Det vita bandet är en ambitiös skräcksaga om Tysklands moral och värderingar strax före första världskriget. Österrikaren Michael Haneke gör en post mortem-undersökning av den Heimat-kultur som några decennier senare möjliggjorde nazismen.

Berättarrösten tillhör en före-detta bylärare (Christian Friedel). Sakligt och lite monotont återger han händelseförloppet i byn. I hans berättelse saknar samhällets stöttepelare namn: Baronen, Prästen, Läkaren. Ett mikrokosmos som för tankarna till Fanny och Alexander.
Det börjar med Läkarens ridolycka: någon spände upp en ståltråd över vägen. Ett par dagar senare dör en bondfru på ett oförklarligt sätt. En deprimerad liten pojke utsätter sig för livsfara för att ”ge Gud en chans att döda honom”. En skördefest urartar i demolering av Baronens kålland samt en kidnappning och misshandel av Baronens son.
Allt detta händer på bara tjugo minuter. Flera tiotal personer introduceras (bl.a. en massa barn som påminner om varandra), men paradoxalt nog är filmen mycket långsam av sig. Mystiska saker fortsätter att hända. Bondkvinnans änkling hänger sig. I ett annat hushåll öppnar någon ett fönster för att låta ett spädbarn bli förkylt och dö. Någon tänder eld på en lada vid Baronens hus.
När förnuftet sover skapas monster. Kärlekslöshet, avund, frustration präglar det lilla isolerade samhället. Det vita bandet är en störande moralitet som visar hur man skadar barn för livet med patriarkala uppfostringsmetoder och omänskliga regler.
De vuxnas överlägsenhet och auktoritet är huvudteman. För att påminna sina barn om deras synder fäster Prästen (Burghard Klaussner) ett vitt band vid deras kläder. Klaussner brås på Bergmans favoritskådespelare Gunnar Björnstrand. Det vita bandet (fotograferad i svartvitt) kännetecknas av bergmansk estetik som i sin tur har sina rötter i den tyska expressionismen. Även Hitchcock spökar här: en jättelång tagning av en stängd vit dörr berättar mer än tio bilder.
Väl inne i denna klaustrofobiska värld är det lätt att börja hata skapelsen. För att inte kväva ihjäl åskådaren öppnar Haneke en ventil: en spirande kärlekssaga mellan Läraren och en timid Mädchen (Leonie Benesch). Ändå är åskådaren jämt på sin vakt: tänk om Haneke bara retas, kanske de unga tu är lika vidriga som de andra vuxna? Läraren är den som kommer sanningen närmast när det gäller de otäcka händelserna, men vågar någon se den i vitögat?
Det vita bandet är ingen whodunit-historia. Samma frånvaro av entydiga svar präglade Caché som ändå var en mycket levande film. Det vita bandet är en konstruktion. Trots skådespelarnas insatser känns den ofta schematisk. Vissa detaljer är övertydliga (t.ex. incesttemat) medan andra förblir otydliga. Historiska referenser dyker upp som gubben ur lådan. Å andra sidan är det ett sätt att visa hur hermetisk Heimat-kulturen är.
Förväntningarna var stora inför premiären. Lite väl stora: filmen hade fått Guldpalmen i Cannes där Hanekes musa Isabelle Huppert (Pianolärarinnan) var juryordförande. Det vita bandet är tråkig, påstår brittiska Mirror. I själva verket försöker filmen vara mycket intensiv, men eftersom den saknar fast struktur riskerar den att bli en ganska diffus upplevelse.
Zinaida Lindén

Das Weisse Band / Det vita bandet. Regi och manus: Michael Haneke. Foto: Christian Berger. I rollerna: Christian Friedel, Susanne Lothar, Burghard Klaussner, Ulrich Tukur. Österrike, 2009.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.