Anna Rotkirch
Just Alice in Wonderland från 1951 är Disneys sista ambitiösa animation (möjligen med undantag för Djungelboken). Walt Disney arbetade med olika versioner i hela trettio år och blev inte helt nöjd med resultatet.
Bland prestationerna hittas dock den vågade, närmast utflippade färgskalan av Mary Blair. Klockarkatten går bland annat i neonlila och orange. Den idylliska början förutspår visserligen kommande disneypastoraler (men med bättre melodier) men slutscenen är hisnande hysterisk. Hantverket genomsyras av en explosiv iver att utveckla sidospår och detaljer.
Kritikern G. K. Chesterton påpekade som känt att Underlandet är ”bebott av sinnessjuka matematiker” och Disney tar ömt vara på alla tänkbara logiska och matematiska kullerbyttor, samt hittar på egna. Under tebjudningen behandlas teservisen helt oberoende av dialogen med carrollsk lekfullhet. En halv kopp te hälls så att koppen snyggt halveras lodrätt och teet hälls till randen.
Ungefär här skulle jag dra gränsen mellan konst och kommersialism. I beräknande underhållning, och i synnerhet i Disneys senare filmer, finns inget som på djupet tjusar och överraskar. Alla moment är budgeterade och är någon scen extra proffsigt gjord ska det inte undgå någon. Tänk på mängden smålustiga djur som bidrar med övertydliga sidospår i Pocahontas.
I den färska antologin Alice in Wonderland and philosophy bidrar litteraturforskaren Megan Lloyd med en kort essä om Alice som feminist. Lloyd berättar att hon hållit en kurs för 18–22-åriga amerikanskor om olydiga kvinnor genom tiderna. Kursen blev enligt henne till ett forum för att fritt diskutera inte bara feministiska personer och arketyper, utan också ”våldtäkt, aborter, sexuella trakasserier, kvinnomisshandel, relationerna mellan man och kvinna, och vad det betyder att vara kvinna idag”. (När blev feminismen så här klaustrofobiskt kropps- och våldsfixerad?) En gång bad hon studenterna välja den olydiga sagohjältinna som stod dem närmast. Varenda en hade valt en Disneyhjältinna: Askungen, Ariel sjöjungfrun, Belle (Skönheten och odjuret), Mulan, och så några få som hade hittat Alice.
Den utvalda grupp unga kvinnor som vill studera litteratur i Pennsylvania har alltså inte läst eller lyssnat till riktiga sagor. De har vuxit upp med Disney-DVD. (Kunde man inte ta patent på den europeiska sagan, liksom man gjort med fransk champagne, och förhindra alltför urvattnade piratversioner?)
Sedan ska Lloyd motivera varför just Alice är en lämplig olydig kvinna och feministisk förebild.
”Alice budskap är att dagens kvinnor kan göra vad de vill.” Lloyd anser att Alice frånsäger sig kvinnans traditionella roller. Hon är uppstudsig till exempel genom att våga säga emot på den helmanliga tebjudningen. Alice påstås också ta avstånd från traditionell moderlighet genom att inte börja gulla med babyn i hertiginnans kök. (Hallå, hon räddar faktiskt livet på babyn/grisen genom att bära bort den från flygande knivar och kastruller, vore inte fiffigt att gullas i den situationen?) Och enligt Lloyd är en orsak till att hertiginnan är gladare då de tu åter möts, nu i drottningens trädgård, inte att hon kommit ut från köket och på fest, utan att hon blivit av med sin baby. I Lloyds läsning blir till och med diskussionen med fågeln om huruvida Alice äter ägg till frukost ett inlägg i dagens abortdiskussion.
Problemet är inte bara att Lloyd läser Alice så politiskt korrekt att hon förenklar och bland annat glömmer Alices mycket traditionella iver att vara till lags. Hon blir framför allt trist och skrattretande då hon så seriöst går in för att tolka Underlandet bokstavligen. Som om Alice var en narrativ berättelse, en sedelärande saga om en ung flickas utveckling.
Borde inte Alice i stället läsas nummerligen, som en etyd kring logik, politik och språk? Är inte den frågvisa flickans olydnad en fråga om olika proportioner och tankelekar, inte om ”att vara kvinna idag”? Min egen känsla av frihet då jag läser Alice handlar om oanade världar, inte om psykologisk utveckling. Underlandets varelser är inte bara tokroliga utan sanna och viktiga på sina egna, icke
vardagliga plan, idéernas, talens och naturlagarnas.
Ställvis har Burtons filmatisering av Alice samma kreativa rikedom som Lewis Carroll och det tidiga 50-talets Disney. Som åskådare följer man spänt med allt som händer Alice men samtidigt vill man bara stanna upp och se sig långsamt omkring i alla riktningar. Allt stämmer då Alice faller genom kaninhålet, söker efter rätt dörrnyckel och storlek i det slutna rummet och sedan stiger ut i Underlandets fantastiska, subtropiska landskap.
Men före Alice faller ner i hålet beskrivs hon som en tafatt viktoriansk kvinna, färdig att underkasta sig samhällets och moderns förväntningar och gifta sig med en rik tönt. Därmed har besöket i Underlandet pressats in i ramarna för en feministiskt korrekt utvecklingshistoria. I slutet återvänder hon till verkligheten, blir affärskvinna och delar ut goda populärpsykologiska råd till sina släktingar. För att åstadkomma detta tvingas filmen lämna Lewis Carroll och byta genre i slutet, då Alice ska döda draken och rädda riket.
Så här basunerar Lloyd: ”Alice är en rollmodell för det tjugoförsta århundradets kvinna. Hon går modigt in i en ny värld och tar hand om sig själv.”
Och just så gör Burtons Alice. Fantasin blir berättelse, berättelsen blir sedelärande.
Alice i Underlandet handlar inte om att hitta sig själv, utan om att förlora sig. Lewis Carroll rörde sig på många plan men inte på det psykologiska och personpolitiska.
Här finns en skillnad jämfört med de dominerande formerna av massunderhållning, och också jämfört med de dominerande formerna för politisk radikalism.
Anna Rotkirch
