Elzbieta Jasinska Brunnberg skriver om svensk jazz i litteraturen.
Svenne Spjut kommer från Köpenhamn, efter att ha spelat där på sommaren med danska musiker, till Lund för ett engagemang på Grand Hotel. Året är 1946. På kvällarna lever han sitt liv som jazzmusiker, med allt vad det innebär – inklusive en svärm av unga kvinnor.
På morgnarna ligger han kvar i sängen och planerar för sitt framtida skrivande. ”Min konst … måste ha med jazzmusik att göra och bli ett livskraftigt ogräs med djupgående rötter som slingrar sig in under de blankpolerade salsagolven i mörkret …”, tänker han. Han upptäcker att idolen och författaren Céline befinner sig i Köpenhamn. Han bestämmer sig för att smuggla in honom till Lund instoppad i sin kontrabas. Basens lock krånglar och Céline finns kvar i basen under spelningen på Grand. ”Med Céline sittande i instrumentet uppstod ett fylligt, köttaktigt kontrabasljud … Ingen hade lagt märke till att jag gav min bas bröd …” När Céline lämnar sin gömma visar det sig att Svennes bas inte låter lika intressant längre. Svenne övertygar Céline om att han måste sitta i basen under spelningarna. ”Vi diskuterade olika lösningar på problemet, men inte ens Nilsson kunde förklara varför det blev en vackrare ton i instrumentet när Céline satt i det … Den natten bestämde jag mig för att spela med Céline sittande i basen men helt utan lock …” Detta är storyn i Sture Dahlströms bok Jag tänker ofta på Céline (Bakhåll, Lund 1994).
Idén att på detta surrealistiska sätt framställa symbiosen mellan jazz och litteratur är genial – men en fråga infinner sig: hur och varför valde Sture Dahlström just Céline – känd och anklagad för antisemitism – som ett utryck för det dahlströmska anarkistiska draget? Som ett sätt att illustrera stämningarna direkt efter kriget, inte minst i Lunds akademiska kretsar, bara några år efter att de judiska läkarna vägrades asyl i Sverige, som inte ens jazzen, hatad av nazisterna, skulle kunna klara sig utan att besmittas av?
Till tiden direkt efter kriget återvänder Dahlström redan tidigare i Änglar blåser hårt (Raben & Sjögren 1961, ny utgåva Bakhåll 1988) – den första svenska jazzromanen och Dahlströms litterära debut. För denna
debut förberedde han sig genom att skriva artiklar om jazz, medan han försörjde sig som fräsare och hålslipare på Husqvarna vapenfabrik. På 60-talet utgavs flera titlar som handlade om det fria livet med jazz, med skrivande, skapande, resande och kärlek. Lyckan över att behärska konsten att utrycka sig både genom musiken och orden beskriver Dahlström i Mässingsmannen (1965, nyutgåva Bakhåll 1990):
”På den tiden kunde han inte tänka det som hände honom och det han upplevde i ord. På den tiden kunde han bara känna det och spela det och nu när han satt på den åspolade bron fanns musiken i honom i långa summande slingor och eftersom toner aldrig åldras eller dör kunde han ta ut det han ville ur musiken och uppleva alltihop igen i ord och han var mycket lycklig när det lyckades…”
Författarens alter ego – ibland heter han Svenne Spjut, eller Jeb Stark eller Carl Sand eller Jerp Sol, alla med tydliga dahlströmska drag, förflyttar sig i Europa och i världen som en svensk variant av nyupptäckte Jack Kerouac, spelar jazz, diskuterar jazz. Det är vitala, livsbejakande berättelser, ofta med surrealistiska drag, fyllda av drömmar, dagdrömmar, sensualitet och erotik. Samtidigt är de en spegelbild av hans eget liv som rastlös jazzmusiker och författare, som samtidigt lyckas leva ett lyckligt familjeliv med konstnärinnan Anna-Stina.
svenskt 50-tal
Medan Dahlström tecknar en positiv bild av det kosmopolitiska livet som jazzmusiker lyckas jazzlegenden ”Lennie Blue” Olsson varken slita sig från Sverige eller skapa ett lyckligt familjeliv. ”Varför har Lennie Blue aldrig spelat utomlands? Utanför Skandinavien i alla fall? … Varför kom han aldrig ut i världen? Spriten? Nä, då skulle Monk och Parker också vara hemvävda …”, funderar Jacques Werup över den begåvade Olssons öde i romanen Lev länge, dö ung (Natur och Kultur, 2001). Werup hittar förklaringen i en kväll på Nalen i maj 1953. Lennie Blue, på toppen av sin berömmelse, med en skiva såld i över 20 000 ex, men ordentligt berusad, gör bort sig inför den amerikanska agenten Mr. Hartfield. ”He is not funny! He is (a?) phony! This is not jazz … this is a local monkeyshow! He will never make it in the States! Never! They will kill me if I make him over, such a clown!” Nio år senare sliter Lennie på Kockums ”som en zombie med städvagnen … ’nä, men … är det inte Lennie Blue?’ ’I egen låg person’. ’Så här kan du inte ha det.’” Lennie börjar uppträda igen, även kärleken kommer åter i hans liv. Och försvinner, liksom pengarna i fickan på hans impressario. Med stor kärlek till bokens huvudgestalt och andra personer, med gedigna kunskaper om jazz lyckas Jacques Werup teckna ett intimt porträtt av en jazzmusiker och hans samtid.
På ett fotografi från 1950 ser man, som en stor kontrast till Lennie Blue Ulf Linde, snygg och elegant som Miles Davis på 50-talet eller snarast som Mr Big i Sex and the City, spelande med Nisse Skoogs orkester i Nalens Harlem.
I den nyligen utgivna samlingen Korta kapitel om mitt liv etcetera – Från kart till fallfrukt berättar mångsysslaren Ulf Linde om sitt tidiga möte med jazzen. Första uppträdandet som vibrafonist hade Linde, fortfarande elev vid Östra Real, ihop med Putte Wickman, som fick övertyga den unge jazzentusiastens föräldrar om att jazzen inte bara spelas av ”allehanda sluskar”. De tre kapitel som handlar om Lindes jazzkarriär är en koncentrerad historia av 50-talets jazzliv i Sverige, med utblickar mot USA. Det största ögonblicket var inte någon särskilt lyckad spelning, utan att bli kysst på munnen av Ella Fitzgerald. Från att vara jazzmusiker med egna åsikter var steget till att skriva kåserier i Orkesterjournalen kort. ”På den tiden träffade jag Lasse Gullin ganska ofta. Vi spelade på Nalen bägge två, visserligen i olika band. Lasse hade en serie i Orkesterjournalen där han efter att ha lyssnat på svenska jazzskivor skrev ner på noter de solon har tyckte var bra …” Kåserierna finns samlade i boken Jazz (Hjarmarson & Högberg 2004) med Lars Nygren som redaktör. ”Jag tyckte att de var både barnsliga och illa skrivna”, kommenterar Linde sina första texter. Men efter nästan 60 år är kåserierna fortfarande de bästa som skrivits om jazz och ofta citerade.
I en intervju i DN (13.7.08) summerar Linde den självklara relationen mellan jazz och litteratur: ”Rytm, improvisation, allt som har med jazz att göra, det gäller också när man skriver. Om jag har en stil är det säkert på grund av att jag lyssnat på de meningar jag skrivit och försökt få dem att bli rytmiskt uttrycksfulla. En dålig mening är som att ha sand i skorna, eller en för hård huvudkudde. Det måste finnas ett slags rytmisk vila i språket. Det är det jag försöker uppnå, och det är ungefär detsamma som när man spelar …”
Elzbieta Jasinska Brunnberg
