Ett barnbarn svarar när jag ringer. Den nästyngsta.Hur var det i skolan? Nja … Gjorde ni något särskilt? Minns inte … Om det var så att det var något spännande? Nu minns han:
– Joo! Lärarn berättade om ADJEKTIV!

För en tid sedan kom han hem med en papperslapp där det stod: Vad är ett substantiv?
– Vi ska fråga våra föräldrar och så ska vi ha med oss ett substantiv till skolan i morgon.
Det fick vara precis vad som helst så jag föreslog näsan. Eller tummen. Inga dåliga substantiv.
Nu hade de då fått höra om adjektiv. VERB hade de också lärt sig en dag, tillade han – och tro mig eller ej, men i min ynkliga lilla plastmobil hörde jag stjärngnistret rasa i en liten människokropp.
Substantiv, adjektiv, verb – så småningom blir det dags för pronomen. Personliga, bestämda, obestämda, relativa. Jag och du, vi och de. Den där, di där.
Så är det – kanske jag inbillar mig – att jag stöter på den där och di där allt oftare. Det handlar för det mesta om kommentarer kring svenskans trängda ställning i vårt gemensamma Finland. Det handlar om hur svårt det kan vara med finska för en som har svenska som modersmål och vuxit upp i en svensk miljö, om hur man som minoritet kan bemötas av likgiltighet, okunskap, oförståelse. Och så tar man, omedvetet kanske, till det osynliga artilleriet: bestämda pronomen. ”Den där finskan.” ”Di där finnarna.”
Den som talar må uppleva sig hur neutral som helst, den där och di där innebär i sig en lång rad adjektiv med negativa förtecken och avslöjar talarens egen inställning till de icke-svenskspråkiga finländarna. Säg gärna emot, men lyssna på tonfallet, smaka på orden. Säg högt ”finskan” och ”den där finskan”, ”finnarna” och ”di där finnarna”. Hur lät det? Ibland påminner sådant här mig om den slitna inledningsfrasen ”Inte för att jag är rasist, men …” eller ”Inte för att jag har något emot kvinnor …”
Varför hänger jag upp mig på såna detaljer som folks användning av bestämda pronomen? För att jag tror att det är viktigt att komma åt alla slags dolda agendor, också dem som lurar långt inne i en själv. I all synnerhet dem. Och i all synnerhet i dessa dagar då man febrilt söker efter handlingsmönster för att säkerställa svenskans framtid.
Så länge en enda finlandssvensk tror att landets andra språk heter ”den där finskan” och att majoriteten av befolkningen består av ”di där finnarna” är det något som är på tok.
Vi kan förstås vända blicken åt ett annat håll: samerna. Skulle de som talar om den där finskan och di där finnarna någonsin säga den där samiskan och de där samerna? Om inte, varför inte? Ingen ointressant fråga. Apropå: hur många av er som läser det här uppmärksammade att det var samernas nationaldag lördagen den 6, dagen efter Runebergsdagen? Vad vet vi i grunden om samisk kultur, vad gör vi för att få veta mera? Vill vi veta mera? Får vi ur oss ett enda samiskt ord om någon utlänning skulle vilja veta hur det låter? Kan vår likgiltighet, vår okunskap, bero på och rentav ursäktas av att det ju handlar om en minoritet, också ur ett finlandssvenskt perspektiv? Vad är sameland för oss förutom en möjlighet att skida, vandra, beundra den årliga ruskan? Ja, och så får de – liksom Andalusiens flamencofolk – vara vårt lands visitkort utåt. En ära som visst också drabbar Australiens aboriginer. Di där aboriginerna.

Vivi-Ann Sjögren

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.