På jobbet tävlar två e-meddelanden om min uppmärksamhet. Det ena är från en flykting som jublande berättar att ”Kemiske Ali”, ansvarig för gasattackerna som dödade över 5000 mänskor i Halabja, flyktingens hemstad, har avrättats. Det andra meddelandet är från en kollega i Bagdad som rapporterar om den senaste självmordsattacken som lämnat tjugo döda och åttio skadade. Han rapporterar sakligt och meddelar kort att alla som jobbar för min organisation är ”accounted for” – d.v.s. inte bland offren. Det finns ingen känsla i hans rapport, men om man för kursorn nedåt finns en rad ”when will this stop”. Det är möjligt att den funnits i alla hans tidigare rapporter … Jag har inte sett meningen tidigare, men det betyder inte att den inte funnits där.

Strax efter att amerikanerna invaderat Irak år 2003 blev jag utsänd av FN:s flyktingorganisation till Dahouk, en liten stad nära den turkiska gränsen i Irak. Uppdraget var att hjälpa intern flyktingarna. Inte ens de mest optimistiska bland mina kolleger antog att någon av de hundratusen flyktingar som lämnat landet under Saddams regim skulle vilja återvända hem till ett land ännu i krig.
Väl framme i den sömniga staden träffade jag de kurdiska internflyktingarna som var i färd med att flytta tillbaka till de övergivna byarna som irakierna från sydligare delar av landet lämnat i all hast. Hus var nedbrända och brunnar förgiftade och kvar på en gårdsplan låg en övergiven trehjuling.
Amerikanerna förklarade att peshmergasoldaterna, d.v.s. de kurdiska trupperna som hjälpt dem in i landet, pekat ut byarna som militära baser. De kurdiska lokala myndigheterna förklarade att det där med militära baser kanske var en överdrift … Men allt kunde förklaras med berättelser om hur Kemiske Alis militära strategi, som många liknat med folkmord, fördrivit kurderna. När kurderna försvunnit hade icke-kurder lockats att bosätta sig i de övergivna byarna. Som tur var kände de lokala peshmergasoldaterna alla de ”riktiga” ägarna. Även om husens riktiga ägare inte varit på plats när husen byggdes.
Kemiske Alis ansikte förevigades på den kortlek som delades ut till de amerikanska soldaterna med de största förbrytarna från Saddams tid. Kemiske Ali var spader kung. Bland de sjuttonåriga amerikanska pojkarna var kortleken uppskattad. De amerikanska soldaterna brukade hänga utanför byns enda ”varuhus”, så kallat för att denna byns största matbutik också sålde schampo. Det fanns ingen bio, inget köpcentrum, ingenting att göra och även om det fanns ett par lokala krogar var de flesta soldater enligt lag för unga för att dricka sprit. Fast skjuta kunde de förstås. Och spela poker. De skäggiga peshmergakrigarna höll sig i bakgrunden, pojkarna höll sig framme. Redan då borde frasen ”will this stop” ha etsat sig fast i mitt sinne.
Nu, närmare sju år senare, är situationen en annan – och ändå inte. Jalal Talabani, den skäggiga peshmergakrigaren jag träffade nära Dahouk blev president. De amerikanska tonåringarna åkte hem och ersattes av nya. De irakier som i dag flyr till Europa skickas hem. Tack vare kommersen har varuhuset i Dahouk blivit ett riktigt varuhus och varor – mycket mer än mat och schampo – säljs nu på flera våningar. Turkarna investerar som aldrig förr och i norr blomstrar ekonomin. Det byggs överallt, men ingen har jobb. Alla kan fortfarande skjuta. Och spader kung är död. Vad betyder det? Stopp?