Ett halvsekel av den ickekommersiella, experimenterande, fräcka aboensiska konsten, såsom den samlats inom gräsrotsrörelsen Arte, firar sitt femtioårsjubileum med en brett upplagd utställning på Wäinö Aaltonen-museet i Åbo.

På museet stötte jag ihop med en Arte-gamyl som konstaterade att undertecknad finns med på ett hörn av utställningen. Jo, och suck, det fick det hela att kännas helt nostalgiskt, sade jag. Det var meningen sade han; utställningen byggdes upp utan ambitioner på att göra den till en smak- och stilfull helhet, i stället ville man ge chanser till återupplevandets glädje.

Återupplevandet av vad då? Ett halvsekel av den ickekommersiella, fria, experimenterande, fräcka aboensiska konsten, såsom den samlats inom den gräsrotsrörelse som år 1960 bildade en förening som fick namnet Arte ry. Inga gemensamma, konstnärliga manifest har väglett föreningens verksamhet; det man jobbade för de första årtiondena var bättre utställningsmöjligheter och bättre arbetsutrymmen och sådant. Värt att notera med tanke på yngre generationer är, att om kampen om platserna i stipendiesolen idag är benhård, så fanns det för femtio år sedan knappast några stipendier eller socialt präglade förmåner att slåss om. Artes första stora seger var en rad konstnärsateljéer som byggdes i slutet av 1960-talet.

Under årtiondenas lopp har Arte-konstnärerna hängt med också i samhälls- och politiska frågor. Inget årtionde torde slå 1970-talet, då konstnärerna konkret förde ut konsten inte bara till gator och torg utan också till arbetarbefolkningens arbetsplatser, men aktioner och ställningstaganden i större och mindre skala har varit närapå en del av verksamheten.

Vad jag vill framhäva är att det alltid funnits en seriös sida i Artes verksamhet, om det så handlat om konsten eller det samhälle den föds och görs i. Varför jag gör det är för att det som syns och synats mest är det prilliga, tokroliga och det subversiva, som den breda allmänheten nog många gånger haft svårt att svälja och hänga med i. Frukter av den märkvärdiga, och tämligen unika, blandningen av finurlighet, allvar, dekadens och radikal framåtanda som på något kollektivt plan och av tradition tycks prägla det alternativa konstlivet i Åbo. Och mycket av det som utställningen återupplivar är just av det tokroliga slaget.

Det är svårt att säga om utställningslokalitetens, Wäinö Aaltonenmuseets, stora, ljusa och kalla utrymmen utgör en lyckad inramning för denna jubileumsutställning eller inte – de stora, rymdkrävande arbetena är få. En liten del av utställningen är vad man kunde kalla för en kronologisk gruppering: de allra första tidernas alster är utställda på klassiskt maner i en miljö som är avsedd för konst man betraktar så, på avstånd eller närsynt men i varje fall utan yttre hjälpmedel för interaktion.

Jo, rummet, eller rummen, fungerar med 60-talsgrafiken, popkonst, de enstaka exemplen på social realism och protestkonst. Och man ser sådant som man sett förr och sådant man inte sett förr och blir medveten om den explosionsartade utveckling som fört konsten mot dess okända mål i sin ojämnt accelererande takt. Upplevelsemässigt på kollisionskurs med det modernistiska utställningsrummet. Effekten blir nästan chockartad då rundan går vidare och leder förbi låga bord fyllda av paket och andra föremål av något svårbestämbar art, vilka alla visar sig vara nya, eller nästan nya. Det är presenter till jubilaren. Samlade på detta sätt blir de liksom hopkrafsade och man frågar sig varför nu detta. Men det är ju det som är grejen, det här ”crazyga”, oväntade, där det man med ögat ser inte är mer än ett kommatecken i hela berättelsen. Att komma på de där lössläppta idéerna. Sannolikt i princip samma slag av ”input” som för femtio eller fyrtio eller femton år sedan, med andra ord årtionde efter årtionde, bara tiden som inspirerar till så olika former vid olika tidpunkter. En tradition av ett gränsöverskridande som innebar något helt annat för de tidiga Arte-konstnärerna än för dem som måste göra det ett kvarts sekel senare.

Stort utrymme får dokumenteringar av olika jippon och tillställningar ordnade i Artes regi. Det med rätta, för sådant har Arte-konstnärerna varit bra på sedan begynnelsen. Alltsedan det efterlängtade galleriet Titanik blev en verklighet för drygt tjugo år sedan, har det funnits en plats inte alls bara för utställande av konst utan också för performance, happenings och mycket annat. Arte har inte begränsat sin verksamhet till galleriet, men dess existens har för föreningen och hela bildkonstscenen i Åbo haft en betydelse som förhoppningsvis någon gör sig mödan att analysera en vacker dag. Kanske till den historik som är under arbete fram till slutet av året.

Beträffande utställningen känns det nästan som en skyldighet att understryka att den är, inte så bara men dock, bara en del av given under jubileumsåret. Medan utställningen pågår ordnas en lång rad diskussionstillfällen och föreläsningar. Artes årtionden, ett i taget, är föremål för betraktelser som görs av de kanske mest aktiva under respektive årtionde. Vidare kommer en del aboensiska konstfenomen att ställas under lupp, till exempel hur det kommer sig att det finns så många konstnärssammanslutningar just i Åbo.

På det hela taget är jubileet en glädjande manifestation för Artes alldeles speciella energi. Jag brukar inte imponeras av eller fästa mig vid siffror, men nu hände det: verken som samlats till utställningen är till antalet 200, deltagande konstnärer 80, kuratorer 7. Antalet engagerade i föreläsningar och andra begivenheter uppskattningsvis ett trettiotal. Detta är också orsaken till att inga namn nämns här.

Att utställningsbesöket inte efterlämnade speciellt stort konstnärligt utbyte uppvägs väl av en lite uppsluppen känsla och så känslan av att de nostalgiska vingslagen inte var de sista av sitt slag. Fast nog hade jag ju gärna fått träffa en riktig gris…

Bianca Gräsbeck

Koko kuva – Arte 50 vuotta (Hela bilden – Arte 50 år). Wäinö Aaltonenmuseet i Åbo till 2.5.2010.

Bianca Gräsbeck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.