I en mörk tid gäller det att se i mörkret

av Bengt Berg

”Oroa dig alltså inte för denna sida av min tillvaro”, skriver Antonio Gramsci till sin fru i ett brev från fängelset.

Oh, låt dig ej förhärdas, i denna hårda tid, de alltför hårda mister, så lätt sin vassa udd därvid, sin vassa udd därvid … sjunger Lena Granhagen på en vackert knastrig LP med sånger av Wolf Biermann (och Mikis Theodorakis). Det känns, det är, länge sedan dessa sånger spred tröst och kamplusta runtom i studentkorridorerna. Då, på 60- och 70-talet rådde ännu den svarta tuppen också i det som skulle bli den europeiska gemenskapen.

Det var en tid av rödkindad radikalism och oförvägen framtidsoptimism: vi skulle ta ledningen och makten. Men sådana gamla uvar och tredjeståndpunktare som poeten och kulturredaktören Karl Vennberg valde en mera avvaktande hållning när han i början av decenniet skrev att fortsättningen berodde på hur vänstern hanterade sin besvikelse. I den ofta citerade dikten heter det bland annat: ”Finns det decennier som dör med sin utopi, som 20-talet / Är jag rädd för att 60-talet var ett sådant decennium …”

Låt oss kliva tillbaka i historien och ner i det 1920-tal som Vennberg pekar ut som en dyster parentes i den samhälleliga utvecklingen. 1922 hade Italiens kung Viktor Emanuel III utnämnt Benito Mussolini till premiärminister och denne kunde anträda sin marsch mot Rom och det fascistiska maktövertagandet. Det är vid denna tid som en kortvuxen man från Sardinien kliver in i historien, han heter Antonio Gramsci. Han skulle bli känd som en mycket personligt accentuerad politisk tänkare och kulturkritiker, men han var även en politiskt aktiv agitator, journalist, humanist och grundare av PCI, det italienska kommunistpartiet, 1921.

Långsamhetens lov

I ett brev, daterat den 18 april 1927, skriver Antonio Gramsci till sin käraste Julca om hur de hade mötts drygt fyra år tidigare, i Silverskogen utanför Moskva, och hur han hade stått länge vid landsvägen och tittat efter henne när hon försvann. Han har dåligt samvete gentemot henne som får brevet och som skulle bli hans fru och mor till deras två barn, dåligt samvete för att han hade jamat som en katt när hon spelade Beethoven på fiol.

Det låter, och är ju, någorlunda privat för att vara skrivet av en man som sedan några månader sitter internerad i fascisternas fängelse, dömd på 20 år för sin socialistiska agitation och samhällsomstörtande verksamhet.

Lite längre ner i brevet beskriver Gramsci sitt sinnestillstånd genom att referera till den norska nordpolsfararen Fritiof Nansen som med sitt skepp Fram 1893 påbörjat sin färd mot Arktis, och som låtit sig infrysas i inlandsisen, vars långsamma rörelse skulle föra dem till Nordpolen. Tre år skulle det ta, men det blev med hundspann och skidor som Nansen slog sitt ”nordliga rekord”.

Tala om långsamhetens lov, och vilken häpnadsväckande tanke som Gramsci presenterar när han förmår se det positiva i sin egen belägenhet och jämför med Nansens långsamma äventyr: ”Den verkligt episka idén bakom resan har alltid förundrat mig.”

Och så fortsätter han helt käckt: ”Oroa dig alltså inte för denna sida av min tillvaro. Tvärtom, om du vill att jag alltid skall minnas dig med ömhet (jag skämtar, det vet du!) skriv utförligt till mig och berätta för mig om ditt och barnens liv. Allt intresserar mig, även småsaker.”

Men detta brev är skrivet en tid innan Antonio Gramsci stått inför rätta i Rom 28 maj–4 juni 1928, där han bemötte anklagelserna från den fascistiska domstolen på följande sätt: ”General! Jag har den uppfattningen att all militärdiktatur förr eller senare slutar med att den störtas i krig. När det sker är det för mig helt klart att proletariatet ska ersätta den härskande klassen, överta makten och på nytt försöka bygga upp nationen.” Föga diplomatiskt; domen blev fängelse i tjugo år, fyra månader och fem dagar.

Under sin tack vare döden nedkortade fängelsetid, det blev nio år, skrev Gramsci sina Fängelseanteckningar på flera tusen sidor och dessa Brev från fängelset.

Adressaterna är nära och kära, hans hustru, syster och svägerska till vilken han hyser mycket varma känslor, till modern som han försöker lugna, till broder som blir lite uppläxad, till partikamrater och andra. Det handlar om dagliga rutiner – ”jag läser, äter, sover och tänker” – om hur han föreställer sig livet utanför murarna, men också intressanta studier av medfångarnas uppvisning i knivfäktning enligt de regler som gäller i de fyra underjordiska staterna Sicilien, Kalabrien, Apulien och Neapel. Men förstås också om fängelselivets monotoni, vilket ytterligare förstärker suget efter vardagliga rapporter från familjelivet därutanför.

Som en poetisk pendang till Gramscis egna meddelanden från fängelset läser jag Bo Gustavssons märkliga diktsamling Gramscis postuma anteckningar och en dikt som både kortfattat och trovärdigt förmedlar den uppgivenhet som den sjuke och isolerade Gramsci torde ha känt, men som han inte gav uttryck för av hänsyn till sina närstående:

Tystnaden kallar och jag följer. Min puckelrygg är aska. Tuberkulosen och Potts sjukdom är aska, gikten är aska. Min isolering och ensamhet är aska. Och aska är min långa politiska kamp. Jag följer tystnaden och den leder mig till undrans stora öppna torg –

Lika angelägen idag

Genom sitt skarpa tänkande och sin starka kulturella drivkraft är Gramsci en inspirerande röst också i vår egen, splittrade tid. Hans kritiska syn på det nätverk av makt som finns samlat i den borgerliga hegemonin och dess anspråk på normer och värderingar utgör hans ideologiska och mycket brukbara testamente.

Också i de tidiga texterna finns mycket att hämta. Det kan till exempel handla om skolan, där Gramsci skriver att det vi ”behöver är ett utbildningssystem som är öppet för alla. Ett system där ett barn tillåts utvecklas, mogna och tillägna sig de generella drag som ligger till grund för att utveckla karaktär. Med ett ord, en humanistisk skola, som den uppfattades i antiken, och närmare i tiden av män under renässansen. En skola som inte skuldsätter ett barns framtid, en skola som inte tvingar barnets vilja, hans intelligens och växande medvetande till att springa längs en bana mot ett förutbestämt mål. En skola med frihet och fritt initiativ, inte en skola med slaveri och mekanisk precision. Proletariatets barn bör också ha alla möjligheter öppna för sig; de borde ha möjligheten att utveckla sin egen individualitet på ett optimalt sätt, och således på det mest produktiva sättet, både för dem själva och för samhället. Tekniska skolor borde inte tillåtas bli äggkläckningsmaskiner för små monster, som tränas till långtråkiga jobb, utan allmänna idéer, utan allmän kultur, utan intellektuell stimulans …”

Man häpnar över hur giltiga orden är, trots att de skrevs 1916. Stycket är hämtat ur ”Människor och maskiner” (övers. David Larsson).

Den inre världen

Liksom en annan legendarisk radikal, Rosa Luxemburg, låter Antonio Gramsci oss och eftervärlden ta del av sina tankar genom de fängelsebrev som samlats i bokform. Och andra har skrivit om de mörka parenteserna i historien, för att vittna, för att förmedla, för att få oss att inte blunda, eller glömma:

”De gick tätt ihop, som för att bättre hålla värmen mot kylan; och utan att yttra ett ord. Det enda som hördes var det tunna ihåliga skramlet från soppkärlen de har fastknutna vid midjan.” (s. 161, De fattiga i Lódz)

”Ute på gården hade regnet upphört. Vid infarten skramlade brödkärran fram genom vattenpölarna. Varje dag drog samme man kärran genom lägerporten in på kantinens bakgård. Brödet var alltid övertäckt med en vit handduk, som en likhög.” (s. 41, Andningsgunga)

Skramlet är det som förbinder livets utsatthet och dödens absoluta närvaro. Det handlar om människor berövade all sin värdighet, precis allt utom ännu ett tag: livet.

Det finns en hel genre med böcker som utspelar sig i fängelser och fångenskap, där drömmen om flykt och frihet utgör den naturliga drivkraften. Utsattheten, livets totala inringning och begränsning, det ovillkorliga tillståndet, bristen på valmöjligheter och rörelsefrihet. Och tankens oerhörda, ofattbara kraft att lyfta genom sten och betong.

Att bygga den inre världen, att med fantasins märkvärdiga kraft skapa uthärdlighet och styrka till överlevnad är inget man väljer, det är något som infinner sig och utvecklas, antar jag. Hos vissa människor, medan andra bryts ner, förråas, utvecklas till någon annan. Eller något annat.

Den latinamerikanske poeten Otto René Castillo som offrade sitt liv i kampen för rättvisa och människovärde ägde också denna okuvliga optimism:

… det är skönt att kunna älska världen

med deras ögon

som ännu inte

är födda.

Och underbart

Att redan ana segern,

När allt omkring en

Ännu är så kallt, så mörkt.

Bengt Berg

Antonio Gramsci: Brev från fängelset. I urval och översättning av Carl-Göran Ekerwald och efterord av Klas Gustavsson.

Ruin/Tankekraft Förlag 2007.

Bo Gustavsson: Gramscis postuma anteckningar. Dikter. Brutus Östlings Bokförlag 2002.

Otto René Castillo: Hjärtats exempel. I urval och översättning av Bengt Berg & Carl-Erik Sjöberg. Rallarros 1978.

Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lódz.

Albert Bonniers Förlag 2009.

Herta Müller: Andningsgunga. Översättning Karin Löfdahl. Wahlström & Widstrand 2009

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.