Kvällspromenad med hunden. Över havet purpurfärgad skymning, istäcke till Högholmen, metervis med orörd snö. De svarta träden översållade av pyttesmå körsbärsblommor i frost. Absolut tomt, absolut tyst. Det är så vackert att hjärtat sväller, som så många gånger tidigare denna välsignade vinter. Med ens är Helsingfors en fin stad att bo i.
Därför blir det så ansträngande då folk klagar på småsaker. Ta t.ex. tågtrafiken. Så klart blir resenärer irriterade på att tågen blir försenade på grund av snöfall. Det är mänskligt.
Då skulle jag vilja tänka så här: de som jobbar på VR gör säkert sitt bästa. De försöker få bort snön från banorna, lokförarna åker så fort det är tryggt, de signalerar åt varandra om vem som använder banorna, de underrätt-ar tågresenärerna o.s.v. Statens järnvägar ägs ju av staten, de är medvetna om att staten förlorar pengar om arbetstagare inte kommer till jobbet, viktiga möten inte hålls o.s.v. Tid är pengar, som farbror Joakim brukar säga i Kalle Anka. Men snö är snö.
Värnar VR om sina försenade resenärer kunde skaror av arbetslösa anställas för att ploga. Vem har istället hittat på att VR ska betala tågpassagerarna för förseningar? Så klart EU, som ivrar för tågresenärernas rättigheter (och vill stävja katastrofen som privatiseringen gjort av tågsystemet i Storbritannien). Det är fint. Grundtanken måste vara konkurrens: tågbolagen oroar sig för att förlora sina passagerare till buss eller bil eller flyg, det finns ju inte konkurrerande tåg (än så länge åtminstone). Men staden håller t.ex. vägarna plogade mer eller mindre nitiskt. De kostnaderna, liksom kostnader för att bygga och upprätthålla vägar sätts inte på bilisterna, utan på alla. Varför ska då VR drivas enligt ett affärsföretags stängda logik? I stora delar av Europa är risken för att bli insnöad inte stor – men hos oss är snö på vintern inte helt oförutsägbart. Är det då klokt att VR ska gå på knä och kanske bli tvunget att höja biljettpriserna för att betala för något som varje mänska som tittar ut genom fönstret fattar: det snöar?
Jag missunnar inte resenären lite extra pengar. Men de kan bli dyrköpta. De döljer skumma tankemönster. Ett är att invagga passagerarna i falsk trygghet: tågen går oberoende av väderlek, tåg är alltid i tid, ingenting kan stoppa vår fantastiska teknik – utom att vintern kan. Samma tankesätt, där människan är helt frånkopplad från naturen och klimatet, har också klädbutikskedjorna – kolla på vårkollektionerna i skyltfönstren som bäst. Ska man skratta eller gråta eller gud förbjude köpa italienska sandaletter – nu? Filtstövlarna på! En annan variant är att folk tänker sig att de där statsanställda på VR (för att hänvisa till Vivi-Ann Sjögrens Sista ord), är lata och slappa – de gör inte sitt bästa om de inte är tvungna att betala böter för sina misstag, de planerar löjliga banor utan reservspår, de beställer dåliga tåg som inte tål köld o.s.v. De jobbar inte av arbetsmoral, för att de tycker deras arbetsuppgift är viktig eller av omsorg om passagerarnas säkerhet. Det blir ett vagt misstänkliggörande av staten på amerikanskt vis, som ligger långt från förtroendet folk i Skandinavien av tradition har haft för sina folkhem. I den ljuvt melankoliska boken Fishing in Utopia; Sweden and the Future that Disappeared skriver britten Andrew Brown fascinerat om hur svenskarna på ett självklart sätt har litat på varandra och på staten – och i den stund deras tillit upphörde (och de slutade solidarisera sig med varandra) upphörde också välfärdsstaten. Så har vinterkriget och talkoandan fungerat för Finland. Det är fråga om en attityd, en inställning enligt vilken vi alla tillsammans är samhället.
Denna vinter har snön fallit och fallit över fattiga och rika, över goda och onda, över levande och döda. Folk har lett mot varandra då de pulsat fram i drivorna. Men den tillitsfulla attityden kan smälta bort och var är vi då? I ett hårdare, mörkare, naknare, slaskigare samhälle.
Sara Ehnholm Hielm
är förlagsredaktör
