För det var så, att en gång, satt en liten flicka på en flodstrand bredvid sin syster som var jättetråkig för att hon bara läste en bok som inte hade några bilder eller pratande figurer. Sen plötsligt såg Alice en vit puppekanin med en stor klocka i sin hand som hade skyndsamt till Hertiginnan och som skuttade ner i ett kaninhål och sen följde Alice efter puppekaninen och det tog jätte länge för henne att komma fram till Underlandet. Men sen när hon var i Underlandet så började allt möjligt underligt att hända. Alice drack och åt olika saker som gjorde att hon först blev jätteliten och sen jättestor och sen simmade hon i en stor simbassäng av sina egna tårar och sen för att torka sprang hon och en massa smådjur en kapplöpning. Sen senare var hon inne i puppekaninens hus och åt kakor igen så att hon först blev stor och sen liten och efter det träffade hon en vattenpiprökande larv som sa att hon skulle äta av den svamp som han satt på för att få sin egen storlek tillbaka. Fast när Alice blev större blev hennes hals först så lång att en fågel trodde hon var en orm, men sen när hon blev vanlig igen kom en lakej med fiskhuvud och bjöd in henne till Hertiginnan. Och hos Hertiginnan förvandlades en baby till en gris och så träffade hon en Cheshire-katt som alltid grinade. Och katten visade sen henne vägen till den Galne Hattmakaren och Påskharen där dom hade ett lustigt teaparty, för den där Galne Hattmakaren sa att det alltid var tedags, men Alice blev sen trött på teapartyt och for in genom en dörr i ett träd till en slottsträdgård och där målade spelkortssoldater vita rosor i rött och sen träffade hon också Hjärter Dam som bjöd Alice på en krocketmatch med flamingoer som klubb-or och igelkottar som klot. Men sen tröttnade Alice igen för drottningen bara fuskade, och så träffade hon en låtsas-sköldpadda och en grip som hon talade med om skolan. Sen for Alice med gripen tillbaka till Hjärter Dams hov för Hjärter Knekt hade stulit kakor i Hjärter Dams kök och därför skulle dom ha en rättegång, men under rättegången fick Hjärter dam ett raserianfall så att spelkortssoldaterna började attackera Alice och sen vaknade Alice ur sin dröm av att löv föll på henne.

Sen finns det en annan saga i samma bok som heter Alice i Spegellandet och den utspelar sig på ett schackbräde och där får man träffa Tweedledum och Tweedledee och Humpty Dumpty och ett lejon och en häst med ett horn och drottningar och kungar och springare och den Galne Hattmakaren och Påskharen igen, fast de nu heter Hatta och Haghia.

Men i alla fall, Alice i Underlandet är superb, för där finns så många bilder och så många figurer som pratar massor, och så känns det som om man själv skulle vara med på äventyr.

”Take care of the sense, and the sounds will take care of themselves” – Hertiginnan.

Inte var problemet det att jag hatade att läsa när jag var liten, utan jag tyckte bara att det fanns roligare saker att göra. Som att titta på film och simma och skida och tälta som indianer i skogen som började precis där vår trädgård tog slut. Nog läste jag när mamma gjorde tricks och fick en bok fixad i mina händer, för hon ville att jag skulle läsa lite grand emellanåt, fast hon visste att jag hade svårt att koncentrera mig. En gång frågade hon mig om jag ser bilder framför mig när jag läser bokstäver och jag svarade henne att ibland gör jag det och ibland inte. Nån dag senare gav hon mig Alice i Underlandet, och jag älskade den boken, jag gjorde det verkligen. Jag hängde med i alla handlingar, för där fanns så fina Disneybilder och dessutom tyckte jag att Alice var cool och Hjärter Dam fräck, fast jag hade trott att det bara var Spader Dam som var fräck efter alla timmar av kortspel med min farmor.

Några år senare gav mamma mig Lewis Carrolls originalversion av Alice’s Adventures in Wonderland (på engelska, för mamma var från Australien) med John Tenniels illustrationer. Den här gången trollband mig Underlandet i lika surrealistisk grad som jag vid samma tidpunkt fann mig trollbunden av Twin Peaks.

Efter mina äventyr med Alice, som fungerade som en sorts initiationsrit, började jag läsa mer och mer. Men det blev inte många böcker om året jag läste, för jag läste långsamt och det uppstod långa intervaller mellan varje bok, för jag tjurade alltid en ansenlig tid efter att jag läst slut en bok. Jag tyckte det var lönlöst att börja på en ny bok för jag var säker på att en bättre bok än den förra kunde det inte finnas.

Det skulle ta mig många år och en rutschbana ner längs långa läslistor på universitetet förrän jag insåg att det finns triljoner böcker i världen, uppradade i ett bibliotek utan ände, och att jag därför inte skulle tjura eller trilskas efter att jag läst slut en bra bok, utan i stället i säll lycksalighet glädjas.