Jaha, och så har man haft sitt första möte med Afrika. Det var ungefär precis så vackert och fascinerande och samtidigt kaotiskt och sorgligt som man kan tänka sig. Och ändå ska Kenya höra till de bättre fungerande afrikanska nationerna.
Jag var där för att spela in en dokumentär, och tillbringade därmed knappa två veckor med några fotbollsspelande tonårsflickor i en fattig landsortsby. Jag har alltid tyckt det finns något absurt i att vara dokumentärjournalist. Man trampar in i folks vardag, ställer en drös närgångna frågor som man underligt ofta får mycket intima svar på – folk har en märklig tendens att öppna sig för totala främlingar – och så trampar man iväg igen med sitt material, för att aldrig mer återvända. Nöjdare ju närmare in på livet man kom den intervjuade lämnar man folk kvar med sina liv, i bästa fall med en känsla av att de fått dela med sig av något viktigt, i värsta fall med känslan av att ha blivit överkörda eller bestulna på något.
Och för vad? För att jag ska få jobb och lön, och för att ett litet antal finländare ska få se slutresultatet.
Den här gången blev känslan mer akut än någonsin. Kasarani, byn där vi filmade, låg mycket avsides och var mycket fattig. En stor del av befolkningen hade flyttat dit för att jobba på blomsterodlingarna – odlingar som suger den intilliggande sjön Naivasha torr och samtidigt smutsar ner miljön. Blomsterodlarna anställer folk bara för korta perioder, och därmed är en stor andel av Kasaranis invånare arbetslösa. De lever på att samla kol i skogen och sälja den, eller på att langa changa, livsfarlig hembränd sprit, eller på grönsaker och små donationer från släkt och grannar. Många i byn lever på mindre än en euro om dagen.
Och den berömda korruptionen, den finns överallt. Blomsterodlarna har så stor makt att de kan göra vad som helst åt både miljö och arbetskraft. Byskolans rektor lägger undan pengar som eleverna fått av utländska donatorer – självaste prins Charles är patron för en brittisk fond som stöder skolan – och tvingar dem skriva tackbrev för fotbollsskor som de aldrig sett. Pengar som fotbollslaget vunnit i en turnering har till tre fjärdedelar försvunnit då de passerat rektorn. Gymnasieskolan i den närmaste staden är inte mycket bättre: då gymnasieflickorna efter ett veckoslut i hembyn återvänder till skolan får de beskedet att deras lärare lämnat skolan eftersom de inte fått betalt på tre månader.
Där kommer vi sedan med våra dyra kameror och lurviga mikrofoner och ber byns döttrar berätta om sina liv. Det är klart att de tror att detta kommer att förändra deras liv, de kommer ju att vara på teve! Det är klart det väcker avundsjuka bland dem som inte filmas, och det är klart att somliga tvivlar på att vi verkligen rest hela vägen till Kasarani för att filma flickor som spelar fotboll – visst är det väl mer troligt att vi är där för att göra undercover-reportage om blomsterodlingarnas miljöpåverkan, eller kanske för att filma byns barn, påstå att de är föräldralösa, och sedan kidnappa dem för adoption i Europa?
Men flickorna, de öppnar sig, och berättar om sorg och glädje, rädslor och förhoppningar, och om saker och tankar som ingen femtonåring i Finland någonsin behövt bemöta.
”Hur kommer programmet att gagna byn och flickorna?”, undrade en skeptisk bybo. Jag kan inte svara, mumlar något vagt om att det ökar förståelsen mellan Finland och Kenya.
Och hur futtigt det än låter, hur futtigt det faktiskt må vara, är det väl just det man hoppas, att det åtminstone ökar förståelsen. Att även en liten dokumentärfilm kan göra det som alla bra berättelser gör – ge dem som tar del av berättelsen en liten men koncentrerad upplevelse av en annan verklighet, en av de många man själv inte kommer hinna uppleva men som kanske ändå är så viktig.
Karin Tötterman
