Jag har tidigare jobbat som gymnasiepsykolog. Den troligtvis vanligaste bakgrundsberättelsen jag fick höra när en studerande kom till min mottagning handlade om hur hon/han hade mått dåligt i många år utan att söka/få hjälp. Hela högstadietiden kunde ha varit ett enda töcken av panikångest, ätstörningar, självmordstankar och självmordsförsök, men tröskeln att söka hjälp när man har det svårt hör till de högsta som finns. Framförallt kanske om man är i tonåren och brottas med svåra frågor kring vem man är och vad man skall bli. För många av dem som i gymnasiet sökte hjälp handlade det om att de i efterhand, när de redan hade tagit sig igenom den värsta perioden, kunde försöka börja processa det svåra.
Den här arbetserfarenheten har stärkt mig i övertygelsen om att en av de viktigaste uppgifterna för mentalvården är att på alla upptänkliga vis försöka se till att tröskeln till de rum där man kan få hjälp är möjligast låg. Det räcker inte att det på någon webbsida finns ett telefonnummer man kan ringa till en viss tid i veckan. Det duger inte om hjälpen nås först efter att man sprungit via fem olika luckor och köat i x antal månader. När det gäller så känsliga och smärtsamma saker som den egna mentala hälsan, så måste stödet finnas nära till hands, och framförallt när det gäller ungdomar behövs det också uppsökande verksamhet och ibland ganska mycket lockande och pockande för att hjälpen ska nå dit där den behövs. Service som nås först efter långa omvägar fyller inte sin funktion, eftersom alla inte har samma resurser och möjligheter att försöka gräva fram den.

När det gäller barn och ungdomar kan aktiva föräldrar ofta vara de som får en vårdkontakt åt sitt barn som mår dåligt, men för det första kan man inte räkna med att föräldrarna är aktiva och själva har krafter eller resurser att få fram hjälp, för det andra behövs det kanske ändå en aktiv insats av någon professionell för att barnet skall ta emot hjälpen.
Jag skrev förut, att av de studerande som sökte hjälp av gymnasiepsykologen  hade många haft sin tyngsta period mycket tidigare. Först efter att ha överlevt och klarat sig igenom det mest akuta skedet hade de resurser att söka hjälp. Hur många som just i det ögonblick då jag jobbade i deras skola hade det svårt och inte fick någon vårdkontakt, har jag ingen aning om. Esbo stad, som jag då jobbade för, har varit en föregångare i att ordna elevvård på andra stadiet, men ändå hade jag ca 1 500 studerande i de skolor där jag jobbade som enda psykolog.
Många kommuner och städer saknar gymnasiepsykolog eller kurator helt och hållet, eller så finns det sådana på finska sidan men inte på den svenska. Hur starka ambitioner om att sänka trösklar och jobba aktivt och uppsökande man än har, så finns det gränser för hur omfattande en enskild persons arbetsinsats kan vara.
Nu kan det mycket väl hända att elevvården på många håll fungerar bra också utan t.ex. gymnasiepsykologer eller kuratorer, det är inte yrkesbenämningen som avgör omfattningen av den insats en vuxen kan göra för en tonåring som behöver stöd. Men t.ex. psykologutbildningen ger trots allt en viss kompetens som ur ett jämlikhetsperspektiv fungerar som en garanti på att det i kommunen/skolan finns någon sorts elevvårdsservice. Dessutom kan själva yrkesbenämningen psykolog ofta innebära att tröskeln att berätta hur man mår blir lite lägre, för det är ju sådana saker man skall prata om med psykologer (det fungerar ofta också i det privata, berätta åt en okänd människa att du är psykolog och se vad som händer …). Att livet inte alltid är så lätt för vare sig barn, tonåringar eller vuxna kommer man kanske inte ifrån, men utgångspunkten i ett välfärdssamhälle måste ändå vara att det finns stöd att få när man behöver det.

Markus Varjonen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.