En egen genre?

Den kvinnliga bildningsromanen finns, men den avviker i vissa viktiga avseenden från den manliga bildningsromanen, menar Maria Lival-Lindström i sin doktorsavhandling.

Maria Lival-Lindströms doktorsavhandling Mot ett eget rum – Den kvinnliga bildningsromanen i Finlands svenska litteratur ställer inledningsvis frågan om den kvinnliga bildningsromanen finns och besvarar den sedan med det ja som redan finns inskrivet i bokens titel.

Boken behandlar sex finlandssvenska romaner som kommit ut mellan 1862 och 1939, skrivna av kvinnliga författare, om unga kvinnor i utveckling. Den äldsta av böckerna, Fredrika Runebergs Sigrid Liljeholm, för in något nytt i den finlandssvenska litteraturen: den är ”den första romanen skriven av en kvinna i Finland, som inte slutar med att kvinnan gifter sig eller dör”. Den skapar således en naturlig startpunkt för Lival-Lindströms undersökning, där ett alternativt kvinnoblivande, utanför det patriarkala kontraktet, står i centrum.

De övriga böckerna är Alexandra Gripenbergs I tätnande led (1886), Anna Åkessons Gertrud Wiede (1909), Sigrid Backmans Vindspel (1913), Hagar Olssons Chitambo (1933) och Anna Bondestams Fröken Elna Johansson (1939).

Samtliga böcker är förhållandevis uppmärksammade, med undantag för Gertrud Wiede som enligt Lival-Lindström på sin tid fick endast en recension och tas upp av forskningen först i Arne Toftegaard Pedersens bok Urbana Odysséer (2007). Samtliga följer bildningsromanens mönster i följandet av en ung huvudperson under en period av förändring genom svårigheter, på väg mot en mognare livshållning och en plats i samhället. Samtliga kvinnor, med undantag för Runebergs adliga Sigrid Liljeholm, är av borgerlig härkomst, om än i växlande ekonomiska belägenheter. Samtliga böcker tematiserar de särskilda begränsningar som möter en ung kvinna på väg ut, och avbildar en kamp mot den självskrivna rollen som hustru och mor som erbjuds. Samtliga har så kallade öppna slut, där huvudpersonen varken gifter sig eller dör och kringgår således de två alternativ som litteraturen under 1800-talet gav åt kvinnor.

Nästan alla innefattar också ifrågasättanden av samhällets orättvisor: huvudpersonens uppvaknande till sina egna borgerliga fördomar i Vindspel och Gertrud Wiede, huvudpersonens vilja att hjälpa och undervisa i Sigrid Liljeholm och I tätnande led, etc.

Variationen i temperament hos författare och huvudpersoner ger färg åt räckan av läsningar. Inom urvalet finns också ett mått av framåtskridande: under de 80 åren som skiljer den första från den sista utvidgas kvinnans roll i samhället på ett sätt som också ger utdelning i Lival-Lindströms framställning. Som det också framhålls i avhandlingen är tidsperioden då de valda böckerna utkom särskilt intressant med tanke på kvinnans ställning och plats i samhället. Under det senare 1800-talet ökar pressen för kvinnors ökade inflytande utanför hemmet – en utveckling som blommar ut i det moderna genombrottet i den nordiska litteraturen på 1880-talet.

Där Sigrid Liljeholm i sin kamp om rätten till en egen plats som andlig, tänkande varelse presenteras som närmast kroppslös, är det kroppsliga, också utprövandet av den egna sexualiteten en central del av de senare kvinnornas bildningsgång. Där Runeberg måste skriva in Sigrids frigörelse i en nationalromantisk, samhällsmoderlig utopi, går Bondestams Elna mer realistiskt, med öppna ögon, tillbaka till sin ekonomiskt och intellektuellt knappa kontoristvardag för att ”göra något av sitt liv – trots allt”. Men förändringen är långsam.

Ett eget rum

Avhandlingstitelns ”ett eget rum” syftar inte bara till Virginia Woolfs långa essä från 1929, utan också till den teoretiska referensram för sina läsningar som Lival-Lindström har hämtat från filosofen, lingvisten och psykoanalytikern Luce Irigaray (f. 1932). ”Irigaray strävar efter skapelsen av något som ännu inte existerar: en plats för ett kvinnligt subjekt i språket och en könsskillnad utan hierarki”, skriver hen. Irigaray betonar betydelsen av det ”kulturella eller symboliska planet: språk, bilder, föreställningar och utbyten mellan subjekt”.

Det viktigaste redskapet som Lival-Lindström hämtar från Irigaray är tanken om kvinnans ”platslöshet” och tillvaro som plats för männen. ”Kvinnan fungerar som en behållare eller ett utgångsläge för den identitet som mannen skapar av sig själv.” ”Irigaray beskriver således den rådande dynamiken mellan könen som djupt symbiotisk. Varken män eller kvinnor fyller sina ’egna platser’ som subjekt, utan förankrar sina identiteter hos varandra: männen i kvinnornas plats och kvinnorna genom att uppge sin kvinnliga plats och internalisera funktionen som spegel eller behållare för en annan.”

Här öppnar sig ett mångfacetterat teoribygge av vilket Lival-Lindströms utläggning på ca. 17 sidor endast ger en ganska svepande bild. I sina romanläsningar återkommer hen regelbundet till platslöshet, déréliction, mimesis och andra begrepp ur Irigarays teoribildning. Men intrycket är ändå inte att hen läser romanerna genom Irigaray, utan Irigaray erbjuder henom färdhjälp som en del av den rika referensarsenal som hen har, vid sidan av Finlandssvenska litteraturforskare som Pia Forssell, Merete Mazzarella och Toftegaard Pedersen.

Det här greppet har både för- och nackdelar. En fördel är att henoms läsningar inte alltför starkt drabbas av de lätt klaustrofobiska konsekvenser som en genomgående Irigaraysk läsning kunde ge. Romanerna talar här genom sig själva, i Lival-Lindströms pietetsfulla och läsvärda tolkningar.

En nackdel däremot är att förhållandet mellan Lival-Lindströms ansats och Irigarays projekt blir något oklart. Hur ser hen själv på Irigarays teori: dess implikationer och eventuella styrkor och svagheter? Hur långt finns den med i henoms läsningar också när den inte kommer till ytan som explicita hänvisningar? Tanken om en platslöshet fungerar i fråga om de här huvudpersonerna, som kämpar mot ett tydligt patriarkalt förtryck, även med risk för att helt falla utanför de samhälleliga sammanhangen. Men skulle den fungera i förhållande till en samtida kvinnlig utvecklingsroman, vilken som helst? Och vidare: hur långt kan en teori som beskriver psykosocial dynamik brukas i läsningen av romaner, utan att den blockerar vägen mellan verket och forskarens/kritikerns egen läsning. Hur långt kan en teori om kvinna och man utgöra ett läsredskap för skönlitteratur ?

Genrebestämningen

Lival-Lindströms andra teoretiska hållplats, vid sidan av Irigaray, utgörs av diskussionen om bildningsromanen som genre och den kvinnliga bildningsromanens plats i den. Med fog tar hen avstånd från alltför snäva genredefinitioner, men också från ett urskillningslöst bruk av begreppet bildningsroman för ”vilken bok som helst som på något sätt beskriver utvecklingsår”.

För det övergripande genrebegreppet föreslår Lival-Lindström ingen definition utan nöjer sig med en lösare diskussion av olika karakteriseringar. En viss frihet i bruket är ok ”så länge genrebegreppet hanteras med försiktighet och med kännedom om bildningsideologins humanitetsfilosofiska historia”.

Ifråga om den kvinnliga bildningsromanen är Lival-Lindström däremot villig att gå längre mot en särskiljande definition: ”Kännetecknande för genren är att bildningsprocessen byggs upp kring att protagonisten utvecklar ett motstånd mot kvinnlig platslöshet och att den utmynnar i meningsfull förändring.”

Den kvinnliga bildningen sker således inte bara mot bakgrunden av en könsordning som måste beaktas och som ger det möjligas ramar, utan hämtar sina väsentliga drag ur denna ordning. Resultatet känns något paradoxalt. Den kvinnliga utvecklingsromanen definieras som en frigörelsehistoria, men låser samtidigt fast den centrala frigörelsen vid den patriarkala ordningen. Genren karakteriseras så att den inte kan omfatta sådana romaner där en kvinnas utveckling inte i första hand är en uppgörelse med den patriarkala ordningen. (Ingen plats för Jane Austen här alltså.) Där bildning för mannen handlar om reflektiv mognad och att inta en plats i samhället, handlar det för kvinnan definitionsmässigt om att bryta sig ut och hitta ett nytt jämviktsläge efter att det patriarkala kontraktet har brutits.

Det är kanske Irigaray som spökar här, eller avhandlingsformatets krav på tydliga teser, men jag är rädd att Lival-Lindström med sin karakteristik av genren gör den kvinnliga utvecklingsromanen en björntjänst. Där henoms läsningar öppnar för genuin kvinnlig subjektivitet och en mångfald av autonoma individuella utvecklingar i förhållande till centrala värderingar och existentiella möjligheter, krymper ansatsen till definition lätt ner dessa möjligheter till biprodukter av den genredefinierande könsuppgörelsen.

Jag tror vi behöver en kvinnlig bildningsromangenre som är lika öppen som den manliga, och som på lika villkor undersöker kvinnliga protagonisters möjligheter att bli mera människa: i första hand som människa och i andra hand som kvinna, med allt vad det historiskt sett har inneburit.

Maria Lival-Lindström: Mot ett eget rum. Den kvinnliga bildningsromanen i Finlands svenska litteratur. Åbo Akademis förlag 2009.

Nora Hämäläinen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *