I Iran med öppna öron och ögon

Med stark närvarokänsla leder Henri Forss oss igenom Iran. Men författarens ställning förblir diffus.

Iran är ett av de viktigaste länderna i dagens värld, och det kan bli ännu viktigare i morgondagens.

Därför är Henri Forss färska bok De säger att de känner GUD men de ljuger mycket välkommen.Boken är som en road movie som för oss på en rundtur genom Iran och låter oss träffa ett slumpmässigt urval iranier. Forss har lärt sig lite farsi, så han får en viss kontakt också med mänskor som inte tillhör den minoritet som talar engelska. Urvalet verkar faktiskt helt slumpmässigt, Forss har inte sökt upp sakkunniga av olika slag, utan låtit sig föras med händelsernas ström, ganska förutsättningslöst.

Det är ingen dålig metod, den ger ett gräsrotsperspektiv som visar att mänskorna i Iran, detta land som av George W. Bush stämplades som en del av ondskans axel, inte skiljer sig särdeles mycket från oss. De är kanske mer sexfixerade än vi, eftersom de lever i en regim som är fixerad vid att reglera den delen av livet mycket hårt. Frågorna han får – och de är många – gäller mycket oftare sex och samlevnad mellan könen än de gäller politik eller religion.

Bokens titel, De säger att de känner GUD men de ljuger, leder lätt tankarna in på fel spår. Den innebär inget fundamentalistiskt ställningstagande från författarens sida, inte heller återspeglar den något allmänt fundamentalistiskt eller religionskritiskt tänkande bland iranierna, den utgår bara från en stickreplik från en medresenär. Också om religionen inte genomsyrar samhäll-

et i lika hög grad som i t.ex. Saudiarabien eller Afghanistan, utan framför allt styr staten, hade det nog varit värt att försöka få ett klarare grepp om religionens grepp om landet – Iran är ju unikt som en shiamuslimsk regim. Forss gör sitt kanske enda försök till en expertintervju i bästa utrikeskorrespondentstil när han i den religiösa huvudstaden Qom försöker få tag på en engelsktalande mulla. Han hittar ingen annan än en stressad afroamerikansk invandrare som inte har så mycket att säga och inte heller kan vara särskilt representativ för de religiösa ledarna i Iran.

Stark närvaro

Vill man läsa en bok med bakgrundanalyser är det bättre att gå till Liisa Liimatainens bok Iran: Huntu ja haaste, som kom ut förra året. Forss styrka är den starka närvarokänslan.

Boken är välskriven och bygger mest på korta episoder, men också avsnitt där bakgrundsfakta har inarbetats så att sammanhangen blir klara. Forss har rört sig i Iran med öppna öron och ögon, men nog mindre intresserad av det han ser än av det han hör.

Det innebär att vi inte upplever den fantastiska hantverkarkonsten i Isfahan, svalkan i diktarparkerna i Shiraz eller hettan vid kusten så starkt, men vi får i stället höra många mänskors röster.

En pjäs baserad på Christopher Isherwoods Berlintexter fick namnet I am a Camera – en bearbetning av denna bok kunde heta Jag är en magnetofon. Det innebär bl.a. att författarens ställning förblir diffus. Man kommer aldrig underfund med varför han gett sig in i detta stora projekt. Att resa i Iran är visserligen inte så besvärligt som många hos oss tror, men två månader i Iran och dessutom en resa dit genom turkiska och irakiska Kurdistan är ändå en stor satsning och det måste ha förutsatt ett klart engagemang. Men vad det engagemanget bestått i kommer läsaren inte underfund med.

På ett ställe i slutet av boken undslipper han sig att han ändå börjat tycka om Iran, men det kommer snarast som en överraskning. Snarast ger boken bilden av ett land där invånarna visserligen är öppna och lätta att få kontakt med, men där de också är missnöjda och ofta apatiska och inte tror på någon förändring.

Här är det synd att Forss stannat vid sitt uppehåll i Iran hösten 2008, eftersom händelserna kring presidentvalet i juni 2009 visade att många iranier ingalunda är apatiska och modfällda. Han kunde uppenbart ha haft material för det eftersom det av en kort efterskrift framgått att han haft en livlig mejlkontakt med flera av dem han träffade i Iran, ungdomar som själva deltog i demonstrationerna. Man kan i alla fall hålla med om hans avslutande mening: ”Förändringar är ofta långsamma, men de äger rum.”

Henri Forss: De säger att de känner GUD men de ljuger. Söderströms 2010.

De är kanske mer sexfixerade än vi, eftersom de lever i en regim som är fixerad vid att reglera den delen av livet mycket hårt.

Peter Lodenius

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *