798 Art Zone rekommenderas för konstälskare som reser till Beijing. Men konstnärerna dras till de förmånliga hyrorna i den närbelägna byn Cao Chang Di, och här öppnar nya ateljéer, caféer och gallerier hela tiden.

När jag anländer till 798 Art Zone i Beijings Chaoyangdistrikt, slås jag genast av hur dimmigt det är.
En tjock, gråsmutsig smog täcker gatorna och får det att se ut som en filmscen med rökmaskin. Skulpturer i olika storlekar står utspridda längs gatorna, husväggarna är graffitisprayade och jag får genast lite av en Berlin-känsla – konst och caféer i varje gathörn.Området där 798 Art Zone ligger upptogs tidigare av Beijing North China Wireless Joint Equipment Factory, ett militärindustriellt fabrikskomplex uppbyggt på 50-talet som en del av Kinas ”Socialist Unification Plan” som gick ut på militärindustriellt samarbete med Sovjetunionen. Fabriksbyggnaderna designades av östtyska experter i funktionell Bauhaus-stil enligt mottot ”formen följer funktionen” – massiva byggnader med stora öppna utrymmen inomhus. Under Deng Xiaopings reformer på 80-talet sattes fabrikerna under allt större press, och berövad på statens stöd började produktionen gradvis minska, för att i slutet på 90-talet helt avstanna.
När de tomma fabriksbyggnaderna sedan började hyras ut under sent 90-tal flyttade konstnärer och konstorganisationer in. Med tiden har området förvandlats till ett konstdistrikt bestående av uppskattningsvis över hundra gallerier (såväl internationella som kinesiska), konstnärsateljéer, kulturföretag, trendiga caféer och restauranger, mode- och designaffärer etc. 798 har idag fått en hög profil som konstdistrikt vilket syntes t.ex. då det i samband med de olympiska spelen besöktes av ett femtiotal världsledare. Distriktet rekommenderas även i de officiella turistguiderna som en av de främsta sevärdheterna jämte kinesiska muren och den förbjudna staden. Att området nu blivit rätt turistigt syns också på priserna i caféerna och de många engelskspråkiga gatuskyltarna. Och turister, eller västerlänningar i alla fall, är också de flesta som vandrar omkring på gatorna här.

Alltför turistigt?

Ullens Center for Contemporary Art hör till sevärdheterna. Här visas för tillfället utställningen Breaking Forecast (t.o.m. 28.2), som presenterar verk av sju kinesiska nutidskonstnärer: till exempel konstnärsduon Sun Yuan & Peng Yus vackra installation A Moment of Clarity (2009) där en enorm rökring blåses ut i galleriutrymmet med jämna mellanrum, och Xu Zhens performativa verk In Just a Blink of an Eye (2005), där besökarna kan delta i verket genom att kliva in i kläder som ser ut att ”hänga i luften”. Ett kvarter bort ser jag även Anthony Gormleys retrospektiva utställning Another Singularity i italienska Galleria Continua.
Enligt konstkritiker har kvaliteten på konsten som visas i 798 dock lidit av områdets popularitet; många av gallerierna koncentrerar sig på dekorativa, stora målningar för turistmarknaden; ”ju större desto bättre” verkar vara deras motto för att fylla de enorma galleriutrymmena. Måleri är definitivt den dominerande konstformen här, med skulptur på andra plats – jag ser endast ett par gallerier som visar fotografi eller videokonst, och de är inga höjdare precis. Jag skymtar några äldre män i dyra kläder som jag gissar är konsthandlare; 798 är känt för just detta, konsthandel, och målningar verkar fortfarande vara det som säljer bäst till privatsamlare. På en gata skymtar jag en skylt med texten: ”Do you want to find the right art for your home?”

Cao Chang Di

Cao Chang Di – som jag även hör refereras till som ”det nya 798” – ligger cirka tio minuter med taxi från 798 Art Zone. Cao Chang Di är en liten ”urban by” med mellan 4000 och 7000 invånare, de flesta av dem illegala. Vid första ögonkastet ser det ut som en landsortsby med grusvägar, kolhögar i gathörnen och luft som stinker starkt av bränt stenkol. Här springer höns omkring på bakgårdar, tvättlinor hänger rakt över gatan, små matstånd står uppradade längs vägarna i de labyrintiska hutongerna. Trots förbättringar i infrastrukturen för ett par år sedan är många invånare fortfarande utan egen toalett, elektricitet och gas och på nätterna är många gator utan gatubelysning.
Det känns totalt absurt att det några kvarter längre bort, i utkanten av byn, ligger en rad nya, massiva, lyxiga konstgallerier. De flesta är vita eller grå betongklossar med stora portar och murar runtomkring och dyra bilar parkerade framför. Den första konstnären som flyttade till Cao Chang Di var Ai Weiwei (konstnären som designade
Beijings Olympiska stadion inför spelen 2008), som under tidigt 2000-tal lät bygga sig en ateljé här. Detta ledde till att en våg av konstnärer och gallerier flyttade hit, och år 2008 hörde 40 av de 65 registrerade företagen i byn till den kulturella sektorn. En galleriägare jag talar med säger att han flyttade hit eftersom 798 Art Zone blev för dyrt, hyrorna har nämligen skjutit i höjden under de senaste åren. Många av gallerierna i Cao Chang Di drivs av européer, bl.a. tyska Michael Schultz och schweiziska Urs Meile har filialer här. Enligt kritiker är konsten i Cao Chang Di mer intressant än i 798, men jag ser nog även här en del gigantiska målningar av det mer dekorativa slaget.
Kontrasten mellan de två världarna är iögonenfallande: de pompösa gallerierna ett stenkast från de smutsiga kolstinkande grusvägarna där stenkol används som energi och de flesta använder allmänna toaletter på gatorna. Jag kan inte hjälpa att jag tänker att detta är som en overklig bubbla i verkligheten, ett lyxshoppingcentrum för konsthandlare, mitt i smutsen och den i jämförelsevis fattiga vardagen som de flesta bybor lever i. Jag undrar vad de tänker om att rika européer strömmar in i deras by. Men samtidigt är det en spännande och inspirerande plats, och konstnärer dras hit just på grund av kombinationen av det stillsamma bylivet och möjligheten att få stora ateljéutrymmen till rätt billiga priser. Samlevnaden mellan dessa olika världar gör att Cao Chang Di är en mycket sällsam plats; ett litet kaos av kreativitet och utveckling, där morgondagen är osäker men där det samtidigt känns som att allt är möjligt.

En hotad oas

Det intressantaste med 798 Art Zone och Cao Chang Di är i mina ögon inte konsten på väggarna i gallerierna, utan områdena i sig själva. Känslan av utopi, en plats där det finns utrymme för konsten och konstnärerna, där de tas på allvar. Känslan av att konsten är viktig och gemenskapen mellan konstnärer och gallerier som en sådan plats framkallar, det gemensamma målet att utveckla området för konstens skull.
Men om detta är hållbart i längden och om det är tillräckligt lönsamt för staten är en annan fråga. Det går flera rykten om att staten har planer på att riva ner hela Cao Chang Di inom snaraste framtid, för att ge plats åt diverse byggnads- och businessprojekt. Ingen i byn vet säkert när eller om detta faktiskt kommer att hända, vilket har lett till en smått kaotisk situation som kompliceras av avsaknaden av tydliga legala kontrakt mellan fastighetsägare och hyresgäster.
Till exempel har en del konstnärer som hyrt utrymmen på långtidskontrakt och satsat pengar på att renovera dem, fått besked om att byggnaderna kommer att jämnas med marken inom de närmaste två åren.
På artinfo.com läser jag även om en extrem incident som inträffade efter att det koreanska PKM Gallery blivit inblandat i ett besynnerligt händelseförlopp som kretsade kring galleriutrymmets hyresvärd, vars röriga skilsmässa ledde till en dispyt över de inkomster galleriet genererade. Galleriet påstås ha blivit beslagtaget av ett gäng gangstrar som i samma veva knivhögg en säkerhetsvakt, och sedan höll utrymmet under belägring i flera dagar.
Trots denna ovisshet om byns framtid syns inga tecken på att utvecklingen skulle avstanna, tvärtom byggs nya ateljéer, caféer och gallerier hela tiden, och allt fler konstnärer flyttar hit. Konsten kan inte stoppas, om byn slopas kommer den helt enkelt att flytta någon annanstans. Förhoppningsvis kommer den kinesiska staten att inse hur värdefull denna och liknande platser, och kulturell utveckling och information i allmänhet, är för deras mål att profilera sig som en ny supermakt.

Sara Bjarland

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.