1,1K
I Dmitrij Gluchovskijs dystopiska romandebut är Moskvametrons bunkrar mänskans sista tillflyktsort.Moskvas metro är byggd för att fungera som ett enormt bomb-skydd. I den ryska romanen Metro 2033 lever här några tiotusen mänskor, det är tjugo år sedan jordens samlade kärnvapenarsenal avfyrades. De beboeliga stationerna, de som ligger tillräckligt långt under jorden och vars pansarportar går att stänga, fungerar med varierande framgång som miniatyrsamhällen.
En generation som inget minns av livet på ytan växer småningom upp. Till dem hör Artiom, som bor på en av de ytterst belägna bebodda stationerna. Livet på
VDNCh-stationen är knapert men väl organiserat, invånarna har svin och höns för eget bruk och framför allt de svampodlingar de tjänar sitt levebröd på. Alla arbetar efter förmåga och ingen går hungrig.
I de centrala delarna av metron finns större och rikare stationer, och allianser mellan dessa. Men om dem vet Artiom lika lite som om det forna livet uppe på ytan – bara vad han hört i de berättelser han älskar att lyssna till.
Mellan stationerna löper naturligtvis tunnlarna. Bakom de sista lägereldarna är mörkret kompakt och hotfullt. Här händer oförklarliga saker, mänskor försvinner spårlöst på de korta sträckorna, eller kommer fram galna av skräck, oförmögna att berätta vad som hänt dem.
Tunnelskräcken sprider sig, och den är ett allvarligt handikapp i metron. Också Artiom känner av den, paniken som stiger, det desperata behovet att springa tillbaka till ljusets trygga cirkel.
Då hans hemstation, och kanske hela metron, utsätts för ett nytt hot ger sig Artiom ut för att leta efter jakt efter de hemliga vapen som kan rädda dem.
Dmitrij Gluchovskijs (f. 1973) idé att låta en science fictionroman utspela sig i metrotunnlarna är lika genial som enkel, och tusentals ryssar med författardrömmar torde gå omkring och gräma sig över att de inte kom på det först. Medan Gluchovskijs debut utnämns till ”Årets bok” av Moscow Times, amerikanska THQ gör ett datorspel på den och Ersatz ger ut den i svensk översättning.
Spelet känns också som ett självklart sätt att använda tunnlarnas och stationernas estetik. Jag delar Gluchovskijs uppenbara fascination över hur metrosamhället byggts upp, och känner mig på allvar lockad att resa till Moskva för att åka runt i metron och jämföra stationerna med beskrivningarna i boken. Fast upplevelsen skulle antagligen förstöras av ett möte med en guidad turistgrupp ute i samma ärende …
Gluchovskij varvar vad jag tar för fakta, som de outsinliga förråden av vitaminpiller, med vad jag antar vara urbana myter, som att makten i Kreml kommer från att man ingått ett förbund med djävulen eller att det under den vanliga metron löper andra, hemliga linjer mellan makthavarnas strategiska punkter.
Ja, det där med djävulen kanske han hittat på helt själv. Men att ryssarna länge spekulerat om den så kallade Metro-2 intygas i ett tillägg av översättaren Ola Wallin.
Fascister och sekter
De olika grupperingarna som slåss om makten i metron speglar dagens Ryssland. Nynazister, hårda kapitalister, diktatoriska kommunister, revolutionsromantiker, tjetjener, kriminella gäng m.fl. slåss om livsutrymmet.
Ingen station är den andra lik. Bäst verkar de ha det på Kuznetskij Most, där familjer bor i mysigt inredda tågvagnar, det elektriska ljuset fungerar och barn leker på perrongen. Stationen hör ändå inte till någon av de mäktiga allianserna – nej, här har alla överlevande tekniker och mekaniker samlats och byggt upp en verkstad där de reparerar och tillverkar teknisk utrustning åt alla som kan betala.
Man börjar tänka över sitt yrkesval med mindre, speciellt som det inte gått särskilt bra med försöken att ge ut en tidning i metron.
Å andra sidan skulle det för mig i Gluchovskijs metrovärld vara mer relevant att bli gift med en mekaniker. Det här irriterar mig boken igenom, att det på de nästan 500 sidorna inte finns en enda aktiv kvinnlig karaktär. På sin väg genom tunnlarna möter Artiom i nästan varje kapitel en ny bundsförvant som hjälper honom vidare, och oftast finns där också någon som lägger hinder i vägen för honom. En gammal intellektuell här, en munk där, en mystiker, ett par hallucinationer/övernaturliga väsen, otaliga machomän med så små variationer att de ohjälpligt glider in i varandra. Men alla är män.
Ibland sitter en liten syster och leker med en sliten docka, ibland står en hustru eller mor och gråter då männen ger sig ut i tunnlarna. En gång försöker en hungrig mamma sälja sin lille son till Artiom för en halvtimme, men det är faktiskt det mest handlingskraftiga en kvinna gör.
Ändå finns det ingen antydan om att könsfördelningen i metron skulle vara annat än jämn. Så jag antar att det är en kombination av hur Gluchovskij upplever sitt hemland i dag, och hur han tänker sig att det skulle förändras under extrem press, och hoppas att det har mindre att göra med hans egen kvinnosyn.
De överlevande i metron har ingen kontakt med eventuella andra civilisationsspillror ute i världen. Spekulationerna om liv i bunkrar eller andra storstäders tunnelbanesystem är många, men trots ihärdigt lyssnande efter radiosignaler får man aldrig kontakt med någon. De som i skyddsdräkter ger sig ut och letar efter ved, böcker och annat användbart på ytan vittnar om hotfulla mutanter av olika slag – lite väl många nya sorters intelligent liv verkar ha uppstått på den korta tid som gått.
I det påminner Metro 2033 om teveserien Lost, i varje kapitel dyker det upp något nytt otyg, antingen mutationer eller någon form av övernaturliga väsen. Bokens karaktärer försöker krampaktigt förklara dem som tunnelskräck i kombination med giftiga gaser, ljud på ohörbara frekvenser och makthavarnas intriger styrda från den andra, hemliga metron.
VDNCh-stationen är knapert men väl organiserat, invånarna har svin och höns för eget bruk och framför allt de svampodlingar de tjänar sitt levebröd på. Alla arbetar efter förmåga och ingen går hungrig.
I de centrala delarna av metron finns större och rikare stationer, och allianser mellan dessa. Men om dem vet Artiom lika lite som om det forna livet uppe på ytan – bara vad han hört i de berättelser han älskar att lyssna till.
Mellan stationerna löper naturligtvis tunnlarna. Bakom de sista lägereldarna är mörkret kompakt och hotfullt. Här händer oförklarliga saker, mänskor försvinner spårlöst på de korta sträckorna, eller kommer fram galna av skräck, oförmögna att berätta vad som hänt dem.
Tunnelskräcken sprider sig, och den är ett allvarligt handikapp i metron. Också Artiom känner av den, paniken som stiger, det desperata behovet att springa tillbaka till ljusets trygga cirkel.
Då hans hemstation, och kanske hela metron, utsätts för ett nytt hot ger sig Artiom ut för att leta efter jakt efter de hemliga vapen som kan rädda dem.
Dmitrij Gluchovskijs (f. 1973) idé att låta en science fictionroman utspela sig i metrotunnlarna är lika genial som enkel, och tusentals ryssar med författardrömmar torde gå omkring och gräma sig över att de inte kom på det först. Medan Gluchovskijs debut utnämns till ”Årets bok” av Moscow Times, amerikanska THQ gör ett datorspel på den och Ersatz ger ut den i svensk översättning.
Spelet känns också som ett självklart sätt att använda tunnlarnas och stationernas estetik. Jag delar Gluchovskijs uppenbara fascination över hur metrosamhället byggts upp, och känner mig på allvar lockad att resa till Moskva för att åka runt i metron och jämföra stationerna med beskrivningarna i boken. Fast upplevelsen skulle antagligen förstöras av ett möte med en guidad turistgrupp ute i samma ärende …
Gluchovskij varvar vad jag tar för fakta, som de outsinliga förråden av vitaminpiller, med vad jag antar vara urbana myter, som att makten i Kreml kommer från att man ingått ett förbund med djävulen eller att det under den vanliga metron löper andra, hemliga linjer mellan makthavarnas strategiska punkter.
Ja, det där med djävulen kanske han hittat på helt själv. Men att ryssarna länge spekulerat om den så kallade Metro-2 intygas i ett tillägg av översättaren Ola Wallin.
Fascister och sekter
De olika grupperingarna som slåss om makten i metron speglar dagens Ryssland. Nynazister, hårda kapitalister, diktatoriska kommunister, revolutionsromantiker, tjetjener, kriminella gäng m.fl. slåss om livsutrymmet.
Ingen station är den andra lik. Bäst verkar de ha det på Kuznetskij Most, där familjer bor i mysigt inredda tågvagnar, det elektriska ljuset fungerar och barn leker på perrongen. Stationen hör ändå inte till någon av de mäktiga allianserna – nej, här har alla överlevande tekniker och mekaniker samlats och byggt upp en verkstad där de reparerar och tillverkar teknisk utrustning åt alla som kan betala.
Man börjar tänka över sitt yrkesval med mindre, speciellt som det inte gått särskilt bra med försöken att ge ut en tidning i metron.
Å andra sidan skulle det för mig i Gluchovskijs metrovärld vara mer relevant att bli gift med en mekaniker. Det här irriterar mig boken igenom, att det på de nästan 500 sidorna inte finns en enda aktiv kvinnlig karaktär. På sin väg genom tunnlarna möter Artiom i nästan varje kapitel en ny bundsförvant som hjälper honom vidare, och oftast finns där också någon som lägger hinder i vägen för honom. En gammal intellektuell här, en munk där, en mystiker, ett par hallucinationer/övernaturliga väsen, otaliga machomän med så små variationer att de ohjälpligt glider in i varandra. Men alla är män.
Ibland sitter en liten syster och leker med en sliten docka, ibland står en hustru eller mor och gråter då männen ger sig ut i tunnlarna. En gång försöker en hungrig mamma sälja sin lille son till Artiom för en halvtimme, men det är faktiskt det mest handlingskraftiga en kvinna gör.
Ändå finns det ingen antydan om att könsfördelningen i metron skulle vara annat än jämn. Så jag antar att det är en kombination av hur Gluchovskij upplever sitt hemland i dag, och hur han tänker sig att det skulle förändras under extrem press, och hoppas att det har mindre att göra med hans egen kvinnosyn.
De överlevande i metron har ingen kontakt med eventuella andra civilisationsspillror ute i världen. Spekulationerna om liv i bunkrar eller andra storstäders tunnelbanesystem är många, men trots ihärdigt lyssnande efter radiosignaler får man aldrig kontakt med någon. De som i skyddsdräkter ger sig ut och letar efter ved, böcker och annat användbart på ytan vittnar om hotfulla mutanter av olika slag – lite väl många nya sorters intelligent liv verkar ha uppstått på den korta tid som gått.
I det påminner Metro 2033 om teveserien Lost, i varje kapitel dyker det upp något nytt otyg, antingen mutationer eller någon form av övernaturliga väsen. Bokens karaktärer försöker krampaktigt förklara dem som tunnelskräck i kombination med giftiga gaser, ljud på ohörbara frekvenser och makthavarnas intriger styrda från den andra, hemliga metron.
Dmitrij Gluchovskij: Metro 2033. Översättning: Ola Wallin. Ersatz 2009.
Solveig Arle
