På jakt efter något helt annat ramlade jag av en händelse på nätet över en ledare av Anna Dahlberg i Expressen 12 juli 2009. Rubriken är Varför är ni så vänster, kvinnor? Kontentan är att svenska kvinnor röstar mera väster än män på grund av fördomar och borde ”bekymra sig mer för värnskatten än över allmosor från farbror staten”.Trots att ledaren är modell äldre och i sin blåögdhet knappast gör en mera tänkande höger rättvisa innehöll den några poänger som i alla fall kändes värda en kommentar, inte minst för att de på något sätt kändes så … vanliga.

1) ”det är ingen som hotar välfärdsstaten. Systemskifte är lika ute som tjock-tv”, skriver Dahlberg.

Även om välfärdsstaten flitigt figurerar i den politiska retoriken talar många forskare i Norden idag om en övergång från en universell socialpolitik, den så kallade nordiska modellen, till fattigvård i ett samhälle där inkomstklyftorna växer. Lägg till köptjänster och konkurrensutsättning inom det kommunala, trenden mot större valfrihet i fråga om vård och skola, skattesänkningar. Alla dessa förändringar är inte negativa i sig, men konsekvenserna för den jämlika tillgången till livsnödvändigheter som vård, skola, boende och omsorg är inte heller alldeles lätta att överblicka. Också den aktuella finska diskussionen om att anteckna kommunens verkliga kostnader för vård och omsorg på kundernas räkningar skvallrar om ett systemskifte, om aldrig så diskret.

2) ”För det andra är tjejerna den nya eliten /…/ De borde rata vänsterns nostalgi”, skriver Dahlberg.

Om vi bortser från den obehagliga bristen på socialt ansvar – antagandet att eliten inte har skäl att främja jämlikhet – kan det vara värt att notera hur bräcklig grund den påstådda elitpositionen står på. Kvinnor är i det jämställda Norden fortfarande de som bär huvudansvaret för barn och ofta också åldrande föräldrar. Tillgången till universell, subventionerad barndagvård är avgörande för att unga kvinnor ska kunna välja utbildning och arbetskarriär på samma villkor som män. (Själv skulle jag

t.ex. aldrig ha kunnat doktorera som ensamstående förälder utan subventionerad kommunal barnomsorg, då kommunens kostnader för en dagisplats i Helsingfors är nästan 80 procent av det arbetsstipendium för heltidsforskning som min familj huvudsakligen levde på.)

Jämställda möjligheter vilar på en bräcklig konstruktion av politiska landvinningar, intressebevakning och en omfattande offentlig sektor som tar hand om mycket som tidigare var oavlönat kvinnoarbete.

Det finns kanske andra sätt att förverkliga ett jämställt samhälle, men dem känner vi inte. Välfärdsstaten med jämlik tillgång till vård och omsorg, och inkomstöverföringar till barnfamiljer och låginkomsttagare var och är ett vänsterprojekt. Detta vänsterprojekt har gett dagens nordiska kvinnor – också ensamstående mammor, också dem som saknar utbildning och förmögenhet, också dem som har otur, också dem med barn och en man i karriären – en aldrig förut skådad självständighet och frihet att forma sina liv.

Därför borde det vara naturligt för kvinnor att rösta vänster, av rent egennyttiga skäl.