I det upplysta 2000-talet säger fortfarande tio procent av lärarna i Finland att det inte finns sexuella minoriteter i den egna skolan. Många vill inte heller tala om saken.
“Mångfald ryms inte i skolan”. Så rubricerade tidningen Opettaja (Läraren) sin utredning om lärares inställning till sexuella minoriteter i skolan, som publicerades den här vintern. Undersökningen skapade för en dag rubriker i tidningarna, men glömdes snabbt bort igen.
Det kanske minst överraskande resultatet i undersökningen är att heterosexuella och icke-heterosexuella lärare ser sin omgivning olika. Lärare som inte anser sig passa in i den vedertagna heteronormen visar sig vara betydligt mer uppmärksamma på såväl personal som elever som representerar sexuella minoriteter. Under hälften av de heterosexuella lärarna upplever att de har haft homo- eller bisexuella elever i klassen. För homo- eller bisexuella lärare är samma siffra nästan tre fjärdedelar, vilket i sig också ter sig som en låg siffra. Ungefär samma siffror går igen då det frågas om man har arbetat tillsammans med icke-heterosexuella personer i skolan.
Tio procent
Av icke-heterosexuella lärare säger endast en procent att det överhuvudtaget inte finns några representanter för sexuella minoriteter i skolan. Av de heterosexuella lärarna säger hela 12 procent det. Sammantaget torde det betyda att runt en tiondedel av alla Finlands lärare är totalt blinda för homosexuella, bisexuella eller transkönade elever. Elever som kanske just är inne i den värsta fasen av puberteten, som är missnöjda med sig själva, sina kroppar och sina tankar och lustar och som skulle behöva allt det stöd från vuxna i omgvningen som bara är möjligt. Den populära folksanningen säger att runt tio procent av alla människor hör till en sexuell minoritet. En enkel huvudräkning med sannolikhetslära säger att det i så gott som alla skolor i Finland torde finnas hbt-personer. Att i sten påstå att ens skola inte har sett en hbt-person är lika imbecillt som då Irans president Mahmoud Ahmadinejad säger att Iran inte har problem med homosexualitet, eftersom det är en amerikansk sjukdom.
En annan diskrepans i undersökningen är att trots att det är de heterosexuella lärarna som tycks vara sämst på att upptäcka hbt-personer i skolan, anser de sig i mindre grad behöva mer information om sexuella minoriteter. 84 procent av de heterosexuella lärarna tycker att de vet allt de behöver veta, medan 36 procent av icke-heterosexuella lärare vill ha mer information.
Enligt forskningskoordinator Jukka Lehtonen anser majoriteten av lärarna att frågor kring sexuell identitet är något som är personligt och inte ska diskuteras i skolan. Själva anser de sig vara väl insatta i ämnet och menar att deras undervisning och inställning till eleverna är jämlik.
– Det här är ändå en slags nöjdhetsillusion. Då man går på djupet, till exempel då det gäller mångfald inom undervisningen, visar det sig att jämnställdhet egentligen betyder att alla antas vara heterosexuella.
Svårt att prata
70 procent av lärarna anser ändå att sexualitetsfrågor är ett nedtystat tabu inom skolvärlden. Många menar att sexualitet inte hör till arbetet och inte borde ha någon betydelse. Andra anser att öppenhet skulle ta kål på onödigt skvaller och att öppet medge att man till exempel är homosexuell skulle vara ett bra exempel inför eleverna. Lehtonen säger att hen av egen erfarenhet vet att många hbt-personer inte vill accentuera sin sexualitet eller sin inställning till det egna könet.
– Det anses normalt att heterosexuella berättar som sina äktenskap eller sina barn på arbetsplatsen. Men om icke-heterosexuella öppnar sig om liknande frågor, så blir folk rädda att skolan ”sexualiseras”. Det gör att icke-heterosexuella känner att de alltid måste väga sina ord då de till exempel tillfrågas om de är gifta.
Ett annat problem är att lärarna bär med sig en massa gammal barlast. Dels förväntas det att läraren ska vara asexuell, och dels leva ett exemplariskt liv också utanför arbetet.
– Exemplariskt betyder i det här fallet ett heterosexuellt äktenskap och familj. Tanken att läraren ska vara en rollfigur och förebild lever ännu starkt kvar. Läraren ses som asexuell, neutral och till och med puritansk. Det är talande att det till och med talas mer om de sexuella minoriteternas ställning inom kyrkan än vad det görs i skolan.
Janne Wass
