Konsten måste vara fri för att vara konst, men den kan också vara ekonomiskt nyttig, säger filosofen Sven-Olov Wallenstein som besökte Helsingfors i månadsskiftet.
Sven-Olov Wallenstein är lärare vid Södertörns högskola i Stockholm, har skrivit och redigerat tiotals böcker i filosofi, konsthistoria och arkitektur, översatt verk av Kant, Hegel, Frege, Husserl, Heidegger, Levinas, Derrida, Deleuze och Agamben. Han har också medverkat i redaktionen för tidskrifterna Kris och Material, och är idag huvudredaktör för Site, en Stockholmsbaserad engelskspråkig tidskrift med fokus på konst, arkitektur och filosofi.I Helsingfors kunde man höra honom i månadsskiftet februari-mars på två olika seminarier, 27.2 på FBF:s seminarium ”Kultur och okultur i konstvärlden” på Diana-scenen, samt 4.3 på Hanaholmens seminarium ”Konst och kultur – ett svar på framtidens samhälleliga och ekonomiska utmaningar” som handlade om de svenska och finländska konstutbildningarnas samhällsrelevans och utveckling.
På det senare talade han under rubriken ”Konsthögskolornas roll i de kreativa näringarna” och mutade på ett tankeväckande sätt in sig mellan de gängse två lägren i samtida kulturpolitisk debatt: dem som betonar de så kallade kreativa näringarna och främst ser en ekonomisk tillväxtpotential i kulturen (ofta tjänstemän och politiker) å ena sidan, och dem som betonar konstens autonomi och samhällskritiska roller (ofta humanister och konstnärer) å andra sidan.
Konst och samhälle
Frågan om konstens betydelse för samhället kan varken besvaras inom forskningen eller konsten: den måste ställas mellan universitetens och konsthögskolornas domäner, menar Wallenstein. Den ännu förhållandevis unga forskarutbildningen för konstnärer kan utgöra en fruktbar plats att ställa den här frågan, men om den lyckas med uppdraget får tiden utvisa. Det här är ingen fråga som kan besvaras en gång för alla och skrivas in i kulturpolitiska manifest.
Även om Wallenstein betonar vikten av konstens autonomi talar han i positiva termer om många av de idéer som förts fram i den kulturpolitiska debatten. Ta till exempel begreppet innovation, som för många kulturmänniskor idag ger allergiska utslag:
Det kanske mest kännetecknande draget för moderniteten, sen dess uppkomst från 1830–1840-talen, har varit att söka det nya, kullkasta, provocera. Men det är inte provokation som konsten väsentligen sysslar med, snarare söker den genuint nya betraktelsesätt som inte kan sättas in på samma skala som de tidigare. Med andra ord kan man säga att konsten sysslar med innovationer.
– En innovation är inte ett regelbrott: den följer inte ur de regler vi har utan är en upptäckt av nya regler, säger Wallenstein. En innovation är inte heller en produkt, utan snarare ett nytt sätt att tänka och betrakta.
Ofta sker innovationer när människor med olika expertis kommer samman i ett sammanhang där alla är beredda att ge upp lite av sin auktoritet och öppna sig för alternativa synsätt, upptäckten av centralperspektivet i renässanskonsten är ett exempel. Man kan skapa bättre förutsättningar för sådana möten, men innovationer kan inte planeras fram.
– Det bästa argumentet mot politiserad forskning är att den inte blir bra. Varken för forskarna, politikerna eller det näringsliv man vill främja. Det samma gäller för konst.
Att betona det innovativa betyder inte att man förlorar konsten åt upplevelseindustrin. För att konsten ska förbli konst måste den ha distans. Men vi ska inte heller, menar Wallenstein, vara alltför rädda för det att gränserna mellan konsten och det kommersiella blir flytande. Så har det nämligen varit under hela den moderna epoken: Dadaismen innebar inte bara avantgardistisk konst, många sysslade också med reklam. Le Corbusier var reklammakare innan han blev arkitekt.
Konstnärlig utbildning handlar om att lära sig skapa nya visuella språk. De här språken kan sedan användas på en mängd olika sätt i en mängd olika kontexter. Bildkonst och utställningsverksamhet t.ex. är bara en lite del av vad bildkonstnärer har sysslat med. Det tyder, enligt Wallenstein, på bristande institutionell fantasi att man inte klarar av att utnyttja den kunskap som finns.
På flera nivåer
Det som Wallenstein säger kan både tolkas som ett stöd för dem som betonar konstens näringslivsrelevans och som en kritik av dem.
– Det är precis min poäng, säger Wallenstein. Om man instrumentaliserar konst blir det dålig konst. Om man vill dra nytta av konsten måste den få vara fri.
Han betonar att han vill prata om de här frågorna på ett sätt som inte faller in i de gängse kategorierna. Men, undrar jag, finns det inte risker med de subtila begreppsförskjutningarna som Wallenstein för in i diskussionen? Det han säger är ändå så mycket mer komplext än det som sägs i samma termer inom kulturförvaltning och kulturpolitik.
– Man måste kunna prata med politiker och byråkrater. Man måste kunna prata på flera nivåer samtidigt. Det gör vi som arbetar på universitet hela tiden i förhållande till centralförvaltningen, säger han.
– Jag tror på en radikal experimentell konst. Men den kan vara nyttig.
– Människor vill bo på platser där det händer intressanta saker. En intelligent statsapparat förstår det här; i Tyskland har man lyckats bra med det. Ett av de bästa sätten att locka företag är att bygga museer och konsthallar. Man skapar bilden av att det här är en plats där det händer saker, och företagen tänker att det är en plats där deras anställda gärna vill bo.
På det sättet skapar man miljöer där både kulturen och näringslivet mår bra på sina egna villkor. Något som Wallenstein helt vill avskaffa i det kulturpolitiska språkbruket är begrepp som närande och tärande. Det är självklart att konsten och kulturen är närande, att den tillför något omistligt.
– Det är ofta förbryllande hur konventionellt politiker tänker, säger Wallenstein.
– Man försöker styra tidskriftsstöd och drar ner på konstnärslöner. När det handlar om så otroligt små summor. Jag kan inte tänka mig en bättre investerad euro än den som lagts på sådant, också med tanke på all goodwill som man får.
Igen ett exempel på bristande institutionell fantasi, menar Wallenstein.
– Problemet är att politiker misstror kultur, misstror kulturarbetare. Både på höger- och vänsterhåll, men särskilt höger. Det har att göra med varifrån man kommer, vilken bakgrund man har. Men det är för jävligt.
Wallenstein själv har gjort en gigantisk idéell insats inom översättning och tidskrifter bland annat, så jag frågar till slut hur han ser på förutsättningarna för den sortens verksamheter i dagens kulturpolitiska klimat.
– Jag bryr mig inte så mycket om det där, säger Wallenstein.
– Jag är väl den sortens människa som inte frågar hur jag passar in i världen utan snarare hur världen passar in i mig. Sånt här kan ju inte hindra en från att arbeta.
Men han är ju inte heller konstnär utan akademiker, betonar han, och medger att han kanske skulle ha varit mer bekymrad om han hade arbetat utan den institutionella ramen.
– Det är ju mycket arbete som är dåligt betalt. Man tänker sig att det man satsar i något skede ska ge utdelning, också ekonomiskt, men det gör det ju inte nödvändigtvis.
