Årets litteraturdagar i Mariehamn väckte tankar om litteraturens sanningsanspråk.
På Mariehamns litteraturdagar diskuterade författarna Ebba Witt-Brattström, Maria Ernestam och Leo Löthman skönlitteraturens sanningsanspråk och författarnas skygghet inför att beteckna ett verk som självbiografiskt.

Författarnas försiktighet är helt förståelig. Då en författare betecknar ett verk som självbiografiskt kommer man genast in på frågor om skydd för privatlivet och om vem som kan tänkas känna sig kränkt vid utgivandet. Texten kommer att tolkas bokstavligt, och personer kan tänkas figurera i den mot sin vilja och kanske i ett ofördelaktigt ljus.
Utan att ta ställning till vad som får publiceras och var gränsen för privatlivet går, så vill jag ändå utforska frågan om vårt förhållningssätt till litteratur och sanning. På något plan tror jag att det här är ett uttryck för västerlandets fatala dragning till epistemologi. Eller för att undvika facktermer, läran om vad som är kunskap, och hur man kan veta att man vet något, definitionen av sanning, definitionen av en definition, och så vidare. Och jag tror att vi finner oss perplexa inför skönlitteratur i allmänhet, vi kan inte låta bli att fråga oss hur någonting som inte är sant kan vara värdefullt. Vad är nytt-an med det?
En av resenärerna till Mariehamn hade nyligen åkt till Förenta Staterna. Vid passkontrollen förhörde gränsvakten henne om syftet med hennes resa och hennes yrke. Hon studerade litteratur, svarade hon. ”Varför studerar du något som inte har någon framtid?” frågade han, rakt på sak.
Ja, om man svarar vad man borde svara så tror jag inte att man får komma in i landet.
Jag tänker mig att man kan jämföra inställningen till litteratur med folks inställning till religion i ett sekulärt samhälle som Finland. Vi erkänner någon slags diffus kulturell motivering till att det finns en kyrka, men samtidigt är ju kyrkans läror inte ”sanna”. Just nu polariseras samhället mellan ateister som anser att Bibeln är osann och därmed värdelös, och fundamentalister som anser att Bibeln tvärtom är sann till minsta bokstav. På något sätt verkar bägge två ha missförstått någonting.
Den som har sett filmen Life of Brian av Monty Python minns kanske scenen där Brian försöker berätta en av Jesus liknelser för en skeptisk folkmassa. ”Det var en gång en man som hade två tjänare”, säger Brian, men blir avbruten. ”Vad hette de då?” frågar en karl misstänksamt. ”Jag vet inte, men han gav dem pengar” svarar Brian. ”Vad, vet du inte?” utbrister karlen. ”Nå de hette Simon och Adrian, men det är inte poängen,” svarar Brian, men blir igen avbruten. ”Åhå, du sade att du inte visste!”
Skönlitteratur är alltid fiktion även om den baserar sig på verkliga händelser, och snarare blir då frågan vilken historia författaren väljer att berätta. Ett personligt exempel på det är dramat Eugen Schaumans Olycka som jag själv var med om att skriva för Teater Mestola. Det var uteslutet att försöka skriva en sann berättelse. Vi ville istället påminna om varför självmordsattentatet var en tragedi. En ung man, enstöring, förfaller i en osannolik nationalistisk yra med oidipala undertoner, och väljer till slut att ta sitt liv i ett självmordsattentat. Den verkliga tragedin är att Eugen Schauman valde att offra sin egen identitet till förmån för en schablonartad nationalistisk hjältebild. Lite på samma sätt som unga människor idag offrar liv och hälsa för ett flyktigt kändisskap i dokusåpor, gissar jag. Men försök nu avgöra om pjäsens påstående är ”sant” eller inte.
Skönlitteratur handlar inte om fakta utan om narrativ, även i de fall då fiktionen grundar sig på händelser i det verkliga livet. Fakta är meningslösa om det inte finns ett narrativ som sätt-er dem i ett sammanhang. En författare borde ha rätt att skriva ett självbiografiskt verk även om någon känner sig kränkt av skildringen. Trots allt, detta var inte hela sanningen utan bara författ-arens eget perspektiv, och det borde läsarna också vara medvetna om.
Sanningen om sanningen är väl den, att den är så stor och rik att den omöjligt kan omfattas av en enda teori, och inget enskilt perspektiv kan beskriva allting. En fulländad sociologisk teori kan inte beskriva människans blodomlopp, fulländad biologi kan inte förklara kvantfysik, och en fulländad författare kan inte skriva allas historia. Men litteraturens styrka (eller nytta, om man så vill) ligger i möjligheten att byta perspektiv och omtolka berättelsers innebörd. Till exempel Steve Sem-Sandberg som intervjuades på Mariehamns litteraturdagar, beskriver i sin nyutkomna bok De fattiga i Łódz de fruktansvärda förhållandena i stadens ghetto under andra världskriget – och finner förutom misär och ondska också solidaritet och värdighet.
Litteraturdagarna var för övrigt en mycket angenäm upplevelse jämfört med Helsingfors hektiska och ansträngande bokmässa. Det fanns en enda scen och besökarna kunde i lugn och ro se en programpunkt i taget, medan arrangörerna kunde samla innehållet kring årets tema, ”Skugga”, på ett meningsfullt sätt. Rekommenderas varmt.

Lasse Garoff

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.