Skulle du köpa en begagnad/stulen bil av: Matti Vanhanen, Antti Kaikkonen, Jarmo Korhonen, Timo Kalli, Marja Tiura, Ilkka Kanerva, Markku Kauppinen, Tapani Yli-Saunamäki, Arto Merisalo, Kyösti Kakkonen eller Toivo Sukari? Vårt land är fattigt och skall förbli för den som guld begär? Eller…?
Hela valfinansieringshärvan är ett sammelsurium av hemlighetsmakeri, selektiv minnesförlust, missbruk av offentliga medel, jäv, kopplingar till stora planerings- och investeringsbeslut, förfalskningar och
skattefusk. Centerns Nuorisosäätiö (Ungdomsfond) är en stor fond, vars ändamål är att skaffa bostäder åt fattiga studenter. Nu har fonden visat sig vara en verklig guldko, som frikostigt betalat valpengar åt sin förra ordförande Matti Vanhanen. Den har också betalat
42 000 euro i årliga mötesarvoden åt sin ordförande Antti Kaikkonen, för möten som skall ha varit mest rutin. Ungdomsfonden stöds av Penningautomatföreningen och är alltså en offentlig fond som fungerar med skattebetalarnas pengar. I sin frikostighet betalade den Ilkka Kanervas 60-årskalas (14 000 euro plus en orkester.) Skumt, omoraliskt, brottsligt.
Valfinasieringshärvan har dominerat vår politiska offentlighet under ett par års tid. Det har därför varit knappt med utrymme för de samhällsproblem som vår borgerliga regering har låtit bli att avvärja: den snabbt stigande arbetslösheten, den ännu snabbare stigande ungdomsarbetslösheten, den krisande hälso- och sjukvården där privatiseringen gynnats av regeringen, vilket lett till att den offentliga vården saknat resurser och personal. Inkomstskillnaderna som hela tiden har ökat, vårdavgifterna som har höjts, skattepolitiken som har gynnat de välbärgade (”Vi skall inte tala så mycket om de fattiga”, som vår statsminister sade för ett par år sedan)
Valfinansieringen har fungerat som en effektiv mörkläggning av våra verkliga problem och utmaningar. I den offentliga debatten låter vår finansminister Jyrki Katainen gång på gång förstå, att regeringen har gjort och gör mycket för att hjälpa de fattiga. Han har bl.a. lovat göra kapitalbeskattningen rättvisare och i paritet med beskattningen av löneinkomster. Ingenting har gjorts.
Behöver vi en president? Om vi behöver en president, skall han/hon ha några maktbefogenheter?
Vänstern har av tradition förespråkat en stark riksdagsmakt, en normal parlamentarism och en parlamentarisering också av presidentmakten. Om presidenten fråntas all reell makt, då kan vi gott klara oss utan president. Vårt rojalistiska behov kan vi tillfredsställa med Sveriges, Norges och Danmars kungligheter. Det blir dessutom billigare.
I det verkliga livet är frågan inte lika entydig. Jag föreställer mig att vi idag skulle befinna
oss i en sämre situation utan en stark president. Om all makt över utrikespolitiken skulle ha tillhört vår statsminister, vore vi troligen nu medlemmar i Nato. Våra fyra senaste presidenter har också uppvisat klokhet och politisk skicklighet i sina relationer till vår östliga granne: det är inte att förakta, att presidenten står på god fot med våra östliga ledare, också som privatperson.
I och med att presidenten nu väljs genom direkt folkval, som dessutom har ett betydligt högre valdeltagande än våra andra val, har presidenten idag verkligen folkets stöd och förtroende. En president utan makt kan knappast entusiasmera någon vid ett presidentval.
När Taxells kommitté föreslår, att ifall presidenten och statsministern är oense, skall riksdagen avgöra frågan, är detta en lösning som i praktiken fråntar presidenten alla möjligheter att påverka. Riksdagens majoritet gör alltid som statsministern och regeringen vill. Det är – som vid andra förtroendeomröstningar – en ren formalitet.
I själva verket innebär Taxells förslag att all makt övergår till statsministern. Vill vi det? Är inte ett maktpar tillförlitligare och pålitligare än en ensam statsminister? Jag anser det. Tvärt emot vad grundlagsexperten Antero Jyränki och ex-utrikesminister Erkki Tuomioja hävdar. Jag föredrar en pragmatisk modell framom en teoretiskt ren och skön, men i praktiken otrygg modell.
Hur kan man förklara den finländska vänsterns tillbakagång och nuvarande misär? När socialdemokraterna och Vänsterförbundet tillsammans har ca 28 procent av väljarstödet, kan det verkligen motsvara dagens sociala och ekonomiska verklighet? Givetvis inte.
Många faktorer medverkar till dagens situation. Dels utgör de grupper som har det sämst i dagens samhälle – de arbetslösa, fattiga pensionärer, ensamförsörjande i låglöneyrken, långtidssjuka och psykiskt utstressade, många studerande, nyfinländare, marginaliserade och passiva – en mycket heterogen grupp som saknar politisk styrka, i och med att inget parti arbetar för dem alla. Många av dem som har det ekonomiskt och socialt illa identifierar sig inte med vänstern och arbetarklassen. Många röstar borgerligt, vanligen på högern och Samlingspartiet, därför att det känns ”finare”. De röstar mot sina egna verkliga intressen för att i stället rösta på de krafter som medverkat till att de nu är fattiga – bl.a. genom att driva igenom sådana skatte- och andra lösningar som ensidigt gynnat de rika.
Vänstern måste också se sig i spegeln. Den traditionella vänsterretoriken och en samhällsanalys som inte förmått synliggöra de snabba samhällsförändringarna och den nya globala verkligheten, når inte fram till de nya och unga världsmedborgarna, som får sin information från nätet mera än från politiska ledare och som är främmande för traditionellt politiskt arbete. Vänstern måste se över och förnya sitt språk och sina visioner. Enbart kritik och motstånd når inte fram. Vi måste finna de positiva och optimistiska alternativen, svaren och visionerna.
Högervinden eller -vågen skapar småningom så mycket negativa effekter att starka motkrafter mobiliseras. Majoriteten av mänskorna i vårt land anser att välfärdssamhället bör bevaras. Vad många inte inser är, att ju djupare samhällsklyftorna blir, ju fler som hamnar i samhällets marginal, desto närmare kollaps är hela vårt välfärdssystem. I ett samhälle där den
offentliga sektorn inte längre förmår tillhandshålla den nödvändiga servicen inom undervisning, sjukvård, kultur, äldreomsorg och sociala tjänster, kommer inte ens de välbärgade att ha ett bra liv. Ett samhälle med många missnöjda och desperata medborgare blir ett otryggt och våldsbenäget samhälle.
Man kan bara hoppas, att mänskorna inser att en stark vänster är en förutsättning för en demokratisk samhällsutveckling där medborgarna garanteras jämställda villkor och där samhället tillhandahåller de behövliga tjänster som gör ett bra liv möjligt för oss alla.
Claes Andersson
