I väntan på flyttfåglarna publicerar vi här två essäer ur Lars Sunds bok En morgontrött fågelskådares bekännelser – Dagboksblad maj-december som utkommer på Söderströms förlag i månadsskiftet februari-mars.

Tornseglaren

Uppsala 26 maj

Tornseglarna är punktliga. Kring 25 maj kommer de och ungefär samma datum i augusti är de borta från en dag till en annan. Där jag sitter på balkongen med morgonkaffet och tidningen ser jag årets första tornseglare jaga över gärdet mellan vårt hus och det industriliknande byggnadskomplex som inrymmer universitetets biomedicinska centrum – två fåglar som flyger tätt ihop på låg höjd som en rote jaktplan. Strax därpå ser jag ytterligare ett par.
Med sina spetsiga, elegant bakåtböjda vingar påminner tornseglarna om svarta skäror, som klyver luften i svindlande hastighet.
Tornseglare ska de numera heta, dessa himmelens befjädrade fartdårar, inte tornsvalor. Fastän namnkommittén inom Sveriges ornitologiska förening redan för 30 år sedan beslöt att fågeln skulle kallas tornseglare och ingenting annat håller många envist fast vid den gamla benämningen. Men tornseglarna är inga svalor och inte släkt med arterna i familjen Hirundinidae. De räknas inte ens till ordningen tättingar, utan placeras numera i fågelsystematiken bredvid nattskärrorna och kolibrierna. Åtminstone än så länge, bör man för säkerhets skull tillägga. DNA-forskningen är i full färd att möblera om bland fågelsläktena, liksom för att bekräfta Ibsens ord om att en normal sanning varar i högst tjugo år. Framtida fågelhandböcker kommer att få en annan disposition än dagens, som börjar med lommarna och slutar med fältsparvarna i enlighet med den systematik som antogs vid den ornitologiska världskongressen i Basel 1952.
Tornseglaren har haft en lång rad folkliga namn som anspelar på dess färg och uppträdande: tjärsvala, sotare, kyrksvala, spirsvala, skrikfågel. I Norrland fick hon heta regnspira och ansågs varsla om kommande olycka; Sara Lidman anspelade medvetet på folktron när hon kallade sin tredje roman Regnspiran. Hon är ingalunda ensam om att låta tornseglarna iklä sig rollen av olycksfåglar. I novellen ”Taklagsöl” använder sig August Strindberg av ”svartsvalorna” för att effektivt understryka den ödesmättade stämningen.
Tornseglarna hör till de spektakulära fåglarna; man tröttnar aldrig på att följa deras halsbrytande luftakrobatik när de gällt skriande jagar över himlen i rasande fart, svänger, dyker och stiger med en precision och djärvhet som ingen konstflygare är kapabel att efterlikna, hur skicklig man än är. Sena sommarkvällar ser man de svarta fåglarna ta höjd och försvinna upp i himlen – men är det verkligen sant att de sover i luften?
Redan under första världskriget kunde man konstatera att det verkar så. Staffan Ulfstrand berättar i boken Fågelliv – inblickar i 30 nordiska fåglars levnadssätt om en fransk flygare som vid ett nattligt specialuppdrag ovanför Vogeserna fick order att stiga med sitt plan så högt det gick för att därefter med avslagen motor glida över de tyska linjerna. På 3 300 meters höjd såg han plötsligt stora svärmar av svarta fåglar tydligt avteckna sig mot de vita månbelysta molnen runt omkring och under planet. Piloten lät planet gradvis sjunka genom skiktet av fåglar utan att de reagerade, och åtminstone två kolliderade med hans maskin. Då han landade hittade mekanikerna en död tornseglarhane som fastnat mellan cylindrarna i motorn.
Med hjälp av radar har ornitologerna senare kunnat bekräfta att många tornseglare faktiskt tillbringar hela natten i luften, vanligen på höjder mellan en och tre kilometer. Här kan man verkligen tala om högsäng!
Knappast några andra fåglar är så fullkomligt anpassade till ett liv i lufthavet som tornseglarna. Vingens hand (den yttre delen av vingen utanför knogen) är ovanligt lång och armen (den inre delen) kort, vilket ger tornseglarnas vingar deras kännspaka skärform. Spännvidden kan uppgå till en halvmeter, vilket är mycket för en fågel som mäter 17 centimeter mellan näbb och stjärt och väger ungefär lika mycket som två vanliga brev. Den närmast perfekta strömlinjeformen gör tornseglarnas flygning oerhört energieffektiv. De livnär sig uteslutande på så kallade luftplankton – små fritt svävande spindeldjur och insekter som steklar, tvåvingar och bladlöss som de håvar in i sina breda gap när de sveper genom luften likt flygande trålare. Vissa forskare tror att ungfåglarna sedan de flugit ur boet aldrig landar förrän de häckar första gången. Och eftersom tornseglarna tar två år på sig att bli könsmogna innebär det skulle tillbringa sina första 24–30 månader i luften utan avbrott.
Hamnar en tornseglare på slät mark är den mer eller mindre hjälplös. Fötterna duger nämligen enbart till att klänga med, inte att gå på. Aristoteles trodde att tornseglarna helt saknade fötter, en missuppfattning som levde kvar länge och fortfarande spökar i fåglarnas latinska namn Apus apus: apus är ett lån från grekiskans apous, som betyder ”utan fot”. Men de klena fötterna har starka klor med vars hjälp seglarna klänger sig fast vid murar, klippor och trädgrenar för att vila. Sträckande tornseglare ses ibland i skymningen slå sig ner på fyren Långe Jan på Ölands södra udde, där de sitter som fastlimmade vid väggarna fram till gryningen – vilket tyder på att de inte alltid övernattar i luften. Kanske behöver de samla krafterna inför den fortsatta ansträngande färden mot Afrika?
Tornseglarna har utvecklat en smart men riskabel strategi för att klara dåligt väder under häckningen. Regniga och kyliga sommardagar verkar de som bortblåsta från himlen – även när de fortfarande har ungar i boet och borde fara som Jehu för att skaffa mat. Likt missnöjda semesterfirare som tar en sista minuten-resa till soligare platser när regnet skvalar flyr även många tornseglare undan lågtrycken. Medan föräldrarna är på vift sänker de övergivna ungarna kroppstemperaturen från 42 till bara 20 grader och faller i så kallad hypotermisk dvala. Hur länge de överlever i det tillståndet råder det delade meningar om: enligt vissa uppgifter klarar de sig bara ett par dagar, enligt andra upp till en vecka.
Dröjer ett väderomslag alltför länge riskerar föräldrarna att hitta döda ungar i boet när de kommer tillbaka. Kalla och regniga somrar resulterar i få eller inga flygga tornseglarungar. På pluskontot kan man anteckna att en tornseglare som överlever sina första månader i världen med lite tur kan uppnå den i fågelvärlden aktningsvärda åldern av 20 år. Så långlivade individer hinner föda upp åtskilliga ungkullar – för att inte tala om det svindlade antal flygkilometer de tillryggalägger.

Jag slår på datorn och rapporterar mina tornseglare. Och tänker på vad B., en gammal skådarkompis, brukade säga: När tornseglarna anländer blir man lite vemodig. För då vet man att våren definitivt är slut.

Sånglärka

Vallby 9 juli

Bussen från Uppsala släpper av mig vid
Rasbokils vägskäl och mullrar bort längs Östhammarsvägen. När motorljudet dör bort hör jag lärksången ringa ut över slätten. Varje åker tycks ha sin egen lärka, som spänner en kupa av klingande sång över reviret: högst uppe hänger spelmannen själv, svår att få syn på, ett skälvande knyte av liv mot den blå himlen.
G. väntar med bilen vid vägskälet. Jag vinkar till henne, kastar ryggsäcken på axeln och tar mig halvspringande över vägen. Medan jag går de hundra metrarna fram till bilen hinner jag passera gränsen mellan två sånglärkrevir. Reviren ligger kant i kant som tomterna i ett egnahemsområde och lärkorna stakar ut gränserna med hjälp av stämman; varje morgon i första dagbräckningen stiger lärkhannarna till väders för att ”sjunga in” sina parceller, och så fortsätter de oavbrutet att hissa sig upp och ner mellan himmel och jord hela dagen fram till solnedgången – och till och med efter det, jag har ibland hört lärksång i juninattens halvdunkel.
Samma dagliga ritual upprepas allt från det att lärkorna mutar in reviren i medlet av mars tills sommaren definitivt har vridit sig kring sin axel och andra eller rent av tredje ungkullen är på vingarna. Ännu i medlet av september kan man höra enstaka sångsnuttar från översträckande lärkor.
Sånglärkan tillhör fågelvärldens fria musikimprovisatörer: närmast förstrött klinkar han fram en räcka toner, prövar och broderar; med ens hittar han ett tema som han gillar och som han repeterar tills han tröttnar på det; och så börjar klinkandet och sökandet på nytt. Sången strilar ner från himlen utan avbrott upp till fem minuter i sträck när lärkan är riktigt i tagen, man undrar hur den hinner dra efter andan. ”Ack, oförliknelig är lärkan, ingen / i samma sprängande extas som hon / rätt in i solen överjordiskt stiger”, heter det i Jarl Hemmers dikt ”Lärkorna”. Och när lärkan äntligen sjungit sig trött singlar den med darrande vingar ner till marken – ”ingen offrar sig så helt / som hon gör, det finnes ej en fågel / som sjunger sig så dödstrött som en lärka”, konstaterar Hemmer.
Den bubblande lärksången är näst intill omöjlig att transkribera. Ett par beaktansvärda försök har dock gjorts. Shakespeare, som ofta anspelade på fåglar i sina pjäser, talar i A Winter’s Tale (En vintersaga) om ”The Lark, that tirra-lirra chants”. Och i ett latinskt distikon över en skjuten lärka från 1604 av Friedrich Taubmann, professor i Wittenberg, fångas lärksångens speciella karaktär i en ofta citerad rad: ”Ecce suum tirili, tiritirilirli tractim – Se hur hon sjunger sitt tirili, tiritirilirli”.
Lärkans vila mellan sånginsatserna är kort. En kort stund efter det att den till synes utmattad försvunnit ner i gräset svingar den sig upp i luften igen, sprickfärdig av nya melodier, knappt har den hunnit lyfta förrän de första tonerna hörs. Reviret måste varje minut försvaras mot rivaler. Främmande hanar jagas obönhörligt bort, i värsta fall kommer det till öppna slagsmål om inkräktaren inte ger sig av godvilligt. I lärkornas värld existerar ingen allemansrätt.

Nog vore sommaren så mycket fattigare utan sånglärkan som gnider sin giga dagarna i ända. I april, när kampen om reviren står som hårdast, tycks luften vibrera av lärksång vart man än vänder sig. Då har örat ännu inte vant sig, utan njuter fortfarande förbehållslöst av lärkans vårliga ”hymn till den eviga glädjen, som saknar förnuft eller grund / förbunden med ljuset som stiger i vårdagsjämningens stund” (Ragnar Jändel).
Frågan är vad framtidens poeter kommer att ha att säga om lärkan.
Den tillhör de fågelarter som minskar allra mest. I Sverige har beståndet av sånglärka mer än halverats under de drygt 20 åren mellan 1978 och 2000 och i Finland står det ungefär lika illa till. Orsakerna är ännu inte till fullo klarlagda, men ”generellt anses den övergripande förklaringen till många arters minskning vara jordbrukets rationalisering och intensifiering”, fastslår det svenska Naturvårdsverket torrt i en färsk rapport om hur fåglarna mår.
Att odlingslandskapets fåglar har det svårt vet man sedan länge. Mer än hälften av alla arter som häckar i eller är starkt knutna till typiska jordbrukslandskap har under de senaste trettio åren gått tillbaka. I vissa fall har bestånden minskat mycket kraftigt – det gäller förutom sånglärkan andra välkända fåglar som stare, gråsparv och ladusvala.
”Jordbrukets rationalisering och intensifiering” förutsätter allt större odlingsarealer, nya grödor och växtföljder, allt hårdare utnyttjande av jordarna. Traditionellt blandat jordbruk med djurhållning och spannmålsproduktion blir allt ovanligare, eftersom många gårdar och ibland hela regioner specialiserar sig på det ena eller det andra. I det hårt exploaterade odlingslandskapet försvinner marker som ekologerna benämner restbiotoper: diken, våtmarker, åkerholmar, buskrika kantzoner, stenrösen, enbackar. I mindre bördiga trakter har många olönsamma jordbruk lagts ner.
Oavsett om strukturomvandlingen leder till ett allt mer intensifierat jordbruk på de stora slätterna eller till att åkrar växer igen och beskogas blir följden den samma: odlingslandskapet mister sin variationsrikedom. Restbiotoper, trädesåkrar och naturgräsängar som hävdas genom regelbunden slåtter är exempel på marktyper som gynnar mångfalden hos växter och djur. Försvinner de minskar också biodiversiteten, för att använda en fackterm.
Studier av stare och stenskvätta har visat att de här arterna missgynnas när hävdade betesmarker ersätts av vallodling och höstsådda grödor. Sånglärkan lägger helst sitt bo i gräsbevuxna åkerkanter, där vegetationen skyddar ägg och ungar. Försvinner kantremsorna försvinner också lärkorna.
Men det är inte bara omställningar i jordbrukslandskapet hos oss som påverkar fåglarna. Kortflyttande fågelarter som lärkor håller vintertid gärna till på stubbåkrar i västra Europa. Där har emellertid arealerna med kvarlämnad stubb minskat i takt med att jordbrukarna i allt större utsträckning övergår till höstsådda grödor, vilket förmodligen är en viktig delförklaring till att sånglärkorna minskar i Sverige och Finland.
Populationsförändringar bland fåglarna kan gå mycket snabbt – åt båda hållen. Det största raset bland många av jordbrukslandskapets fågelarter tycks ha inträffat under 1970- och 1980-talet, ungefär samtidigt som jordbruket i Sverige och Finland genomgick en enorm strukturförändring. Under det senaste decenniet verkar många av jordbrukslandskapets typiska fågelarter ha slutat minska – somliga har rent av ökat i antal. Trädlärkan är, som redan nämnts, exempel på en art som återhämtat sig på ett närmast mirakulöst sätt under de senaste åren. Ringduvan gynnas förmodligen av att oljeväxter har börjat odlas på allt större arealer i sydvästra Europa. Relativt ovanliga arter som rödglada, vaktel och kärrsångare har också ökat markant.
Man måste dock hålla i minnet att jordbrukslandskapets fågelfauna de senaste åren har stabiliserats på en betydligt lägre nivå jämfört med bestånden för 30 år sedan. Risken är stor att många fågelarter på nytt kan börja minska som en direkt följd av förändringar i jordbrukspolitiken. I en ny studie har svenska forskare påvisat att politiska beslut snabbt får genomslag i fågelbestånden. När stora arealer åkermark lades i träda i samband med en reform som fick namnet Omställning 90 stabiliserades flera fågelarters negativa populationstrender eller vändes rent av i en svag ökning. Men då Sverige 1995 blev medlem i EU började dessa arter på nytt gå tillbaka; unionens jordbrukspolitik ledde till att jordbruket på de stora slätterna i söder intensifierades, medan det småskaliga odlingslandskapet i skogsbygderna snabbt fick växa igen.
Biodiversitet är en politisk fråga. Beslut som fattas i Bryssel, Stockholm och Helsingfors avgör i sista hand om lärksången ska fortsätta att ljuda över åkrarna.


Ur Lars Sunds: En morgontrött fågelskådares bekännelser – Dagboksblad maj-december. Illustrationer Ika Österblad. Söderströms 2010.

Lars Sund

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.