Med Simone
Claude Lanzmann är den enda man som delat bostad med Simone de Beauvoir, mellan 1952 och 1959. Relationen var inte hemlig, men Beauvoir gjorde även under denna tid sina ”officiella” framträdanden och resor vid Jean-Paul Sartres sida. Med honom hade hon livet igenom en intensiv arbetsgemenskap.

På tidskriften Les Temps Modernes, som Sartre och Beauvoir var med och startade 1945, blev Lanzmann en av flera unga briljanta medarbetare. Det var så han lärde känna Beauvoir. Han var 17 år yngre. Han känner inte igen sig i den beskrivning hennes memoarer ger av det första mötet, men ”hon berättade på sitt sätt, jag gör det på mitt”. Efter en fest ringde han och bjöd på bio. Vilken film, undrade hon. Vilken som helst, svarade han: ”Hon förstod mig. Vi såg ingen film.” De tillbringade kvällen i Beauvoirs etta:”Jag vet inte om vi åt middag, det som hände efteråt överskuggade resten. Jag tog henne i mina armar, vi var lika rörda och blyga båda två. När vi hade älskat låg vi kvar omslingrade länge efteråt. Hon la sitt huvud på mitt bröst och sa: ’Åh, så ditt hjärta slår!’ och jag blev omtumlad. Och plötsligt sa hon, som om det var bråttom, som om hon oundgängligen och utan dröjsmål var skyldig mig denna sanning: ’Jag måste tala om för dig att det finns fem män i mitt liv’, och så namngav hon dem. Hon tillade också, även nu utan att jag hade frågat, att hon sedan länge inte hade någon sexuell kärleksrelation med Sartre. Jag blev än mer omtumlad: det skulle inte handla om bara en natt, hon skapade en annan relation mellan oss, definitivt allvarligare. Jag skulle bli den sjätte mannen, så hade hon beslutat, stoltheten kämpade med skräcken inom mig. Hon återförenades med Sartre morgonen därpå, de skulle till Italien.”

Till hösten flyttade Lanzmann in hos Beauvoir. I relationen med honom höll Beauvoir hårt på ”pakten”, den överenskommelse hon gjort med Sartre när de var unga och nyförälskade. Båda parter skulle ha frihet och total öppenhet skulle råda: när hon åt middag med den ene berättade hon allt hon gjort tillsammans med den andre sen sist, och allt de talat om. I Paris arbetade hon om eftermiddagarna tillsammans med Sartre, och varannan kväll var hans. Nätterna tillhörde Lanzmann. Ofta åt de middag tillsammans alla tre.

Hos Lanzmann får man en inblick i de resandets vedermödor som hon hoppar över i sina memoarer. Som när Beauvoir, en erfaren skidturist, tar med honom som aldrig åkt skidor, till ett 2 061 meter högt berg. Det är minus 15 och ishalka i skidspåren. Lanzmann glider omkring okontrollerat tills han stoppas av en gran som slår upp ett blödande sår i hans panna.

Han beskriver parets första gemensamma semesterresa, en bilfärd med fotvandringar, genom hela Jugoslavien, med typisk Beauvoirplanering: hon ville alltid se allt. Hans kropp protesterade mot det nya inrutade parlivet med smärtsamma varbölder. De gav sig ändå av som planerat, ”sjukdom ingick inte i mina planer och i synnerhet inte i Castors”. Castor var vännernas smeknamn på Beauvoir, för att hon var flitig som en bäver. Hon hade planerat en dagsmarsch i bergen på minst åtta timmar. Hon var en van vandrare, men utrustning var hon inte intresserad av: de gick i espadrillos, och som om inte det var illa nog slog en ny smärtsam böld upp, denna gång på Lanzmanns knä. De hade ingen nödutrustning:

”Det var marche ou crève, vandra eller dö, solen gjorde mig lika feberhet som bölden, jag tog mig nätt och jämt fram, haltande vid varje steg, och Castor själv gick sömngångaraktigt, pionröd, bränd och svettig med slocknad blick. Mörkret föll. Vi gick vilse, nådde stugan vid midnatt och där fanns, som genom ett under, riktiga välutrustade schweiziska bergsbestigare som förbarmade sig över oss”. Efter en utskällning, vila, sjukhusbesök och rejäl antibiotikakur fortsatte den stora resan; ”mitt inlemmande den sartreska familjen var fullbordat.”

Året därpå bar det av mot nya toppar. De avtågade i soluppgången, i espadrillos som året innan, ”utan att ha lärt oss någonting, utan krämer eller salvor eller möss-or. Allt gick bra den första biten av bestigningen, jag grät av kärlek inför Castors envetna mod, taktfastheten i hennes vandrande …” Hettan fick Lanzmann att klä av sig. Då blev överkroppen lika bränd som de shortsklädda benen redan var.

De skulle vandra från Zermatt på 1600 meters höjd till Gandegg på 3029 meter. Trötthet gjorde att stugan där de skulle äta lunch ideligen tycktes dyka upp, utan att de nådde den. ”Kräftröda, med svetten lackande, kom vi till slut fram”, vin och mat blev en himmelsk upplevelse. De hade inte fattat att den svåraste biten var kvar, vilket uppdagades när solen och temperaturen sjönk samtidigt som glaciärens brant mötte dem, medan repsulorna blev allt våtare och halare. Lanz-mann tvingades till slut lämna sin Castor på en klippa som ännu hade en smula av solens värme kvar, medan han gick för att söka hjälp.

Till slut fick han tag på tre italienska alpjägare som gav sig ut med skidor och pannlampor i mörkret för att lokalisera den övergivna med hjälp av en karta som han tecknat. De medförde en släde med kuddar och filtar. ”I väntan på deras återkomst diskuterade jag och förhandlade med deras kamrater och per telefon med deras överordnade, och försökte förklara för honom vilket ljus för världen la signorina Simone de Beauvoir utgjorde. Jag måste ha lyckats”, den stängda linbanan öppnades och en vagn nådde toppen i samma stund som den charmanta Castor anlände, upplivad av alpjägarnas vänlighet och värmen i slädens filtar. Lanzmann själv hamnade på sjukhus i tre dagar för vård av brännskador av första och andra graden.

1955 hade Simone de Beauvoir tjänat så mycket pengar på den Concourtpris-belönade romanen Mandarinerna att hon kunde köpa sin första egna bostad. Paret flyttade in tillsammans i ettan på rue Schœlcher 11, där Lanzmann även efter separationen tillbringade två nätter per vecka fram till Beauvoirs död 1986 ”ty vi förblev intill slutet förenade av en oförstörbar vänskap, en jämlik relation, närd av kärlek, ömsesidig beundran, arbetsgemenskap och gemensamma strider”.

Kriget i Algeriet
En gemensam strid gällde Algeriets frihet. Våren 1954 reste Lanzmann och  Beauvoir tillsammans runt i Algeriet, då en fransk koloni. Deras ökenguide Ahmed upplyser dem om att slaget om Diên Biên Phu i franska Indokina, en annan koloni på väg mot självständighet, har börjat. Ett av de mest utsatta franska regementena utgjordes av algerier, rapporterar Ahmed sammanbitet. Slaget förlorades, och därmed hela Vietnam. Den nytillträdde premiärministern Pierre Mendes France förhandlade fram ett fredsfördrag på en månad i Geneve.

Starten på Algeriet-kriget brukar anges till den 1 november 1954, dagen för mordet på den franske statstjänstemannen, l’institueur métropolitain, Guy Monnerot. Hans hustru blev allvarligt skadad. ”På sex månader när kunde det ha varit vi!”, sa Lanzmann till Beauvoir: ”Men vi var kanske skyddade av vår oskuldsfullhet, vår okunnighet, för vi var paradexemplet på turister, i företeelsens renaste form, till det löjligas gräns. Kanske också för att Ahmed, vår vägvisare, hade förstått att vi förstod honom, att han för alltid hade öppnat våra ögon.”

Två människor kunde inte ha intagit mer olika positioner under andra världskriget, där Lanzmann redan som tonåring blev aktiv motståndskämpe, medan de universitetsutbildade filosoferna Beauvoir och Sartre knappt verkade fatta vad som pågick. Men all den aktivism de inte ägnat sig åt under åren 1939–44 (när Paris befriades) tycks de ha beslutat sig för att ta igen genom en maximal insats i kampen för Algeriets självständighet, där även Lanz-mann var aktiv. Och då handlade det inte om någon ofarlig verksamhet av den art debattörer och skribenter kan ägna sig åt i länder som inte är direkt berörda: här försvarade en rasande fransk militärmakt nationens ära genom att mörda ungefär en miljon algerier. Åtskilliga avrättades även i Frankrike. Tortyr var regel och den militanta högerns terrordåd var många.

När en bomb briserade i trapphuset vid Sartres bostad i Paris, hos hans mor madame Mancy, skulle explosionen ha krävt dödsoffer om någon varit hemma. Då flyttade både Sartre och Beauvoir till hemlig adress en tid, för övrigt den enda tid de båda bodde tillsammans, även om Beauvoir då var tillsammans med Lanzmann. Högern stämplade dem, och resten av oppositionen mot kriget, som landsförrädare.

Algerietkriget pågick i åtta år, 1954–62. Lanzmann och de andra på Les Temps Modernes upplät tidskriften för vittnesmål och debattinlägg, som ibland väckte så ont blod hos regeringen att tidskriften blev censurerad. De censurerade numren trycktes ändå, med upplysning om att censuringrepp förekommit. Rättsprocesser inleddes av staten. En av tidskriftens medarbetare fick sluta eftersom han i Sartres frånvaro satt dennes namn under ett inlägg om att revolutionen var den enda framtiden, frihetsrörelsen FLN skulle segra inte bara i Algeriet utan också i Frankrike. Sartre var enligt Lanzmann ”radikal, men realist, utan naivitet”.

Shoah
Den avslutande delen av Lanzmanns magnifika memoarerverk berättar historien om hur den nio och en halv timme långa dokumentärfilmen Shoah kom till. En god vän på Israels utrikesdepartement föreslog att Lanzmann skulle göra den film som saknades om judeutrotningen ur ett judiskt perspektiv. Hen tvekade: ”Min kunskap var noll, ingenting utom ett resultat, en abstrakt siffra: sex miljoner av de våra hade mördats. Men som de flesta judar i min generation trodde jag att jag bar på en medfödd kunskap, att jag hade den i blodet, vilket gjorde att man slapp lära sig, slapp ett oundvikligt möte med den mest fasansfulla verklighet.”

Efter en natts funderande tackade han ja. Staten Israel skulle finansiera filmen. Dock hade staten Israel inte räknat med att filmen skulle ta mer än tolv år att färdigställa. Han fick ett litet kontor och en tolk. Han läste, till att börja med Raul Hilbergs The Destruction of the German Jews. Det var tusen sidor med två spalter på varje sida med alla detaljer från 1933 och framåt: ”varje fas av den slutgiltiga lösningen (definition, markering, segregation, uteslutning, gettoisering, dödande) med en mångfald i mina ögon mycket viktiga noter, ty där dolde sig alla namn på de nazistiska huvudaktörerna”.
Under arbetets gång tog Israels ekonomiska tålamod tog slut, och ingen av de förmögna amerikanska judar som Lanzmann hänvisades till av sina israeliska uppdragsgivare ville bidra ekonomiskt.

”Mister Lanzmann, what is your message?” frågade en av dem. ”Jag var oförmögen att besvara en sådan fråga, det är jag fortfarande. Jag vet inte vad ’budskapet’ är i Shoah. Jag har aldrig sett saken så. Om jag hade sagt: ’Aldrig mer detta!’ eller ’Älska varandra’ skulle plånböckerna antagligen ha öppnats, men jag var en usel fund raiser: det finns inte en amerikansk dollar i Shoah.”

Filmen skulle inte bestå av arkivmaterial, Lanzmann ville tala med människor som varit med. Men han insåg snart att inte heller de överlevandes berättelser var det han sökte. Det väsentliga saknades hos dem: ”Gaskamrarna, döden i gaskamrarna, som ingen människa överlevt och kunnat berätta om. Den dag jag insåg detta visste jag att ämnet för min film skulle vara själva döden, döden och inte överlevnaden”, ett omöjligt projekt, men oåterkalleligt.
Det krävdes deckaraktig fantasifullhet för att komma de överlevande nazisterna inpå livet, ibland med falsk identitet, ”ett äkta falskt pass”, dolda kameror och dolda bandspelare, en komplicerad sak med den tidens teknik. Hemma hos en SS-officer från Aushwitz, som inte visste att han blev filmad, började den ultramoderna handkameran brinna; den var gömd bland papper i en specialsydd kasse med hål för objektivet. Lanzmann grep sin medarbetare i armen och flydde med den brinnande kassen:

”Vi nådde minibussen som startade med tjutande däck som i en thriller. Men handkameran hade brunnit upp helt. Det var en katastrofal förlust, hela inspelningsprogrammet i Tyskland var förstört. Det var också mycket kännbart ekonomiskt, för kameran var ett dyrbart verktyg. Jag lyckades dock få fram en skinande ny två veckor senare.” Sex nazitjänstemän är med i Shoah. Intervjuerna tog i allmänhet flera timmar, vilket var en utmaning i en tid när en filmkassett varade 12 minuter.

Polsk öppenhet
De avancerade manipulationer som ofta krävdes för att få till stånd samtal med tyskarna står i skarp kontrast till hur lätt det var att få tala med de polska grannarna till utrotningslägren. I Polen hade ingenting gjorts för att dölja några spår. Ortsnamnet Treblinka dyker upp på en skylt vid vägen: ”Treblinka existerade! En by med namnet Treblinka existerade. Vågade existera. Det föreföll mig omöjligt, det kunde inte vara så.”

Berättelsen om den gamle bonden på gården med utsikt över järnvägsområdet är oförglömlig. I filmen talar han om tågtrafiken och lasterna med judar som ställdes upp för att ”sorteras”. Här står det om stanken i hans hem, eftersom han förlorade luktsinnet av att bo granne med lägret. I 13 månader levde byn i röken från krematorierna, allt sveptes in i lukten av bränt kött som trängde in i minsta skrymsle och vrå i husen, värst i stiltjen
i skymning och gryning.

Den unga polska tolk som nu, 1978, hörde talas om lägren för första gången förstod inte meningen med att dra upp allt detta i ljuset. Men hon översatte trofast och följde med till nästa ställe, dit de anlände mitt i natten: lokföraren i byn Malkinia som hade kört tågen med judar in i döden under hela den tid lägret fanns. Även lokföraren ville berätta. Lanzmann var den första som frågade. På hotellrummet läste han turistbroschyrer och fann upplysningen: ”Polen är det enda land där man kan få se vägskyltar med texten ’Obuz zaglady’, vilket betyder ’utrotningsläger’.”

Han insåg att Polen måste spela en stor roll i filmen. Han meddelade de polska myndigheterna att misstag och fördomar om det polska folket skulle rättas till i filmen. ”Jag ljög när det var nödvändigt, på det sätt som var nödvändigt.” Vid premiären i Paris 1985 utbröt en storm av vrede i Polen. Den beskylldes för att vara anti-polsk, med påhittad polsk antisemitism. Men den behövde ingen hitta på, konstaterar Lanzmann.

Att den polska staten inte applåderade tog han med jämnmod, svårare var de många kritiska reaktionerna från judiskt håll. Upphovsmannen har dock inte låtit sig förbittras. Han fick också mycket stöd under arbetets gång, av bland andra president François Mitterand och kulturminister Jacques Lang, liksom givetvis av Sartre och Beauvoir.

Sartre dog 1980, mitt i filmarbetet. Lanzmann organiserade hans begravning. Simone de Beauvoir följde filmens tillkomst och såg den i många versioner. Hon var rädd att hon inte skulle finnas kvar i livet när den en gång blev klar, så hon erbjöd Lanzmann ett skrivet omdöme. Det blev sedan till ett förord i boken Shoah och en artikel i Le Monde vid premiären. När hon dog 1986 organiserade Lanzmann även hennes begravning.

Claude Lanzmann: Le Lièvre de Patagonie. Gallimard 2009.

En kortare version av texten har tidigare publicerats i Helsingborgs dagblad.

Åsa Moberg