Niklas Forsberg har i Ny Tid (5/2010) en recension på min bok Samvetet och det dolda. Recensionen är på många sätt insiktsfull och välskriven men där finns ändå en del bedömningar om mycket viktiga frågor som jag har svårt att komma till rätta med. Det är förstås svårt att fånga sitt intryck av en hel bok i en recension. Hur som helst har jag bara recensionen att gå efter. En av de svåra uppgifterna i filosofi är att artikulera arten och graden av meningsskiljaktligheter så jag hoppas att min respons på Forsbergs recension kan bidra till att göra det klarare var han står.
Jag tycker att den viktigaste invändningen Forsberg kommer med är då han säger att jag inte vill kommunicera med andra filosofer. Han karakteriserar den diskussion som jag för i boken som “sluten”. Eftersom ett centralt tema i boken är öppenhet så vore det faktiskt olyckligt om Forsberg karakteristik är riktig. Hur ska man avgöra det? Om Forsberg känner att boken inte kommunicerar med honom så måste hans karakteristik väl vara riktig åtminstone i hans fall – och för läsare som delar hans synsätt? Riktigt så enkelt är det inte. Det är ju också möjligt att en läsare inte vill ta till sig vissa, störande, tankegångar. Den här möjligheten gör att det inte är helt klart var kommunikationen brister.
Forsberg tolkar mig som att jag uttalat vägrar att gå med på det akademiska samfundets förväntningar om kommunikation och han likställer det här med en vägran att kommunicera från min sida. Men är det verkligen så att om man inte vill gå med på den specifikt akademiska formen av kommunikation så är man därmed sluten och icke-kommunikativ? Skälet till att jag tar avstånd från mycket i den akademiska diskuss-ionen – inte det akademiska som sådant – är att jag anser att den dels tenderar att förvränga innebörden i moraliska begrepp och dels är sluten i sin tekniska jargong. Den här kritiken tycks Forsberg i viss utsträckning gå med på. Det han kritiserar är att jag, som han påstår, inte riktar mig till någon särskild nu levande filosof utan diskuterar Freud, Heidegger, Jung och Nietzsche. Det jag säger gäller, menar Forsberg, “alla och ingen”. Hans intryck av att boken är full av “svepande generaliseringar” verkar sammanhänga med det här.
Jag ägnar i boken ett helt, om än kort, kapitel till att diskutera en nyligen (2006) utkommen bok om samvetet. Dessutom ägnar jag ett kapitel åt R.D. Laing, men eftersom han är död sedan 1989 så kanske Forsberg inte räknar honom som samtida? Jag tar också upp samtida tänkare som Z. Bauman, J. Derrida, R. Girard, J. Habermas, J. Vetlesen, P. Winch, S. Žižek bara för att nämna de mest kända. Sedan diskuterar jag rätt ingående ett moralfilosofiskt dilemma som lagts fram av Thomas Wallgren. Men kanske det här inte räcker? Är det så att Forsberg hade önskat att jag behandlar fler samtida tänkare eller att jag hade kommenterat de filosofer jag tar upp mer ingående? Hur som helst så önskar han i såfall att jag hade skrivit en annan bok; en bok där jag tar mig an den akademiska diskussionen …
Jag får det intrycket att Forsbergs önskan är ett exempel på just det specifika akademiska kravet på kommunikation som jag kritiserar. En del av det jag kritiserar är också att den akademiska diskussionen tenderar att spjälkas upp i snäva, specifika diskussioner med en teknisk terminologi som gör diskussionen sluten och – åtminstone då det gäller moraliska frågor – vanställer frågornas karaktär. I de här “bloggvetenskaperna” blir man inte noterad om man inte uttalar sig om de rätta frågorna, de rätta personerna och har den rätta stilen.
De samtida tänkare som jag diskuterar bildar ingen enhetlig grupp. Jag har valt ut filosofer som jag har ansett på ett eller annat sätt intressanta utan att beakta vilken filosofisk tradition de tillhör. Sett ur ett akademiskt perspektiv utgör de en brokig skara. Men om man beaktar bokens tema – och det kunde väl också uppfattas som ett akademiskt sett relevant perspektiv? – är de inte alls godtyckligt valda. Är det den här “brokigheten” som har gett Forsberg intrycket att jag inte riktar mig till någon? Borde jag ha sällat mig till någon lätt identifierbar akademisk diskussion – med alla medföljande randvillkor – för att räknas som kommunikativ? Tänk om det är så att Forsberg själv har en snäv idé om vad det betyder att kommunicera och så tycker han att jag är icke-kommunikativ därför att jag faller utanför hans snäva ramar?
Är det ens helt säkert att boken inte når honom? Han säger att den kritik jag riktar mot det akademiska “gnager i honom”. Hur kan en text som inte kommunicerar gnaga i honom? För han vill väl knappast säga att en text är
kommunikativ enbart om den slätar en medhårs? Är det inte en ganska viktig filosofisk uppgift att försöka avgöra var motståndet ligger då en text stör en? Jag ser inte att Forsberg skulle ha ställt sig den här frågan.
Forsbergs krav på akademiskhet och kommunikation borde vara något som han ställer på varje filosof. Gör han det? Jag har svårt att tro det. Många viktiga filosofer är mycket mindre akademiska och i Forsbergs mening kommunikativa än jag är: Heidegger, Levinas, Wittgenstein … Varför får hans krav en sådan nyckelroll just då han recenserar min bok?
Man får det intrycket att det som stör Forsberg mest i min bok är att jag inte för en akademisk diskussion på ett sådant sätt som han anser vara önskvärt. Jag kunde tycka att det är nedslående att mitt försök att peka på det angelägna i moralen inte resulterar i någonting mer än en irritation över akademisk praxis. Men jag tänker mig att det i själva verket kunde vara något annat än frågor om akademisk praxis som gnager i Forsberg. Kan det inte vara så att “akademisk praxis” på många olika plan används som ett skydd mot besvärande tankar? Praxisen rensar bort störande texter från sina egna domäner och om sådana texter dyker upp någon annanstans så kan man avfärda dem för att de inte anses hålla akademiskt. Jag får ingen klar bild av hur Forsberg tänker då han menar att min bok “upprör” många (honom själv?) p.g.a. den förmenta bristen på dialog med det akademiska. Hur kan den här tämligen opersonliga frågan vara så upprörande? Varför är den så viktig just i det här sammanhanget? Fanns det verkligen ingenting mer svårsmält i boken? Eller är det akademiska avfärdandet just ett sätt att göra sig av med de svårare frågorna?
Jag vill ännu helt kort beröra några andra kritiska synpunkter som Forsberg för fram. Han tycker att jag är självmotsägande eftersom jag å ena sidan försöker komma bort från essentialiseringar och å andra sidan säger att moral är en flykt undan samvetet m.m.; något han uppfattar som en essentialisering. Här får jag det intrycket att Forsberg likställer varje form av allmän karakterisering med essentialisering. Så kan det väl inte vara? Dessutom är min tanke den att vår flykt undan samvetet består bl.a. av en tendens att essentialisera, så ja: om vi talar om mänsklig ondska så handlar det om essentialisering.
Vidare, ger Forsbergs recension det intrycket att boken präglas av “svepande generaliseringar”. Det här förbryllar mig. Min avsikt har varit att göra just det motsatta: att så ingående och detaljerat som möjligt beskriva våra moraliska reaktioner; något som jag tycker är en bristvara i den moralfilosofiska diskussionen. Nu tycks Forsberg ändå tycka att boken präglas av svepande generaliseringar. Jag kan inte förstå annat än att han anser att mina resonemang mestadels inte är konkreta nog. Men jag har väldigt svårt att förstå den här bedömningen.
En sak som enligt Forsbergs prognos leder till att många av bokens poänger inte kommer att tas på allvar är då jag, enligt hans uppfattning, säger att om man inte håller med mig så har man missförstått mig. Det är illa om jag har gett skäl till sådana slutsatser. Det som har varit min avsikt att säga är att moralisk insikt handlar om att vinna sitt eget motstånd mot samvetet. Det här betyder att det som jag skulle räkna som relevant kritik mot det jag säger är om någon pekar på beskrivningar där jag förvränger ett problem för att på så sätt få det att framstå som mer trösterikt ur samvetsflyktens perspektiv. Jag kan inte gå längre in i frågan, men min avsikt har faktiskt inte varit att säga att om man inte håller med mig så måste man ha missförstått något.
Det är klart att det är svårt att gestalta en bok i en recension. Därför vore jag tacksam om Forsberg kunde ge en litet mer utförlig förklaring till de bedömningar om bristande kommunikation m.m. som han har valt att lyfta fram i sin recension.
Hannes Nykänen
