Den svenske filosofen Sven-Olov Wallenstein nämner Tyskland som modelland för kulturpolitisk medvetenhet i intervjun på sidan 3 i denna tidning: där har man enligt Wallenstein insett att kulturbyggande skapar intressanta miljöer som även genererar tillväxt. Också i söndagens Helsingin sanomat (7.3) presenterades Tyskland som ett föredöme på området; i detta fall är det München som specifikt lyfts fram. Där har man under de senaste åren satsat på flera stora nya byggnader för att visa upp de magnifika konstsamlingar som stadens museer äger. Pinakothek der Moderne öppnade sina dörrar 2002, och något senare Museum Brandhorst.

I år öppnar den nya byggnaden för den statliga samlingen av egyptisk konst och 2012 ska Lenbachhaus få en ny flygel. Nu talar vi förvisso om en stad av en annan storleksklass än Helsingfors, men HS kulturredaktör Vesa Sirén är inte sen att jämföra läget med den finländska diskussionen. Egentligen är hela artikeln ett inlägg i en rent inhemsk kulturpolitisk diskussion, väckt av Leif Jakobsson när han i januari som nytillträdd ordförande för Centralkommissionen för konst i HS uttalade sig mot flera dyra nybyggen inom kultursektorn och för större satsning på innehåll.
Byggande kan vara viktigt just för innehållets skull, menar Sirén: Ett fullt utnyttjande av den potential som finns kräver adekvata utrymmen. En symfoniorkester behöver en sal där den kan låta som en symfoniorkester och konstsamlingar behöver utrymme för att kunna hänga framme.
Även om Siréns artikel om München är intressant i sig förlorar den dock på den drygt polemiserande tonen mot Jakobsson. Båda är ändå rörande överens om att det är ”innehållet” som räknas, och då är det snarast diskussionen om innehållet som borde få prioritet, framom frågor om nya väggar eller inga nya väggar.
Helsingfors och Finland har mycket att lära av städer och regioner där kulturpolitiken och den offentligt finansierade kultursektorn lyckas föda vibrerande, inspirerande miljöer genom nybyggen. Men hos oss blir det tyvärr ofta mera storstilade visioner än verkliga vibrationer. I Helsingfors fall handlar nybyggandet nu t.ex. om ett centrumbibliotek (som också Sirén nämner), som planeras samtidigt som nätet av lättillgängliga närbibliotek hotar att decimeras på grund av kommunens ständiga sparbehov. Det är också svårt att glömma att det lovande och välbehövliga musikhuset nu har rests precis där en av de få genuint vibrerande och samtidigt lättillgängliga platser för gräsrotskultur låg vid millennieskiftet. Vilket innehåll är det alltså vi vill ha, för vem, på vems bekostnad, med vilka syften och till vilket pris?
När denna tidning går i tryck har undervisningsministeriet på sin hemsida precis publicerat resultatet av den kulturutredning, ledd av Leif Jakobsson, som under det gångna året gjorts av en grupp sakkunniga inom kulturbranschen. Eftersom dokumentet är ämnat att ge riktlinjer för den finländska kulturpolitiken fram till 2035, är det förstås roligt om så många kulturintresserade som möjligt tar sig tid att bekanta sig med dess innehåll.
Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.