Leif Holmstrands senaste diktsamling påminner om hans textilarbeten – virkade och stickade objekt, deformerade överdrag och klädesplagg som är omöjliga att bära.
Leif Holmstrands fjärde diktsamling (utgivningarna under pseudonymen Anna-Maria Ytterbom exkluderade) kan helt visst liknas vid ett lossrivet öga. Blicken vill inte rekonstruera ordning, system eller fraktaler men där det ligger i mitten av en hög av likdelar vill det ändå föreställa sig delarna hopsydda. Ursprungliga mönster är av mindre vikt då ögat har ett eget sätt att tänka. Vid mardrömmens mål ligger i detta avseende helt nära Holmstrands konstnärskap. Liksom Holmstrands textilarbeten – virkade och stickade objekt, deformerade överdrag och klädesplagg som är omöjliga att bära – antar diktsamlingen egenskapen av ett odomesticerbart multiverktyg för outtalbara, fysiska språk.
Vad fragmenten – likdelarna om man så vill – utgörs av är passande nog psykopater, seriemördare, brottstycken ur en uppsjö av skräck- och slasherfilm. I ”innehållsförteckningen” följer en långt ifrån fullständig lista över filmer som legat som grund för detta skräcksammelsurium. Här återfinns allt från tidiga filmer som Nosferatu och Frankenstein till senare filmer såsom Motorsågsmassakern och kanske främst Steve Miners Fredagen den 13:e – som tillsammans klumpar ihop sig till en inverterad isärslitning. Bäst talan för denna oformliga massa för kanske dikten ”Otuktat kött”:
Ett bröst kan sitta på en axel,
en hand på ett huvud.
En man kan ta loss en annans ansikte
och bära det som sitt eget.
Plötsliga förvandlingar kan drabba individen
i sprängande attacker: tänderna faller ut
och ersätts av nya,
naglarna blir klor
och smittan bor i den sjukligt färgade saliven.
Ändå är det fragmentet som står i centrum. Vad Holmstrand skriver om filmen Bride of Re-Animator tycks i hög grad analogt med den egna dikten: ”Fokus för den äcklade men muntert begärande blicken är delen, inte det hela, det är delen som är målet för allt sökande, alla sjukhusstölder.” Sammantaget ger Vid mardrömmens mål en underlig, nekromantisk helhetsbild samtidigt som idén om en helhetsbild smått masochistiskt sensuellt vänder sig i magen då Holmstrands fragmentfetischering och sedermera assemblage inverterar såväl idén om delen som om det hela. Jag vet helt enkelt inte var delen börjar, inte var delen slutar. Jag vet inte var helheten börjar, inte var helheten slutar. Detta är lika essentiellt som oroande. Genom att just styckmörda skräckfilmen lyckas Holmstrand lägga fokus på det ohemlika fragmentet. Otrevliga element i det familjära liksom familjära element i det främmande tycks konstituera såväl skräckfilmen, det olustiga fragmentet som Holmstrands privata poetik.
Men hör då inte fragmentet till oss? I det senaste numret av 00tal kontemplerar Aase Berg över bruset och sprawlet i samtidspoesin genom att mynta begreppet ”spökbrus”. Helt visst konstitueras detta brus av fragment, frånvända, obegripliga – men bruset är som Berg påpekar inte läskigt för att det ”bär obegriplig mening men ändå vill mig något, det är läskigt för att det är meningslöst och inte vill kommunicera.” Holmstrands fragment tiger förstås inte fullt ut om sina respektive ursprung; men att de i all sin anfrätthet likväl vållar ett sådant obehag torde endast kraftfullare belysa fragmentets ruskighet.
Lyfter vi blicken från fragmentens verkningar ter sig Vid mardrömmens mål långt ifrån tillspetsat frånvänd. Som Holmstrand skriver: ”Fragmentet är kanske snarast ett damm som strösslas över osynliga spöken för att påvisa deras yta.” I sina bästa fall modellerar detta skräckbrus en spegelyta vars liksvepningsreflektioner lika mycket kritiserar skräckfilmindustrins mansfixering som värmer dess ruttna kadaver. Ytterligare, som alltid när det gäller Holmstrand, ligger genusupplösning, språk- och drömförvirring i fokus men aldrig tidigare har väl denna fokus så innerligt antagit formen av blödande sår.
Vid mardrömmens mål har inga medicinska förklaringar. Läs den som en minutiös studie i skräck, andas in dess ångor.
Leif Holmstrand: Vid mardrömmens mål. Albert Bonniers Förlag, 2010.
Andreas Andersson
