger han, gör det lättare för oss att ta till oss tuffa frågor, som att stora läkemedelsföretag har patent på vår död.
– Vi vill hela tiden leva längre, så vi skaffar mediciner som gör oss friskare och ger oss flera år. Och bara för att de säljs i plastpåsar i apoteken, litar vi på att de fungerar och ger oss mer liv. Visst är det absurt på något sätt, att vi köper mer liv i små plastpåsar?
Abidin är ändå inte den som vill slå oss i huvudet med sanningar och påståenden.
– Vad väntar jag mig att publiken ska ta med sig? Jag förväntar mig ingenting egentligen. Jag lägger fram ett argument och det som jag hoppas är att det kan skapa en diskussion hos tittaren. Jag tänker egentligen aldrig på publiken då jag skapar. Konsten skapar jag för mig själv, det är mitt sätt att bli av med mina egna spänningar inombords. Om man börjar fundera över vad den breda publiken vill se och förväntar sig, då blir man inte långvarig i den här branschen.


Abidins utställning kan ses på Kiasma 12.02 – 25.04.2010

Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.