På De Grönas ordförandedagar i lördags beklagade Anni Sinnemäki det faktum att avslöjandena om centerns valfinansiering har överskuggat andra frågor som borde ha diskuterats (HS 18.4). Det är gott att höra. Ibland har man en känsla av att den finländska politiken under det senaste året inte varit annat än pinsamma avslöjanden.

Man kan förstås, som Sinnemäki gör, peka ut centern och Jarmo Korhonen. Man kan också skylla på politikerna överlag. Politikens huvudsakliga mål är inte att bli omvald eller maximera partiets röstetal i följande val. Alltför mycket har den ändå kommit att handla om just det.

Man kan också skylla på dagspressen som dag ut och dag in lyfter fram nya förvecklingar i berättelsen om diverse politikers finansiärer. Förvisso är det viktigt att pressen granskar politikers bindningar och eventuella misstankar om korruption, men granskningen kan också göra mera skada än nytta om den under en lång period prioriteras framom konkret politiskt innehåll. Vakthundsfunktionen i all ära, men också den kan, vid sidan av sensationslysten privatlivsgranskning, obemärkt bli en del av den utveckling som underminerar demokratin.

Man kan dessutom skylla på oss röstare och tidningsläsare som i våra kaffebordssamtal hellre tar upp Vanhanens minnesproblem än de politiska substansfrågor som glider förbi i små bildlösa notiser.

Man kan tänka sig att allt flera politiker upplever det som Sinnemäki för sin del beklagar, att de politiska visioner som finns överskuggas av behandlingen av systemfel i ett dyrt och oändamålsenligt system som lockar till korruption.

Med tiden, om inget görs, kommer också allt färre medborgare att uppleva partipolitiken som en väg för samhälleligt idéformande och påverkande, och allt färre kommer genuint att betrakta politikerna som sina representanter i ett demokratiskt system.

Vad kan då göras?

Den ekonomiska kapprustningen mellan partierna är ett konkret problem som kan åtgärdas, om den politiska viljan finns – eventuellt med listval och rigorös lagstiftning och praxis kring redovisning av ekonomiska bidrag till partier. Ett av de svårare problemen på vägen är den djupa misstro- och föraktkultur som vi tycks glida allt djupare in i:

Politikerna är inbilska, obegåvade och korrumperade. Journalisterna är sensationslystna och pressade intill omdömeslöshet av de tryckta mediernas lönsamhetsproblem. Och vanligt folk dvs. de andra – invandrare, rasister, korvsåsätare eller esbobor – är nonchalanta och inriktade på att höja sin egen levnadsstandard.

Det människo- och politikerförakt som sitter så bekvämt i den finländska mentaliteten kan växa sig över huvudet på oss. När HS kolumnist Anu Silfverberg (25.2.2010) blev upprörd av den låga nivån på den diskussion som fördes i Helsingforsfullmäktige kring en vegetarisk dag i skolorna, kom en kollega med den olycksbådande kommentaren: ”Tänk om all politik är så här, och journalisterna bara försöker gräva fram ens något vettigt ur den till tidningarna, för att inte själva bli galna?”

Jag frågar mig själv varför den här bilden av stendumma politiker är så djupt attraktiv?

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.