– också i framtiden – man kan visserligen som flera av debattörerna i pamfletten Yltäkylläisten pidot (som presenterades här för två veckor sedan) sträva efter en radikal omläggning av samhällslivet så att arbetets betydelse minskar och fritidens ökar. Men arbetet och hur det organiseras är fortfarande viktigt för de flesta.
Turo Bergman, som skrivit studiematerialet Työelämän tavoitteet ja todellisuus (KSL 2010; se intervjun med honom i förra numret), medger att det också finns argument mot fortsatt materiell tillväxt, bl.a. med tanke på de gränser naturen sätter upp.
– Det är nyttigt att diskutera också dessa aspekter. Men den stora majoriteten, medelklassen, kommer inte på länge att dras till sådana idéer och regeringspartierna kommer för att behålla makten att fortsätta på tillväxtpolitiken.
Arbete behövs, men som en positiv kraft. Nu upplever många det som ett nödvändigt ont och som en följd av det nyliberala effektivitets- och produktivitetstänkandet har arbetstakten ökats. Turo Bergman citerar i sin skrift Juha Siltala som i den omdiskuterade boken Työelämän huonontamisen lyhyt historia skriver:
”Senast sedan 1990-talets depression har den offentliga bilden av det finländska arbetslivet varit negativ. Också sedan massarbetslösheten gav vika fanns det kvar eller har det i stället för den kommit stress, utbrändhet, tidspress, psykisk belastning, burnout, flykt från arbetet, förtida pension, lust att hoppa ur ekorrhjulet, svårigheter att orka, depression, arbetsillamående, osäkerhet, ständiga förändringar, atypiska arbetsförhållanden, snuttarbeten, förlängda arbetstider, övertidsarbete utan ersättning, illamående i familjerna, förlorad mening i arbetet, konflikter i arbetsgemenskaperna, mobbning, åldersdiskriminering, dåligt och inkonsekvent ledarskap, könsdiskriminering, sexuella trakasserier, orättvisor, globalisering, uppsägningar, Kinasyndrom, prekarisering.”
Turo Bergman tar inte itu med att reda ut de olika problemen. Däremot redovisar han de sammanlagda effekterna av dessa förändringar, utgående från de riksomfattande arbetslivsbarometrar som arbets- och näringsministeriet sammanställer på basis av enkäter som görs varje höst. Barometern 2009 visar större förändringar än under tidigare år och försämringar inom alla sektorer, men speciellt inom den statliga och den kommunala. Inte nog med detta – inom alla branscher förväntar man sig ytterligare försämringar.
Meningen i arbetet
har minskat. Efter depressionen i början av 90-talet upplevdes små positiva förändringar under flera år, men från år 2001 framåt har de negativa förändringar klart dominerat.
För att de anställda ska uppleva sitt arbete som meningsfullt borde de helst känna att de kan påverka det, men det har gått årtionden sedan man ens talade om företagsdemokrati och inflytande på arbetsplatsen. Inom industrin har arbetsgivarna prövat med olika former för grupparbete som decentraliserat beslutsfattandet och minskat ordergivningen. Drygt hälften av industriarbetarna ansåg enligt barometern att de kan påverka arbetstakten i hög eller ganska hög grad.
Man har också mätt uppfattningen om möjligheterna att påverka arbetsuppgifterna och fördelningen av arbetet. På båda dessa områden har de anställda inom den privata tjänstesektorn det bäst och de kommunalt anställda det sämst ställt. När det gäller arbetstakten kan de statligt anställda påverka den ännu mindre än de kommunalt anställda.
Den hårdaste belastningen
upplever likaså de anställda inom den kommunala sektorn. 73 procent inom den kommunala sektorn och 64 procent inom den statliga sektorn upplever sitt arbete som psykiskt tungt. Det är chockerande att man i den offentliga förvaltningen inte kan visa större respekt för sina anställda. Arbetsresultatet kan inte heller vara bra under sådana förhållanden.
Svaren på en fråga om hur de svarande bedömer sin arbetsförmåga visar en nedgående trend från 1999 till 2009 inom alla sektorer. Sämst har läget varit för den kommunala sektorn under hela denna period. Däremot är andelen av dem som inte tror att de kommer att orka med sitt jobb om två år högst inom den statliga sektorn. Turo Bergman undrar om detta beror på att det statliga produktivitetsprogrammet ökat stressen. Han är dubbelt oroad, det gäller ju både de enskilda anställdas hälsa och välmåga och välfärdssamhället, eftersom det framförallt är de kommunalt anställda som står för detta.
Varför är kommunerna
de farligaste arbetsgivarna? Varför håller de anställda på att slitas ut speciellt inom denna sektor?
Turo Bergman kan speciellt kommentera hälsovården, eftersom hans hustru verkar inom den.
– Det finns inte tillräckligt med läkare. Den övriga personalen är mycket motiverad, men det är bara läkarna som kan skriva ut diagnoser och mediciner. Patienterna står i köer till läkarna. Det betyder att arbetena är organiserade på ett sådant sätt att man inte kan sköta patienterna så att de blir friska. Det gäller speciellt mentalvården. När den reformerades stängde man institutioner och började i stället tala om öppenvård, men den fick inte de resurser som behövdes, så många har lämnats åt sitt öde.
I internationella jämförelser mellan kostnader och resultat hör Finland till de effektivaste länderna, men det beror enligt Turo Bergman delvis på statistiska trick. Man ser nog till att vårdprocessen i princip kommer i gång, men i praktiken dröjer det ofta innan någonting sker. (Många känner säkert igen detta från den kommunala tandvården i Helsingfors.) Samtidigt har den stora vikten som nu läggs vid statistikföring lett till att det där sju sköterskor tidigare var engagerade i vården nu är fyra som vårdar och tre som bokför.
De reformer som gjorts
på området har ofta gått i fel riktning. När man överfört hälsovård till privata bolag har det inte alls blivit billigare, utan tvärtom dyrare. Turo Bergman hänvisar till en utredning som gjorts i Kouvola och som visar att vården vid de hälsostationer som överförts till privata bolag blivit dyrare än vården på de hälsostationer som fortfarande är kommunala. De privata stationerna har färre läkare och dessa är mer oerfarna och benägna att skriva remisser till specialistvård. Resultaten av utredningen presenterades i februari av stadens ledande överläkare Kati Myllymäki, som varit ordförande för Finlands läkarförbund, president för världens läkarförbund och ledande överläkare på social- och hälsovårdsministeriet, hon borde alltså vara sakkunnig, varför talar man inte om henne?
Turo Bergman konstaterar att hälsovårdsnämnderna som besluter om avtal om privatisering ofta inte har tillräcklig sakkunskap. Läkare är inga experter på affärsverksamhet och ekonomer är sällan bra på hälsovård. Därför går det lätt att genomdriva planer som läggs fram av konsulter. Bakom alla dessa reformer ligger den nyliberala ideologin och globaliseringen som underminerat fackets inflytande.
Inom den offentliga sektorn personifieras denna ideologi i finansministeriets statssekreterare Raimo Sailas, som enligt Turo Bergman tänker som en ingenjör.
– Om utgifterna överskrider inkomsterna lägger han fram en lista på nedskärningar, utan att överväga följderna av dem.
Finansministeriet
bär nog en stor del av ansvaret för problemen inte bara inom den statliga utan också inom den kommunala sektorn. Uppgifter som tidigare skötts av staten har överförts till kommunerna, utan att de fått tillräcklig kompensation för kostnader. Men det är också från finansministeriet som den nyliberala ideologin bakom den offentliga sektorns nedskärningar till stor del kommer. Det var här som man på 80-talet fångade upp strömningarna från den stora världen, Reagans USA, Thatchers Storbritannien, OECD o.s.v.
Det finns de som lägger en betydande del av skulden på Statsförvaltningens utvecklingscentral som verkar i den forna Kadettskolan i Munksnäs och numera går under namnet HAUS. Organisationen lägger på sin webbsida inte sitt ljus under en skäppa: ”HAUS utvecklingscentral Ab är vårt lands ledande utbildare, utvecklare och tränare inom den offentliga förvaltningen och servicetjänsterna. HAUS har i fyra årtionden varit med om att bygga upp ett innovativt och globalt fungerande finländskt samhälle, som i dag är världens mest konkurrenskraftiga och minst korrumperade land och som når upp till de bästa inlärningsresultaten.”
När jag frågar Turo Bergman om HAUS roll säger han att också FFC:s ledningsgrupp åtnjutit utbildning hos HAUS, men att han delvis klarat sig undan den, eftersom han som internationell sekreterare var på resa en tredjedel av årets dagar. Han säger i alla fall att han blivit konsultkritisk.
Det verkar i alla fall som om HAUS inte skulle leda arbetet för att öka välbefinnandet inom det offentliga arbetslivet. På webbsidorna hittar man en rapport från ett seminarium i Uleåborg 15.3 om hur arbetslivet kan utvecklas så att mänskor orkar längre i det. Det var det tredje av tio seminarier som social- och hälsovårdsministeriet ordnar inom ramen för Forum för välbefinnande i arbetet. Det är tydligen SHM som får rensa upp det som finansministeriet ställer till med.
Farsen kring finansieringen av Rundradion är bara det senaste exemplet på den nuvarande regeringens handfallenhet. Det plötsliga infallet att höja den genomsnittliga pensionsåldern lagstiftningsvägen var en tidigare miss, en ännu allvarligare sådan, eftersom den kunde ha drabbat en del mänskor illa. Nu kanske slutresultatet ändå blir positivt, om man kan sprida budskapet om ett mänskligare arbetsliv. Utåt sett verkar det ändå inte som om det ännu skulle ha nått den offentliga sektorns beslutsfattare och pådrivare – tänk t.ex. på Jussi Pajunen i Helsingfors.
Tryggade arbetsplatser
är en viktig faktor som minskar stressen i arbetslivet och ökar sannolikheten för att mänskorna stannar länge i det. Nedskärningslistor som Pajunens ökar däremot stressen bland de anställda, samtidigt som de oroar invånarna och i den mån de förverkligas försämrar servicen för dem.
Oron för arbetsplatserna har också lett till en omprioritering på fackets sida. Stuvarstrejken nyligen var ett exempel på detta, den handlade inte om högre löner, utan om ett bättre skydd för arbetsplatserna.
En utredning om arbetsmarknadsklimatet som FFC genomförde i maj 2009 och som Turo Bergman refererar visar att de klart viktigaste målen för medlemmarna i nästa avtalsuppgörelse liksom tidigare är bättre sysselsättning och tryggande av löntagarnas socialskydd. Löneförhöjningar har däremot fallit tillbaka från en fjärde till en sjätte plats bland målsättningarna. Förändringar av detta slag borde innebära att avtalsförhandingarna får en annan struktur och att också rapporteringen om dem förändras så att huvudvikten inte längre ligger vid påslagsprocenten.
Garantier mot uppsägningar kan man naturligtvis inte få, däremot regler som ger bättre ersättning vid massuppsägningar. Det finns misstankar om att de striktare reglerna i många europeiska länder lett till att fabriker stängts i Finland hellre än på kontinenten (så att det t.ex. blev billigare för Wärtsilä att lägga ned sin motorfabrik i Åbo än den i Trieste).
Peter Lodenius
