I söndagens Hbl efterlyser Susanna Alakoski ett samtal om fattigdom och utsatta grupper och det får mig igen att undra varför vi här i Svenskfinland hamnat så på sidan om den våg av politisering som under de senaste åren sköljt över Sverige.

Göran Greider nämner ”det sociala berättandets återkomst”, men lika väl kunde man lyfta fram kulturkritiken bl.a. i Aftonbladet. Hos oss verkar oviljan att göra politiska läsningar närmast programmatisk åtminstone på Hbl. I de senaste årens bokutgivning ryms en och annan bok med klasstema, en och annan skildring av maskrosbarn, men att tala om samhällsdebatt är nog att ta i. Varken på kultursidan eller i litteraturen framstår samhällets tilltagande tudelning som något särskilt angeläget tema.
På kritikerhåll kan tystnaden i själva verket bli närmast öronbedövande i de fall där en politisk läsning ändå kunde öppna för någon form av diskussion. Jag kommer t.ex. att tänka på Mikaela Sundströms (numera Strömbergs) bok De vackra kusinerna, som definitivt går att läsa politiskt. Den handlar om de val vi gör, om dem som tar sig upp och dem som låter sig sjunka. Den vackra advokaten Marica Högman-Kivelä, gift med en tandläkare som hon förstås träffat i New York, blir framgångsrik tack vare sina suveräna kvaliteter och fiffiga livsval, medan hennes klient, den
dimmiga alkisen Janette Johans, inte ens lyckas minnas namnet på sin hund. Ironin firar triumfer då Janettes gapiga morsa Anne-Maj Lindholm hävdar att Janette ”förtjänar det bästa”. För det är det ju precis inskrivet i texten att hon inte gör! Hon är en loser, en oförbätterlig parasit på samhällskroppen. Sensmoralen är den nyliberalistiska, som Zygmunt Bauman kritiserar i Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen, nämligen att misär hänger samman med felaktiga val på individplanet. Att slösa resurser på de utslagna blir som att kasta pengar i sjön. ”Vi är ansvariga och erbjuder de fattiga möjligheter. De fattiga är oansvariga och vägrar att gripa möjligheterna”.
Goda och onda, alltså, eller dugliga och odugliga. När marginalisering görs till en fråga om moral och anständighet är det lätt att två händerna och backa. Vem vill t.ex. ställa sig på barrikaderna för Susanne Ringells ensamstående åttabarnsmamma som i En god Havanna slår sig ner på en parkbänk med ciggen mellan sina ”elastiska läppar” och ”socialunderstödet i tryggt förvar”. Sina åtta barn har hon givetvis med olika pappor, som hon dock har slutat gifta sig med då ”det blev så bökigt när de skulle flytta in och ut och alla papper sen, ämbetsbetyg och vigselattest och röda församlingsbiblar på hög”. Jobba tycks hon inte heller göra för som det påpekas: ”fruktsamheten är en sorts arbetsamhet den också”.
Både Ringell och Sundström använder sig av ett buskisartat raljerande tonfall, som det väl är meningen att vi (medelklass kulturfolk) ska kikna över. Men jag går nog inte upp i limningen, åtminstone inte av skratt. I ett hårdnande samhällsklimat tilltar föraktet för svaghet och sparkarna neråt ökar. I ett sådant samhälle behövs en kulturkritik som klarar av att höja sig över det fint formulerade och fråga: Men människa! Var står du riktigt? Kulturkritiken inte bara speglar, utan den formar också samhällsklimatet. Att höra till dem som får anslå tonfallet, det är ett mycket stort ansvar.

Jenny Kajanus

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.