942

Vår utrikespolitik har inte skötts med huvudet utan med stjärten, noterade Juha Kusti Paasikivi surt i sin dagbok under fortsättningskrigets sista dagar. Den gamle bitvargens kommentar kunde lika gärna gälla dagens finländska energipolitik. Regeringens beslut att föreslå byggnadstillstånd för två nya reaktorer innebär att Finland backar in i framtiden med stjärten först.

Om regeringens förslag antas av riksdagen kommer Finland att för överskådlig tid att ha bundit sig till ett energislag som i praktiken har lagt sin framtid bakom sig. Den mångomtalade nukleära renässansen vägrar envist att inställa sig, trots alla besvärjelser från industrin, politiker och media alltsedan sekelskiftet. Kärnkraftens andel av energiproduktionen har de senaste åren minskat i takt med att de äldsta reaktorerna når slutet av sin tekniska livslängd och successivt tas ur drift, och den här kräftgången kommer att fortgå under hela 2010-talet. Ett hundratal nya reaktorbyggen skulle behöva startas omedelbart bara för att kompensera bortfallet. Någon faktisk utökning av världens totala kärnkraftskapacitet är inte i sikte inom överskådlig tid. Kärnkraften kommer med andra ord att spela en allt mindre roll för jordens energibehov.

De reaktorbyggen som för närvarande pågår har regelmässigt dragits med mer eller mindre allvarliga problem. Lagom till regeringens beslut om de nya reaktorerna tillkännagavs att Olkiluoto 3 försenas ytterligare. Enligt TVO ska reaktorn stå ”mer eller mindre klar” – vad det nu sen betyder – först i slutet av 2012. I praktiken innebär det att Olkiluoto 3 förmodligen fasas in på elnätet först under 2014 – 13 år efter det att byggnadstillståndet ursprungligen beviljades.

Men det är ändå ekonomin som utgör kärnkraftens akilleshäl. Om Fennovoima och TVO verkligen försöker bygga sina reaktorer blir det intressant att se hur de avser att finansiera projekten. Kapitalmarknanden lär inte vara villig att ställa krediter till förfogande, åtminstone inte till normala räntor och utan långtgående offentliga lånegarantier och subsidier. Och frågan är om tyska småsparare och franska skattebetalare är villiga att pumpa in pengar i ytterligare ett huvudlöst finländskt reaktorprojekt likt Olkiluoto 3.

Glasyr på kärnkraftstårtan

Kärnkraftindustrin har under sin drygt sextioåriga existens aldrig klarat av att stå på egna ben ekonomiskt, utan har varit beroende av statliga bidrag för att överleva. Ingenting tyder heller på att kärnkraften kommer att lyckas bli konkurrenskraftig i framtiden – tvärtom fortsätter kostnaderna att skena. Därför är det märkligt att i synnerhet Samlingspartiet så entusiastiskt stöder en industri som saknar all förmåga att konkurrera på marknadsmässiga villkor och istället är beroende av skattemedel för att klara sig. Brukar inte offentliga bidrag annars utgöra ett rött skynke för högern? För Jyrki Katainen och hans kolleger i partiledningen väntar nu den intrikata pedagogiska uppgiften att förklara för väljarna varför just kärnkraftsindustrin ska vara undantagen den marknadsliberalism som partiet annars företräder.

Man behöver inte vara någon större krutuppfinnare för att begripa att hela energipaketet, som lanserades med skyar av självberöm från dess upphovsmän, är resultatet av en kohandel mellan regeringens två största partier. Centern fick igenom stöd till framför allt träflis för energiproduktion, mot att Samlingspartiet nöjde sig med två nya reaktorer istället för tre. Någon revolution, vilket bland andra SFP-basen Stefan Wallin försöker göra gällande, är energipaketet inte. Som till exempel Finlands Naturskyddsförbund påpekar är satsningen på biomassa lovvärd, men regeringens målsättningar för knappt tilltagna när det gäller vindkraft, biogas och småskalig värme- och kraftproduktion. Ökas virkesuttaget i den utsträckning som energipaketet förutsätter, drabbas biodiversiteten i de finländska skogarna: kalhyggen som rensas på stubbar och kvistar och hårt gödslade tallåkrar gynnar inte särskilt många arter. En forcerad vindkraftsutbyggnad – när stödpaketet presenterades talades det om ”tusentals” nya möllor – hotar också betydande naturvärden. Man behöver inte vara fanatisk vindkraftsmotståndare för kräva att försiktighetsprincipen måste ha företräde när nya vindparker planeras.

När man tar del av regeringens energipaket kan det vara bra att ha historien i åtanke.

I samband med att riksdagen år 2002 beviljade tillstånd för bygget av Olkiluoto 3 förutsattes i beslutet en kraftig satsning på förnyelsebar energi parallellt med kärnkraft. Av den satsningen bidde inte ens en tumme. Greenpeace varnar för att regeringens energipaket riskerar att bli glasyr på kärnkraftstårtan. Kärnkraften har tidigare visat sig vara en gökunge som tränger undan andra energislag, och det kan mycket väl visa sig bli fallet också denna gång.

En samvetsfråga

För De gröna är regeringens kärnkraftsbeslut varken mer eller mindre än en katastrof, och Ville Niinistös löfte om att försöka fälla det i riksdagen andas en smula desperation. Det enda rimliga i det här läget är att De gröna lämnar regeringen. Ett miljöparti kan inte ”dagtinga med sitt samvete” – för att använda dåvarande svenska statsministern Thorbjörn Fälldins uttryck när han satt i ett liknande dilemma för drygt 30 år sedan – i all oändlighet. Eller har De gröna gjort sig så beroende av regeringsmakten att de är beredda att backa i vad som borde vara en av partiets kärnfrågor (ursäkta den usla vitsen)?

Byggs de två nya reaktorerna blir Finland världens största per capita-producent av högaktivt kärnavfall. Medan omvärlden satsar på förnybar energi, effektiviserar och sparar sitter vi fast med en farlig och dyr kärnkraft som för länge sedan passerat bäst-före-datum. Visst, Finland kan i framtiden bli nettoexportör av ström till övriga Europa. Européerna får köpa subventionerad el och skrattar hela vägen fram till strömbrytaren – medan vi i Finland blir sittande med stora mängder högaktivt avfall, som vi tvingas ta hand om.

Två nya reaktorer innebär två nya tänkbara mål för hugade terrorister. Och vad gör vi om – eller snarare när – ett kärnkraftverk i Finland eller någonstans i världen utsätts för ett angrepp eller en olycka och medborgarna plötsligt ställer krav på en snabbavveckling? Den väg Finland nu väljer är även kantad av betydande politiska risker – vilket sällan framhålls i debatten.

Förslaget att bygga ut kärnkraften i Finland med två nya reaktorer är djupt omoraliskt. Dess följder sträcker sig långt in i en framtid som vi inte ens förmår överblicka. De reaktorer som byggs idag har en teknisk livslängd på 60 år. När de stängs är vi som lever här nu för länge sedan borta: det blir våra barnbarn och deras barn som får ta ansvaret (och kostnaderna) för att riva kärnkraftverken vi bygger. Vi tvingar våra efterkommande att skydda det högaktiva avfallet i evärdlig tid. Det är varken rätt eller rimligt.

Men det säger den finländska regeringen ingenting om.

Lars Sund