Det står i tidningarna att Helsingfors stad med det snaraste skall börja lägga om spårvagnsskenor, bygga om trottoarer med mera, för att förbereda ett mera levande centrumkvarter mellan Senatstorget och Salutorget. Detta kostar femton miljoner euro. Sedan skall man – obestämt när öppna ett ”designhotell på exklusiv adress” intill svenska ambassaden, ”innanför väggarna till Lampaska huset” som det står i Hufvudstadsbladet.
Huset har privatiserats 2006 och innanför väggarna utrustas det med kafé, restaurang, glastak över innergården och bastuavdelning på vinden. Vem är det för övrigt som har infört de romantiserande och underliga nynamnen på alla hus och stadsgårdar i närheten, vaddå Lampaska?Stadens förtroendevalda och tjänstemän har svalt ett förföriskt lockbete, det finska begreppet elävöittäminen, ”att göra mera levande”, som kastas fram alltid när det gäller Senatstorgets omgivning. Som om den skulle vara död. Det som krupit fram av planerna ser ut att innebära just detta: byggnadernas väggar är ett nödvändigt ont, där man kan såga upp bara litet dörrar och fönster, men innanför dem fara fritt fram med bastur, krogar och boutiquer under glastak. Och på de breddade trottoarerna parasoller i glada färger, bilarna avdunstade någonstans.
Vem är det som har önskat sig detta, beställt planerna och gett grönt ljus för att gå vidare just såhär? Spåren leder vanligen tillbaka till före detta stadsdirektören Korpinen, sägs det, och ingenting kan göras. – Grönt ljus, också av de gröna? Har vi önskat oss nya spårvagnsskenor, uppgrävda gator under de närmaste tio åren, mera krogar? Och den största fläskbiten sitter ännu i halsen på stadsfullmäktige och nämnder: det nya WOW-designhotell-
et, redan kallat Waterfront, på Skatudden. I skisserna en snedställd, korsformad skapelse, som ser ut att bestå av fem jätte-
lika iskuber – i glas med något slags skrovlig yta, som förr på Finlandia-vodkaflaskorna. Holiday in Ice.
Det är svårt med nya byggnader i en gammal stad, men det kan lösas, exempel finns. Social- och kommunalhögskolans nybygge i Kronohagen är ett. Stil och skärpa, av arkitekt Juha Leiviskä. Det finns också motsatsen. Det på sin tid WOW-uppblåsta Kiasma har sjunkit ihop till ett snett och vint, läckande plåtskrov under årens lopp, museichefer och utställningar flyr följaktligen stället.
Stadens bild byggs upp av människornas stadsbilder och föreställningar: historiska, närvarande, redan frånvarande men ännu verksamma, tillkomm-
ande. Varifrån kommer alla dessa föreställningar om ”mera liv” och bastur under glastak i Helsingfors? Senatstorget och de närmaste omgivningarna är uppbyggda som en arkitektonisk vision av Finlands förening med Ryssland efter 1809, med efterföljande politiska förändringar ända till i dag, som offentlighetens och undersåtarnas/medborgarnas/stadsbornas gemensamma mötesrum. Själva historien – och arkitekturens högsta nivå i detta land – gör rummet oförytterligt på många sätt. Det kan inte säljas ut, ens styckevis, utan omdöme och kunskap.
En levande stadsbild kan redan nu studeras på många håll i Helsingfors, mycket bra till exempel efter klockan 04 under veckosluten på Stora Robertsgatan. Den urbana ungdomen för här sitt eget högljutt kreativa liv. Juopporänni, ”fylleränna” används på finska som beteckning för denna typ av levande miljöer. – Men det är kanske de rika och tysta kreditkortsturisterna som skall fylla Senatstorgets kvarter på dagarna och äta dyrt ute på kvällarna.
Senatstorget har ännu något som ingen har lyckats förstöra: kvälls- och nattystnaden mitt i huvudstaden, skymningen och mörkret, sommarmorgonens sneda sol från öster. En tyst stad där bara byggnaderna talar, är en av världens mest sällsynta upplevelser numera. Finns ännu i Helsingfors, vissa tider av dygnet och året, innan turismens myriader i t-skjortor och digitalkameror från sina bussar erövrar allting, med tillhörande krimskrams, som redan fyller Salutorget och den gamla saluhallen både sommar och vinter. – Och de illaluktande friterade mujkorna, savolaxarnas insjösmåfisk i huvudstaden! Helsingfors har sin egen lukthistoria – Sinebrychoffs söta maltdoft, Ekbergs bageri, Pauligs gamla kafferosteri, böcklingarna från Sibbo. Dill och jordgubbar.
Staden och kulturen gömmer sig i det skenbart minsta och lägsta, inte i bastuavdelningar och under glastak. Just i vinter har snöröjningmaskinernas stålkammar igen dragit hårt fram över något av det finaste, vackraste och säregnaste i Helsingfors. Trottoarernas släthuggna, stora granitplattor kring Senatstorget har fått nya klösspår som aldrig kan tas bort. Graniten är stadens och hela Finlands karaktärssten och förtjänar ett bättre öde än att ständigt kantstötas. Efter ett stilla regn syns alla granitens olika, utvalda färgskiftningar och hela stenrikets rikedom.
Detta är verkligt exklusivt, på stadens mest exklusiva adresser, jämfört med de nya kinesiska, jämnt sågade men döda stenplattor som börjat täcka andra gaturum. Och arbetet bakom stenarna i tiden: försök själv med hammare och mejsel hugga granit, plant och kvadratiskt. Handarbetet har också annars försvunnit ur gatubilden och förvandlats till artesanernas småpynt. Ingen skottar snö för hand eller sopar gatorna med kvast. Gåsisen som jagar busiga barn med stakakvast är död.
Staden hade också ett språk med sina egna ord som ingick i husens och gatornas liv. Nu regeras den av byråkratins newspeak, där upplivandet, elävöittäminen, naturligtvis betyder det motsatta. Död åt det ännu autentiskt levande och köpta upplevelser och tjänster i stället. Just nu håller husen vid Senats-torgets södra sida på att dö, på obestämd tid i väntan på någon återuppståndelse. Café Engel, Sofiegatans antikvariat, stängda. Om det någonsin skall bli så många och stora glada parasoller på det eventuella nya kafeets uteservering som arkitekternas illustrationsplanscher visar, så kommer man överhuvudtaget inte att se Senatstorget eller domkyrkan längre. En av de enkla upplivande upplevelserna. För övrigt skiner solen aldrig just på detta ställe.
Rainer Knapas
