Regnbågshelgen gick av stapeln i slutet av förra veckan i Helsingfors. Temat för i år var o/normal och det behandlades på både konstutställning, diskussioner och workshops.
Fredrika Biström, verksamhetskoordinator för Regnbågsankan, hur gick Regnbågshelgen?
– Det var riktigt trevligt. När man jobbar med det så blir man ju själv lite trött, men allt gick nog helt enligt planerna. Det var ju lite problem med flygen, så vår svenska föreläsare blev strandsatt, men vi fixade åt honom en biljett till färjan istället. På festen var vi kanske 80 personer och på seminarierna mellan 30 och 40 personer.
Kan man lyfta fram något speciellt från programmet?
– Seminarierna berörde kanske mest, vi hade bra föreläsare som lyfte fram sina egna upplevelser och reflektioner, så det var intressant att lyssna på. Och så hade vi ju Jutta Zilliacus som diskuterade med Malin Gustavsson om vett och etikett inom hbt-rörelsen. Jutta hittade kanske inte alltid de rätta orden för saker och ting men hon var nog redo att förstå hbt-personer.
Varför behövs Regnbågshelgen?
– Därför att det är ganska små kretsar och det är inte alltid lätt att vara en minoritet inom minoriteten. Regnbågshelgen är ett bra tillfälle att lära känna andra människor under trevliga former. Och vi hade nog besök av folk av alla åldrar och kön och sexuella inriktningar, fast det kanske var lite huvudstadsregion-centrerat.
Har ni någonsin diskuterat att ordna Regnbågshelgen på någon annan ort?
– Det har nog diskuterats och vi har fått en del kritik för att vi mest ordnar program i huvudstadsregionen. Men eftersom kretsarna är så små, så är det svårt att locka folk på andra orter. Vi ordnade en gång en tillställning i Vasa dit det inte kom en enda person.
Har ni över lag fått någon negativ feedback för Regnbågshelgen?
– Nå inte direkt för att vi ordnar den, men visst märks nog fördomarna fortfarande. Folk är ganska medvetna om vad man ska säga och inte säga i dag, men det märks ändå en viss osäkerhet. Många är nyfikna på hbt-personer och då man inte vågar fråga, så vänds det ofta till att man istället stänger det ute och vänder ryggen till. Jag tycker själv att folk mycket hellre skulle få komma fram och fråga att ”Jaha, du är lesbisk, nå hur känns det?”
Kan Regnbågsankan i praktiken göra något för att hjälpa hbt-personer som utsätts för diskriminering till exempel i studie- eller arbetslivet?
– Det är inte riktigt vår uppgift att gå in i konfilktsituationer, men vi kan koncentrera oss på att hjälpa den invivid som det är fråga om. Vi kan hjälpa till med att berätta vart man kan vända sig och vilka val man har, och framför allt stöda som en grupp, så att man känner att man inte är ensam utan att det finns många andra som har gått igenom samma sak.
Janne Wass
