Teater Viirus Farbror Fedja är en lyckad utfärd till fantasins värld där de talande djuren har initiativet – ända tills illusionen bryts.

En måttstock för en lyckad barnföreställning är publikens skratt. På förhandsföreställningen av Farbror Fedja, katten och hunden, som jag såg dagen före premiären, skrattades det mycket. Barnen – också de som klart befann sig under den rekommenderade femårsgränsen – skrattade. Och de vuxna skrattade. Farbror Fedja, katten och hunden är glad, riktigt äkta barnslig barnteater.Och ändå har Eduard Uspenskijs barnbok från det tidiga sjuttiotalets Sovjetunion ett sorgligt och subversivt tema: barns ensamhet och uppror. Med sin försynta men bitande kritik av Sovjetsamhället förpassades Uspenskij därför ut i kylan och fick inte publicera nya barnböcker under en period på mer än tio år. Däremot tilläts han göra dockteater, film och tv och hans gestalter, framför allt Drutten (Tjeburasjka) och krokodilen Gena, blev mäkta populära och internationellt kända.


Teater Viirus och regissören Dick Idman har valt att låta ensamhetsaspekten och samhällskritiken bli nästan omärkliga bakgrundsfaktorer i föreställningen. Den lillgamla sexåringen ”farbror Fedja” (ganska försiktigt gestaltad av Markus Riuttu) får sjunga en ensamhets- och duktighetssång och så uppenbarar sig den suveränt självsäkra katten Matrosov (Lidia Bäck) i hans liv. Fedjas rysliga mamma (Marika Parkkomäki) inlägger sitt veto mot att ha katt i huset och hans fegsnälla pappa (Robert Enckell) ger efter för henne som vanligt. Fedja rymmer med katten. De hittar den förtrollande klumpiga och korkade hunden Luffsi (Dick Idman i en verklig karaktärsroll). Och därmed är saken biff – vi befinner oss definitivt i sagans och fantasins värld där de talande djuren har initiativet, där traktorerna går med mjölk och man kan försörja sig genom att gå på skattjakt.
Rymlingarna hittar ett övergivet hus i byn Mjölkvik, som bara är en av många halvt öde byar i ett samhälle där man satsar på höghusbebyggelse. Deras liv får sin rytm av årstiderna, graciöst gestaltade av Linda Zilliacus som också gör en temperamentsfull ko, en pratglad skata och en listig hare.
Parkkomäki uppträder också i rollen av trallande krumböjd gumma, en bland de sista av traktens urbefolkning. Annars är den enda vuxna personen i Fedjas och djurens värld postiljonen Petshkin (Robert Enckell), som förhåller sig djupt misstänksam till nykomlingarna. ”Alla barn tillhör nån”, är hans kommentar till Fedjas fria tillvaro utan föräldrar och andra auktoriteter. Petshkin är den sovjetryska byråkratin personifierad och när katten Matrosov får ett paket på posten tar han sin revansch. Inget paket utan identitetsbevis! Inga avsteg från reglerna!
Petshkin för med sig pustar av vuxensamhället, men han är med alla sina egenheter en integrerad del av fantasilandet Mjölkvik. Illusionen bryts först när de ångerköpta föräldrarna kommer för att ta hem sin förlupne son. Då, knappa tio minuter innan den ändå rätt långa barnföreställningen slutade, blev hela historien med talande djur och sjungande bussar litet pinsam. Fantasiskapelserna gick åt sitt håll och de ”riktiga” människorna åt sitt, ivrigt och litet generat försäkrande varandra att de skulle ses under veckoslut och semestrar.
Att föreställningen på det här viset rann ut i sanden alldeles på de sista metrarna berodde förhoppningsvis på ovana och generalrepetitionsnervositet. I vilket fall som helst borde slutscenen kunna åtgärdas. För övrigt kan Viirus inhopp i barnteaterns svåra och underbara värld betecknas som ett lyckat företag.

Eduard Uspenskijs Farbror Fedja, katten och hunden på Viirus.
Regi och dramatisering: Dick Idman. I rollerna: Markus Riuttu, Lidia Bäck, Dick Idman, Marika Parkkomäki, Robert Enckell, Linda Zilliacus. Scenografi och kostymer: Erik Salvesen. Sångtexter och musik: Petter Korkman. Premiär på Diana-scenen 6. 2. Spellängd: Två timmar inklusive paus. Rekommenderas för alla över fem år.


Av Eduard Uspenskijs böcker har Fjodor på rymmen utkommit 1993 och Drutten och krokodilen 2005 i svensk översättning. På finska utgavs en hel rad böcker om Fedja-setä i en samlingsvolym 2009. För Tjeburaska-nostalgiker finns de sovjetiska dockfilmerna om Drutten på svensk dvd (Pan Film). Det finns också kassetter och cd. 2008 utkom Hannu Mäkeläs bok Matkoja Eduard Uspenskin maailmaan.

Tuva Korsström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.